But there's no snow this winter, there's no words for what I feel for you
Jag hade en väldigt skum dröm i natt. Eller snarare på morgonen, jag låg och småslumrade i väntan på att väckarklockan skulle ringa när drömmen kom. Nu är ju drömmar ofta svåra att berätta i ord, och den här är inget undantag. Fast den var lång, så lång att handlingen hann ändras ett par gånger. I början handlade den om utförsåkning, något som jag konstigt nog drömmer om allt som oftast. Som vanligt i mina drömmar (och verkligheten för den delen) så var det dåligt med snö att åka på, men det gick.
Drömmen fortsatte med tågåkning på ett gammeldags tåg, som det var något konstigt. Bland annat åkte det inte dit det skulle enligt kartan. Konstiga tunnlar var det också, har jag för mig. Och personalen var ännu konstigare. Sedan kom det en bit av drömmen som jag nästan har glömt, men det följdes av det stora avslöjandet. Jag insåg att flera av människorna (bland annat de på tåget) var robotar som inte riktigt var färdiglärda, jag tog det på att de inte reagera när jag skrek dem rakt i ansiktet. Någon hade tydligen glömt att programmera in en lämplig reaktion för det. Tågbanan visade sig försvinna in i en parallell dimension, in i någon slags dröm eller spökvärld. Men allt slutade i alla fall lyckligt.
Visst är det fascinerande vad en egen hjärna kan koka ihop, även när den går på lågvarv. Det säger något om vår kreativitet och vår mänskliga skaparförmåga. Fast helt nya är ju sällan drömmarna, i mitt fall är nog det mesta snott från dåliga skräckfilmer.
Jag hade en jobbig dröm för ett par nätter sedan. Datorns hårddisk pajade, och ett års bilder och musikskapande var utplånat. Fast det var kanske en bra dröm egentligen, för den fick mig att ta backup på bilder och musik som jag inte vill förlora. Jag hade slarvat med det innan, men nu skulle en hårddiskkrasch inte vara någon katastrof.
Det tog ett par månader att få fart på klarinetten, men nu går det bra att spela. Och det är riktigt roligt, så roligt att jag inte kan förstå att jag slutade spela. Så korkat av mig.
Drömmen fortsatte med tågåkning på ett gammeldags tåg, som det var något konstigt. Bland annat åkte det inte dit det skulle enligt kartan. Konstiga tunnlar var det också, har jag för mig. Och personalen var ännu konstigare. Sedan kom det en bit av drömmen som jag nästan har glömt, men det följdes av det stora avslöjandet. Jag insåg att flera av människorna (bland annat de på tåget) var robotar som inte riktigt var färdiglärda, jag tog det på att de inte reagera när jag skrek dem rakt i ansiktet. Någon hade tydligen glömt att programmera in en lämplig reaktion för det. Tågbanan visade sig försvinna in i en parallell dimension, in i någon slags dröm eller spökvärld. Men allt slutade i alla fall lyckligt.
Visst är det fascinerande vad en egen hjärna kan koka ihop, även när den går på lågvarv. Det säger något om vår kreativitet och vår mänskliga skaparförmåga. Fast helt nya är ju sällan drömmarna, i mitt fall är nog det mesta snott från dåliga skräckfilmer.
Jag hade en jobbig dröm för ett par nätter sedan. Datorns hårddisk pajade, och ett års bilder och musikskapande var utplånat. Fast det var kanske en bra dröm egentligen, för den fick mig att ta backup på bilder och musik som jag inte vill förlora. Jag hade slarvat med det innan, men nu skulle en hårddiskkrasch inte vara någon katastrof.
Det tog ett par månader att få fart på klarinetten, men nu går det bra att spela. Och det är riktigt roligt, så roligt att jag inte kan förstå att jag slutade spela. Så korkat av mig.
