If there's an order in all of this disorder
För några dagar sedan skrev jag visst något i en kommentar om att jag skulle göra en ordentlig genomgång av hur en perfekt skiva är uppbyggd. Det börjar väl bli dags för den genomgången nu. Tyvärr är det ganska jobbigt att beskriva den perfekta skivan helt, så jag tar bara ett antal punkter. Det blir långt och tråkigt nog ändå.
Och så ska det väl sägas att hela inlägget i högsta grad är subjektivt, men att jag kommer att göra allt jag kan för att få det att verka objektivt.
Hur lång ska en skiva vara? Det korta svaret är 12 låtar på sammanlagt 50-60 minuter. Men rikigt så enkelt är det naturligtvis inte, det här med musik är ju viktigt och därmed svårt. Längden beror ju även av typen av musik. En Sigur Ros-skiva är ju oftast (alltid?) längre än en timme, och ska så vara. "Långsam" musik får ta längre tid på sig, precis som "snabb" och direkt musik bör samlas på kortare skivor. En punkskiva ska knappast vara så lång som 50 minuter.
Ska en skiva ha två sidor? Under lång tid hade skivorna det, av den enkla anledningen att det bara fanns LP-skivor och kassetter, och de hade ju två sidor. Eftersom det rent fysiskt krävdes att en uppdelning mitt på kunde varje skiva ha 2 öppningslåtar och två avslutningslåtar. Det var oftast något positivt, eftersom det tenderar att finnas många låtar som lyfter sig om de hamnar först eller sist. För att ta ett exempel, på U2:s Achtung Baby inleder Zoo Station sida ett och The Fly sida två, båda två är bra öppninglåtar. Skivan innehåller även Even better than the real thing, som ligger först på best of-skivan. Det finns alltså tre låtar som funkar bra som inledningslåtar, och genom att skivan (som kom i brytningstiden mellan LP och CD) kan ha två sidor kunde U2 använda två av låtarna. Ett ännu vanligare problem är överflödet av slutlåtar. Det finns gott om låtar som är svåra att följa upp, och LP-n halverade det problemet.
Kanske kan man även på nyligen släppta CD-skivor se ett spår av två halvor-taktiken. Det är ju inte ovanligt att hitsinglar läggs runt låt 7-8 (Coldplays Speed of sound, R.E.M.s Imitation of life) på relativt långa skivor. Hitsinglarna har ju annars traditionellt ofta legat i början av skivorna. (U2 fungerar som exempel, I will follow, Sunday, bloody sunday, Where the streets have no name, Beautiful day och Vertigo ligger alla som spår nummer 1.)
Hur som helst ser jag inget fel i att en skiva har två delar, det är ju klart lättare att hitta 2 bra 6-låtarsföljder än en bra 12-låtars.
Här kommer lite om hur en bra 12-låtsskiva kan vara upplagd. Naturligtvis är det inte så enkelt som jag beskriver det här, utan upplägget beror på typen av musik.
Öppningslåt. Jag är något tveksam till att lägga den stora hiten först. Det finns en risk att den inte är så representativ för resten av skiva, vilket jag tycker är ett viktigt krav. Första låten ska vara relativt lättillgänglig, kanske rent av lättlyssnad, och kunna fånga åhörarens uppmärksamhet. Och så ska den sätta stämningen.
Låt 2 och 3 har ungefär samma funktion som låt 1, fast de här kan man vara lite friare. De får heller inte vara för lika öppningslåten. Om skivan innehåller en låt med hitpotential bör den ligga som någon av de tre första låtarna.
Låt 4-9 har jag inte så hårda regler kring, här är det viktigast att de passar efter varandra. Inte för drastiska hopp i karaktär eller tempo, men heller inte för lika låtar direkt efter varandra. Möjligen kan man göra ett litet hopp mellan låt 6 och 7, om man har valt att göra två halvor av skivan.
De sista tre låtarna. Nu har vi kommit till skivans viktigaste del, alla mina favoritskivor har en riktigt stark avslutning. Skivans bästa låt (sällan samma som den med störst hitpotential) bör ligga här. Speciellt avslutningslåten är viktig att välja väl, det fins flera låtar som lyfter mycket av att få ansvaret att ligga sist. (Som Love is blindness, för att ta ännu ett U2-exempell.)
Ett par av mina favoritskivor (Achtung Baby, Pop, båda av U2) har en trend att gå från mycket yta till lite yta allt eftersom skivan går. Dels sticker musiken i början av skivorna ut mer, men även texternas karaktär ändras, i rikting mot att bli ärligare. Båda skivorna har riktigt starka (på flera sätt) avslutningar, låtar som Acrobat eller Please hade inte passat alls i de kitschigare inledningarna på skivorna, men här på slutet får de blomma ut och blir på så sätt respektive skivas kärna. En annan stark avslutning har The joshua tree, där de tre sista låtarna (One tree hill, Exit, Mothers of the disappeared) alla har sin anknytning till döden, om än olika anknytningar.
Och så ska det väl sägas att hela inlägget i högsta grad är subjektivt, men att jag kommer att göra allt jag kan för att få det att verka objektivt.
Hur lång ska en skiva vara? Det korta svaret är 12 låtar på sammanlagt 50-60 minuter. Men rikigt så enkelt är det naturligtvis inte, det här med musik är ju viktigt och därmed svårt. Längden beror ju även av typen av musik. En Sigur Ros-skiva är ju oftast (alltid?) längre än en timme, och ska så vara. "Långsam" musik får ta längre tid på sig, precis som "snabb" och direkt musik bör samlas på kortare skivor. En punkskiva ska knappast vara så lång som 50 minuter.
Ska en skiva ha två sidor? Under lång tid hade skivorna det, av den enkla anledningen att det bara fanns LP-skivor och kassetter, och de hade ju två sidor. Eftersom det rent fysiskt krävdes att en uppdelning mitt på kunde varje skiva ha 2 öppningslåtar och två avslutningslåtar. Det var oftast något positivt, eftersom det tenderar att finnas många låtar som lyfter sig om de hamnar först eller sist. För att ta ett exempel, på U2:s Achtung Baby inleder Zoo Station sida ett och The Fly sida två, båda två är bra öppninglåtar. Skivan innehåller även Even better than the real thing, som ligger först på best of-skivan. Det finns alltså tre låtar som funkar bra som inledningslåtar, och genom att skivan (som kom i brytningstiden mellan LP och CD) kan ha två sidor kunde U2 använda två av låtarna. Ett ännu vanligare problem är överflödet av slutlåtar. Det finns gott om låtar som är svåra att följa upp, och LP-n halverade det problemet.
Kanske kan man även på nyligen släppta CD-skivor se ett spår av två halvor-taktiken. Det är ju inte ovanligt att hitsinglar läggs runt låt 7-8 (Coldplays Speed of sound, R.E.M.s Imitation of life) på relativt långa skivor. Hitsinglarna har ju annars traditionellt ofta legat i början av skivorna. (U2 fungerar som exempel, I will follow, Sunday, bloody sunday, Where the streets have no name, Beautiful day och Vertigo ligger alla som spår nummer 1.)
Hur som helst ser jag inget fel i att en skiva har två delar, det är ju klart lättare att hitta 2 bra 6-låtarsföljder än en bra 12-låtars.
Här kommer lite om hur en bra 12-låtsskiva kan vara upplagd. Naturligtvis är det inte så enkelt som jag beskriver det här, utan upplägget beror på typen av musik.
Öppningslåt. Jag är något tveksam till att lägga den stora hiten först. Det finns en risk att den inte är så representativ för resten av skiva, vilket jag tycker är ett viktigt krav. Första låten ska vara relativt lättillgänglig, kanske rent av lättlyssnad, och kunna fånga åhörarens uppmärksamhet. Och så ska den sätta stämningen.
Låt 2 och 3 har ungefär samma funktion som låt 1, fast de här kan man vara lite friare. De får heller inte vara för lika öppningslåten. Om skivan innehåller en låt med hitpotential bör den ligga som någon av de tre första låtarna.
Låt 4-9 har jag inte så hårda regler kring, här är det viktigast att de passar efter varandra. Inte för drastiska hopp i karaktär eller tempo, men heller inte för lika låtar direkt efter varandra. Möjligen kan man göra ett litet hopp mellan låt 6 och 7, om man har valt att göra två halvor av skivan.
De sista tre låtarna. Nu har vi kommit till skivans viktigaste del, alla mina favoritskivor har en riktigt stark avslutning. Skivans bästa låt (sällan samma som den med störst hitpotential) bör ligga här. Speciellt avslutningslåten är viktig att välja väl, det fins flera låtar som lyfter mycket av att få ansvaret att ligga sist. (Som Love is blindness, för att ta ännu ett U2-exempell.)
Ett par av mina favoritskivor (Achtung Baby, Pop, båda av U2) har en trend att gå från mycket yta till lite yta allt eftersom skivan går. Dels sticker musiken i början av skivorna ut mer, men även texternas karaktär ändras, i rikting mot att bli ärligare. Båda skivorna har riktigt starka (på flera sätt) avslutningar, låtar som Acrobat eller Please hade inte passat alls i de kitschigare inledningarna på skivorna, men här på slutet får de blomma ut och blir på så sätt respektive skivas kärna. En annan stark avslutning har The joshua tree, där de tre sista låtarna (One tree hill, Exit, Mothers of the disappeared) alla har sin anknytning till döden, om än olika anknytningar.
