I would rather lose than to have never laid beside at all
Jag har inte kunnat bli av med What Sarah said. Den har fastnat benhårt på hjärnan, och det hjälper knappast att jag lyckats ta ut den på piano. Den är väldigt kul (om det nu är rätt ord) att spela, lagom svår för mig. Även texten har fastnat. Jag går och nynnar på rader som
And it came to me then that every plan
is a tiny prayer to father time
och
Amongst the vending machines and year old magazines
In a place where we only say goodbye
mest hela tiden. (Visst är det fullständigt briljanta rader!)
Och så har jag funderat en hel del kring texten. Jag funderade så pass mycket att jag letade upp en sida med diskusioner kring texten, och läste där ett par påståenden kring vad egentligen Sarah sa. Sarah påstås vara en kompis (från verkligheten) som en dag drabbats av insikten att om hennes förhållande går riktigt väl och hon och hennes sambo alltid lyckas hålla ihop så kommer en av dem behöva se den andra dö. (Möjligen var det förhållandet mellan hennes föräldrar hon tänkte på, men det gör inte så stor skillnad.)
Så är det ju. Om det inte skulle råka slumpa sig så att paret dör samtidigt så kommer den ena partnern behöva uppleva den andres död. Inget konstigt alls, men en ganska tung insikt. Nu är det tveklöst en väldigt jobbig sak att behöva se någon man älskar dö, något som verkligen kräver kärlek, vilket väl raden
that love is watching someone die
är tänkt att illustrera. Det jag tror textförfattaren är ute efter, på det stora hela taget, är att kärleken trots allt är värd den sorg den oundvikligen skapar, jag tror det är det raden som jag valt som rubrik vill säga.
Tankarna ovan påminner mig om ett gammalt påstående som jag inte längre kan komma ihåg var jag hört någonstans, men som jag misstänker att jag läst i någon intervju med Bono. Nämligen att motsatsen till kärlek inte är sorg utan likgiltighet, och att den stora faran mot ett lyckligt liv är just likgiltighet. Sorg är ingen motsats till kärlek, snarare är de som två sidor av samma mynt. Du kan i det långa loppet inte få det ena utan det andra. (Kanske bäst att tillägga att kärlek i diskusionen här avser mycket mer än bara mellan ett förälskat par. Kärlek är ett stort begrepp, vilket även sorg är.)
Den lärdom som kanske går att dra av detta är att inte vara rädd för sorgen. Det enda sättet att slippa sorg är att var likgiltig till allt och alla, och det är knappast något bra val. Och när sorgen känts riktigt tung för mig (och det ska gudarna veta att den har gjort) har det varit skönt att inse att den kommer från något väldigt positivt (kärlek), och att även om sorgen är ett väldigt högt pris att betala så är det ändå värt det.
And it came to me then that every plan
is a tiny prayer to father time
och
Amongst the vending machines and year old magazines
In a place where we only say goodbye
mest hela tiden. (Visst är det fullständigt briljanta rader!)
Och så har jag funderat en hel del kring texten. Jag funderade så pass mycket att jag letade upp en sida med diskusioner kring texten, och läste där ett par påståenden kring vad egentligen Sarah sa. Sarah påstås vara en kompis (från verkligheten) som en dag drabbats av insikten att om hennes förhållande går riktigt väl och hon och hennes sambo alltid lyckas hålla ihop så kommer en av dem behöva se den andra dö. (Möjligen var det förhållandet mellan hennes föräldrar hon tänkte på, men det gör inte så stor skillnad.)
Så är det ju. Om det inte skulle råka slumpa sig så att paret dör samtidigt så kommer den ena partnern behöva uppleva den andres död. Inget konstigt alls, men en ganska tung insikt. Nu är det tveklöst en väldigt jobbig sak att behöva se någon man älskar dö, något som verkligen kräver kärlek, vilket väl raden
that love is watching someone die
är tänkt att illustrera. Det jag tror textförfattaren är ute efter, på det stora hela taget, är att kärleken trots allt är värd den sorg den oundvikligen skapar, jag tror det är det raden som jag valt som rubrik vill säga.
Tankarna ovan påminner mig om ett gammalt påstående som jag inte längre kan komma ihåg var jag hört någonstans, men som jag misstänker att jag läst i någon intervju med Bono. Nämligen att motsatsen till kärlek inte är sorg utan likgiltighet, och att den stora faran mot ett lyckligt liv är just likgiltighet. Sorg är ingen motsats till kärlek, snarare är de som två sidor av samma mynt. Du kan i det långa loppet inte få det ena utan det andra. (Kanske bäst att tillägga att kärlek i diskusionen här avser mycket mer än bara mellan ett förälskat par. Kärlek är ett stort begrepp, vilket även sorg är.)
Den lärdom som kanske går att dra av detta är att inte vara rädd för sorgen. Det enda sättet att slippa sorg är att var likgiltig till allt och alla, och det är knappast något bra val. Och när sorgen känts riktigt tung för mig (och det ska gudarna veta att den har gjort) har det varit skönt att inse att den kommer från något väldigt positivt (kärlek), och att även om sorgen är ett väldigt högt pris att betala så är det ändå värt det.
