Stora händelser och små konsekvenser
Tre poäng till och vi får vara med om och i vad jag är övertygad är det sista riktiga världsmästerskapet i fotboll. Och den övertygelsen är i grund och botten bara en ihålig förhoppning: de nationer vars publik hunnit längst ned på den civilisatoriska stegen - England, Holland m fl - kommer att kvalificera sig till slutspelet, och möter i Italien "värdiga" motståndare - några döda, några svårt skadade, bensinbomber, knivar, brutal hysteri har börjat bli vardagsmat också där. Om Olle Nordin också i de två återstående matcherna lyckas eliminera slumpfaktorn, kommer Sverige att ta sig dit.
Om inte - tja, vi ska nog vänta tills efter den 8 juli 1990 med att kalla det en "tragedi" eller en "katastrof".
Det kan mycket väl vara så att fotbollen kommer att överleva endast i de länder som inte kvalificerar sig.
Det kan mycket väl vara så att ingen av oss, i synnerhet vi som levt med fotbollen hela våra liv, kommer att se fram emot EM 1992 med annat än skräck.
Allt är mycket enklare att förstå efteråt. När tärningen slutat snurra, valen är gjorda och konsekvenserna börjar träda fram. Det är, kort sagt, lättare att var historiker än att göra prognoser. Med facit i hand går det att se skillnad på vad som är avgörande händelser och vad som är parenteser. När man däremot är mitt uppe i det är det betydligt svårare att uttala sig om konsekvenserna.
Peter Englund är inne på ämnet i essän Om en vandring i Hilbertrummet, som finns publicerad i boken Tystnadens historia och andra essäer. Englund ställer den till synes oskyldiga frågan När föll egentligen Romarriket? och svarar snabbt 476 e kr. För det är så det står i de flesta historieböcker. Nu kan man invända att det inte går att förenkla ner historien så till den grad att en civilisations fall bara beror på en händelse, men skulle man välja en händelse som den viktigaste så ligger nog germanen Odovakar erövrande av Rom 476 väl till.
Poängen (eller i alla fall en av dem) som Peter Englund vill få fram är att romarna år 477 knappast förstod att deras rike hade fallit. Deras liv gick vidare som vanligt, med samma ämbeten, titlar, gladiatorspel och teatrar. Det innebär inte att det är felaktigt (mer än väl förenklat då) att påstå att Romarriket föll just år 476, bara att det är svårt att i samtiden förstå de historiska konsekvenserna. Englund fortsätter med att fråga om det kan vara så att vår västerländska civilisation redan har fallit, fast vi (likt romarna efter år 476) inte förstår det själva. Kommer framtidens historiker hävda att vi redan har fallit?
Nu till citatet i början. Det är från i en artikel som heter Håller fotbollen som sport på att begå självmord? som är skriven av Ragnar Strömberg och finns publicerat i Sporten i dag 1989-90, och handlar om huliganernas framfart under slutet av 80-talet. När jag läste det i går ryckte jag till, och undrade hur han kunde vara så pessimistisk. I och för sig uppfattade jag många av de som skrev i sporten i dag under slutet av 80-talet och hela 90-talet som konservativa gnällrövar, men ändå.
Lars-Gunnar Björklund skriver varje år en inledande krönika, och i 90, 92, 93, 94, 95, 96, 97 och 99 års krönikor gnäller han på idrottens utveckling, på det allt större pengarna och de försvinnande traditionerna. Kanske kan en teori från Liftarens guide till galxen-författare Douglas N. Adams förklara detta. Hans teori handlar visserligen om teknisk utveckling och om prylar, men jag tror den är relevant ändå.
Ungefär så här hävdar Adams att det är: All teknik och alla prylar som finns när man föds är fullt naturliga, ja inte det minsta märkvärdiga. Det samma gäller det som uppfinns eller utvecklas fram tills man blir 15 år. Det som dyker upp när man är mellan 15 och 35 år är väldigt häftigt och intressant, medan nyheterna som kommer efter att man fyllt 35 är mot naturens ordning och säkert skadliga på något sätt. Nu passar i och för sig inte Adams själv in på detta, eftersom han var löjligt förtjust i ny teknik genom hela livet, men han är väl ett av undantagen som bekräftar regeln.
Jag undrar om inte jag själv passar in i teorin. Nu är jag inte 35 än, långt därifrån, men jag har allt svårare att bli upphetsat för tekniska nyheter. Det tog tid innan jag skaffade dvd-spelare, och mobiltelefon har jag men inte så mycket mer. (Detta kan kanske bero på att jag inte hyrde eller köpte så mycket filmer på vhs-tiden heller, samt att jag aldig varit någon storpratare när det gäller telefoner.)
Sporten i dag lider helt klart ett "det var bättre förr" tänkande, men det finns mer än så bakom citatet i längst upp. Jag tror att Strömberg har fallit i den förrädiska fällan att tro att stora händelser måste få stora konsekvenser. För att förstå Strömbergs pessimism måste man komma ihåg att det skedde flera otäcka olyckor på och kring fotbollsläktarna under 80-talet. De värsta var bråket mellan Liverpool och Juventusanhängare under europacupfinalen på Heyselstadion 1985 (39 döda) samt Hillsborougholyckan 1989 då 96 liverpoolfans klämdes ihjäl på en överfylld ståplatsläktare.
Hillsborougholyckan inträffade alltså samma år som Strömberg förutspådde fotbollens död, och har man den olyckan i bakhuvudet är det inte konstigt att man blir pessimistisk. Men såhär i efterhand kan vi säga att följderna inte blev så farliga. Ståplats förbjöds i England och det engelska fotbollförbundet började porta bråkiga supportrar, och genast krympte problemet ordentligt. Även de kraftigt höjda biljettpriserna hjälpte säkert till. Så visst skapade 80-talets huliganproblem förändringar, men inte alls så stora eller farliga som befarat. De stora händelserna fick inga stora konsekvenser.
Men det finns kanske en fara för oss som i efterhand vet hur det gick. Bara för att det gick på ett visst sätt så var det inte tvunget att det skulle sluta så. Kanske missar vi att det ofta bara är små marginaler som gör att historien tar den ena eller andra vägen. Vad hade till exempel hänt om arianerna vunnit omröstningen bland biskoparna om Jesus gudomlighet på det första konciliet i Nicaea 325 e kr? Det är tveksamt om de samtida betraktade kyrkomötet som en stor händelse, men stora konsekvenser fick det (rimligen, men det kan vi ju inte säkert veta).
Vi ska nog alltså inte skratta för mycket åt Ragnar Strömbergs domedagsprofetior, utan bara dra en lättnadens suck för att det inte blev som han befarade. För i alla fall jag ser sannerligen fram emot ett underbart VM i sommar.
Om inte - tja, vi ska nog vänta tills efter den 8 juli 1990 med att kalla det en "tragedi" eller en "katastrof".
Det kan mycket väl vara så att fotbollen kommer att överleva endast i de länder som inte kvalificerar sig.
Det kan mycket väl vara så att ingen av oss, i synnerhet vi som levt med fotbollen hela våra liv, kommer att se fram emot EM 1992 med annat än skräck.
Allt är mycket enklare att förstå efteråt. När tärningen slutat snurra, valen är gjorda och konsekvenserna börjar träda fram. Det är, kort sagt, lättare att var historiker än att göra prognoser. Med facit i hand går det att se skillnad på vad som är avgörande händelser och vad som är parenteser. När man däremot är mitt uppe i det är det betydligt svårare att uttala sig om konsekvenserna.
Peter Englund är inne på ämnet i essän Om en vandring i Hilbertrummet, som finns publicerad i boken Tystnadens historia och andra essäer. Englund ställer den till synes oskyldiga frågan När föll egentligen Romarriket? och svarar snabbt 476 e kr. För det är så det står i de flesta historieböcker. Nu kan man invända att det inte går att förenkla ner historien så till den grad att en civilisations fall bara beror på en händelse, men skulle man välja en händelse som den viktigaste så ligger nog germanen Odovakar erövrande av Rom 476 väl till.
Poängen (eller i alla fall en av dem) som Peter Englund vill få fram är att romarna år 477 knappast förstod att deras rike hade fallit. Deras liv gick vidare som vanligt, med samma ämbeten, titlar, gladiatorspel och teatrar. Det innebär inte att det är felaktigt (mer än väl förenklat då) att påstå att Romarriket föll just år 476, bara att det är svårt att i samtiden förstå de historiska konsekvenserna. Englund fortsätter med att fråga om det kan vara så att vår västerländska civilisation redan har fallit, fast vi (likt romarna efter år 476) inte förstår det själva. Kommer framtidens historiker hävda att vi redan har fallit?
Nu till citatet i början. Det är från i en artikel som heter Håller fotbollen som sport på att begå självmord? som är skriven av Ragnar Strömberg och finns publicerat i Sporten i dag 1989-90, och handlar om huliganernas framfart under slutet av 80-talet. När jag läste det i går ryckte jag till, och undrade hur han kunde vara så pessimistisk. I och för sig uppfattade jag många av de som skrev i sporten i dag under slutet av 80-talet och hela 90-talet som konservativa gnällrövar, men ändå.
Lars-Gunnar Björklund skriver varje år en inledande krönika, och i 90, 92, 93, 94, 95, 96, 97 och 99 års krönikor gnäller han på idrottens utveckling, på det allt större pengarna och de försvinnande traditionerna. Kanske kan en teori från Liftarens guide till galxen-författare Douglas N. Adams förklara detta. Hans teori handlar visserligen om teknisk utveckling och om prylar, men jag tror den är relevant ändå.
Ungefär så här hävdar Adams att det är: All teknik och alla prylar som finns när man föds är fullt naturliga, ja inte det minsta märkvärdiga. Det samma gäller det som uppfinns eller utvecklas fram tills man blir 15 år. Det som dyker upp när man är mellan 15 och 35 år är väldigt häftigt och intressant, medan nyheterna som kommer efter att man fyllt 35 är mot naturens ordning och säkert skadliga på något sätt. Nu passar i och för sig inte Adams själv in på detta, eftersom han var löjligt förtjust i ny teknik genom hela livet, men han är väl ett av undantagen som bekräftar regeln.
Jag undrar om inte jag själv passar in i teorin. Nu är jag inte 35 än, långt därifrån, men jag har allt svårare att bli upphetsat för tekniska nyheter. Det tog tid innan jag skaffade dvd-spelare, och mobiltelefon har jag men inte så mycket mer. (Detta kan kanske bero på att jag inte hyrde eller köpte så mycket filmer på vhs-tiden heller, samt att jag aldig varit någon storpratare när det gäller telefoner.)
Sporten i dag lider helt klart ett "det var bättre förr" tänkande, men det finns mer än så bakom citatet i längst upp. Jag tror att Strömberg har fallit i den förrädiska fällan att tro att stora händelser måste få stora konsekvenser. För att förstå Strömbergs pessimism måste man komma ihåg att det skedde flera otäcka olyckor på och kring fotbollsläktarna under 80-talet. De värsta var bråket mellan Liverpool och Juventusanhängare under europacupfinalen på Heyselstadion 1985 (39 döda) samt Hillsborougholyckan 1989 då 96 liverpoolfans klämdes ihjäl på en överfylld ståplatsläktare.
Hillsborougholyckan inträffade alltså samma år som Strömberg förutspådde fotbollens död, och har man den olyckan i bakhuvudet är det inte konstigt att man blir pessimistisk. Men såhär i efterhand kan vi säga att följderna inte blev så farliga. Ståplats förbjöds i England och det engelska fotbollförbundet började porta bråkiga supportrar, och genast krympte problemet ordentligt. Även de kraftigt höjda biljettpriserna hjälpte säkert till. Så visst skapade 80-talets huliganproblem förändringar, men inte alls så stora eller farliga som befarat. De stora händelserna fick inga stora konsekvenser.
Men det finns kanske en fara för oss som i efterhand vet hur det gick. Bara för att det gick på ett visst sätt så var det inte tvunget att det skulle sluta så. Kanske missar vi att det ofta bara är små marginaler som gör att historien tar den ena eller andra vägen. Vad hade till exempel hänt om arianerna vunnit omröstningen bland biskoparna om Jesus gudomlighet på det första konciliet i Nicaea 325 e kr? Det är tveksamt om de samtida betraktade kyrkomötet som en stor händelse, men stora konsekvenser fick det (rimligen, men det kan vi ju inte säkert veta).
Vi ska nog alltså inte skratta för mycket åt Ragnar Strömbergs domedagsprofetior, utan bara dra en lättnadens suck för att det inte blev som han befarade. För i alla fall jag ser sannerligen fram emot ett underbart VM i sommar.
