Vi glömde björkarna och änglarna i snön, ja vissa tror att Du försvann
Januarisnö och vinterkyla, nu är tiden inne för att spela eller lyssna på Lasse Winnerbäcks Psalm i januari. Ruskigt bra är den.
Jag känner att jag måste berätta om en sak jag såg för några dagar sedan. Det handlar om könsroller skulle jag tro. Jag var ute och gick och en bit framför mig på cykelvägen småspringer en kille i 10-årsåldern. Jag hör att han ropar något till en kamrat om att han ska mula någon, och jag ser att han ger sig av mot pulkabacken. Jag ska samma väg och går en bit bakom. Framme vid backen så går han fram till två tjejer (även de i 10-årsåldern) och mular mycket riktigt den ena. Hon blir förvånad och ryggar tillbaka, men gör inget motstånd. Efter det går killen vidare till nästa tjej och kastar lite snö i ansiktet på henne innan han springer iväg. Även den andra tjejen låtsas som om inget har hänt. Hon plockar upp en vante och de två börjar gå hemåt. Eftersom jag nu nästan har hunnit ifatt dem hör jag hur de säger hej då och vi syns i morgon, innan de skiljs åt.
Själv kunde jag inte förstå varför de inte hade gjort något åt det, de var ju trots allt två stycken. Och eftersom ingen av dem kommit in i puberteten så var killen knappast starkare än dem. För min del hade det känts bättre om de hade brottat ner honom i snön, men de valde att vara helt passiva. Antagligen har det väl hänt saker innan som jag inte har någon aning om. Kanske har killen ett gäng kompisar som tjejerna inte ville stöta sig med. En del av mig tycker att jag nog borde ha gjort något åt det hela, men det är som de sa på kvällens avsnitt av Världens modernaste land: Handlar man inte direkt så blir det konstigt att göra det efter ett tag. Kanske inte någon vidare ursäkt, men ändå.
En liten reflektion till slut. Det här är inlägg nummer 300 på matsolabloggen. Om man antar att ett inlägg i snitt tar 20 minuter att skriva så har jag lagt ner två och en halv arbetsvecka på att skriva blogginlägg. Fast så kan man nog inte tänka.
Jag känner att jag måste berätta om en sak jag såg för några dagar sedan. Det handlar om könsroller skulle jag tro. Jag var ute och gick och en bit framför mig på cykelvägen småspringer en kille i 10-årsåldern. Jag hör att han ropar något till en kamrat om att han ska mula någon, och jag ser att han ger sig av mot pulkabacken. Jag ska samma väg och går en bit bakom. Framme vid backen så går han fram till två tjejer (även de i 10-årsåldern) och mular mycket riktigt den ena. Hon blir förvånad och ryggar tillbaka, men gör inget motstånd. Efter det går killen vidare till nästa tjej och kastar lite snö i ansiktet på henne innan han springer iväg. Även den andra tjejen låtsas som om inget har hänt. Hon plockar upp en vante och de två börjar gå hemåt. Eftersom jag nu nästan har hunnit ifatt dem hör jag hur de säger hej då och vi syns i morgon, innan de skiljs åt.
Själv kunde jag inte förstå varför de inte hade gjort något åt det, de var ju trots allt två stycken. Och eftersom ingen av dem kommit in i puberteten så var killen knappast starkare än dem. För min del hade det känts bättre om de hade brottat ner honom i snön, men de valde att vara helt passiva. Antagligen har det väl hänt saker innan som jag inte har någon aning om. Kanske har killen ett gäng kompisar som tjejerna inte ville stöta sig med. En del av mig tycker att jag nog borde ha gjort något åt det hela, men det är som de sa på kvällens avsnitt av Världens modernaste land: Handlar man inte direkt så blir det konstigt att göra det efter ett tag. Kanske inte någon vidare ursäkt, men ändå.
En liten reflektion till slut. Det här är inlägg nummer 300 på matsolabloggen. Om man antar att ett inlägg i snitt tar 20 minuter att skriva så har jag lagt ner två och en halv arbetsvecka på att skriva blogginlägg. Fast så kan man nog inte tänka.
