En liten betraktelse över en nyupptäckt telemast
Jag tänkte bekänna en sak, en av mina egenheter kan man nog kalla den. Jag är fascinerad av telemaster. Ja, egentligen är det inte själva masterna det handlar om utan ljuset från dem. Ni vet, de röda lamporna som sitter högst upp för att piloter inte ska flyga in i masterna. Jag vet inte när jag först la märke till dem, och jag vet ännu mindre när, eller varför, de fastnade i min hjärna. Men minst tio år handlar det om.
Vad får man ut av telemaster, mer än täckning till mobilen då förstås. En anledning till att jag fastnat för dem är nog den vackra och varma röda färgen. Även om lamporna är för små för att kunna göra något åt vintermörkret, så har de ändå en klarhet som gör att de inte försvinner. Oavsett hur svart vinternatten det är så lyser de som guidande fyrar bara himlen är klar. (Att de sedan försvinner i dimma är en annan, och mer oroande, sak.) Just liknelsen med fyrar är nog ganska träffande, för mig faller det sig naturligt att se dem som symboler för hopp och vägledning och sånt. (Inte så konstigt egentligen, uttrycket ”ett ljus i mörkret” är nog bra mycket äldre än mig. Och ett ljus i mörkret är ju precis vad det här är.)
Om man lyfter perspektivet lite, så skulle jag tro att mitt intresse direkt motsvarar berättelserna om stjärnor och stjärnbilder från förr. Det finns ju gott om legender om hur stjärnorna och stjärnbilderna har hamnat där de hamnat. Om jag inte missminner mig så är det både en och annan gud och människa som blivit odödlig genom att hamna på himlavalvet. Om det sedan är ett straff eller en belöning att bli stjärnbild kommer jag inte ihåg, men odödligheten är ju tveeggad, så det kanske är både och samtidigt.
Nu när vi vet mer om rymden så har de förr så levande berättelserna om stjärnorna blivit till sägner. Som så ofta har vetenskapen givit en enklare och, om sanningen ska fram, tråkigare världsbild. Visst är den mystiska världen i Tolkiens sagor mer spännande än vår egen värld. En värld där allt är uppbyggt av atomer lämnar inte samma utrymme för trollkarlar. Till vetenskapens försvar ska väl nämnas att den inte bara förringar mystiken kring naturen, utan ibland gör den världen mer otrolig. Ett sådant fall är den av mig mycket älskade kvantmekaniken, ju mer man förstår ju konstigare, och mer fantastisk, blir världen.
Fast när det gäller stjärnorna kan jag inte låta bli att tycka att vetenskapen har gjort världen tråkigare. För någon vecka sedan läste jag en essä av författaren och astronomen Peter Nilson. Essän handlar om Harry Martinssons rymdsaga ”Aniara” och betraktar den ur en fysikers perspektiv. Man kan förstås undra på det rimliga att räkna på om rymdfarkosten verkligen kan åka i väg i riktning mot lyran, när eposet snarare handlar om konstens död än en själva rymdresan, men är man fysiker så är man. Och fysikerns perspektiv är faktiskt ganska intressant, för det säger en del om vilken bild man hade om rymden 1955.
Till exempel så passerar Aniara en stjärna under de 24 år som skildras. Problemet är, vilket Nilson visar med fina och tydliga beräkningar, att rymdskeppets av Martinsson angivna hastigheten (som är en rimlig hastighet, i nivå med våra rymdskepps) inte alls räcker till att komma till några andra stjärnor. Faktum är att man knappt kommer ut ur solsystemet med den, utan man hamnar snarast i jämnhöjd med Pluto. Nu är Aniara ingen lärobok i fysik, så ovanstående ska inte ses som kritik mot den gode Harry. Peter Nilson tar upp det som ett exempel på hur svårt vi har att förstå de ofantligt stora avstånden i rymden.
Desto mer man vet om rymden, desto färre legender om den och dess stjärnbilder. Var astronomerna verkligen tvungna att berätta att våra stjärnbilder bara finns hos oss? Att stjärnorna i samma stjärnbild inte alls behöver ligga nära varandra, utan att det bara beror på vårt perspektiv?
När stjärnorna och stjärnbilderna inte längre är lämpade som symboler får man väl hitta nya. I mitt fall har det alltså blivit telemaster. Nu kanske ni hävdar att inte heller telemaster är så mystiska utan att även de är väl kartlagda av mänskligheten, till och med bättre än stjärnorna. Det är naturligtvis sant, men lite fantasi får jag väl ha. Och för min del har en av masterna alltid varit lite mystisk. Den ligger västerut, och för tio år sedan gick den lätt att se från en av gatorna i utkanten av samhället. Den är svag så antagligen är den ganska långt bort.
De andra masterna i trakten är inte så mystiska. Det finns två väl synliga ca tre kilometer österut, i utkanten av byn, och sedan finns det två norrut. De norrut var lite luriga för det är inte så ofta man ser dem samtidigt. Det var nog först för några månader sedan som jag såg dem tillsammans och insåg att det är två master. Kanske är den ena en ny 3G-mast. Men även dessa två ligger hur som helst ganska nära, mindre än en halvmil iväg, och syns tydligt.
Det är den västerut som fascinerar mig. Minsta lilla dimma eller låga moln och den försvinner direkt. Det har dessutom växt upp sly mitt i siktlinjen, så de senaste åren har den blivit svårare och svårare att se. I sommar har det bara funnits två ställen, en meter ifrån varandra, som man kan se den ifrån, och även där får jag stå på tå för att se den. Men det är nog därför den är så intressant för mig, för att det knappast är någon annan som kan se den. (Naturligtvis kan de som bor nära den se den, och kanske många andra också, men inte från ”min” plats!)
För någon månad sedan, när jag stod på rätt ställe, letade jag upp karlavagnen på himlen, och hittade via den polstjärnan. Jag blev lite förvånad, för jag har alltid trott att masten legat åt sydväst, men nu såg jag att det var nordväst. Jag försökte uppskatta vinkeln till polstjärnan, och när jag senare kollade på kartan såg jag att den säkert ligger i närheten av grannbyn, som ligger en mil bort. Ett mysterie mindre!
För några timmar sedan tog jag en promenad. Kvällen var som gjord för att gå och dessutom var himlen nästan helt klar, så jag tog en omväg för att titta på min mast. Visst syntes den, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle gå av vägen, runt slyet, för att se om man kunde se masten utan att stå på tå. Väl framme så blev jag stående stirrandes för ett tag. Med viss möda lyckades jag hindra ett skratt, men jag kunde inte hålla tillbaka ett stort leende.
Visst syntes masten enklare därifrån, men inte bara det. Det fanns en mast till strax jämte! Kanske står de egentligen långt ifrån varandra, men från min vinkel är de grannar. Masten som jag tittat på så mycket är två. Ni anar knappast hur mycket symbolik jag kan få ut ur detta, men jag tänker inte trötta ut er med att berätta. Men ni förstår nog att det var en fantastisk syn för mig, och på samma sätt som man i alla tider sett tecken på himlarymden, så är det här säkerligen ett tecken till mig.
Jag kan inte låta bli att tro att det förebådar något gott.
Vad får man ut av telemaster, mer än täckning till mobilen då förstås. En anledning till att jag fastnat för dem är nog den vackra och varma röda färgen. Även om lamporna är för små för att kunna göra något åt vintermörkret, så har de ändå en klarhet som gör att de inte försvinner. Oavsett hur svart vinternatten det är så lyser de som guidande fyrar bara himlen är klar. (Att de sedan försvinner i dimma är en annan, och mer oroande, sak.) Just liknelsen med fyrar är nog ganska träffande, för mig faller det sig naturligt att se dem som symboler för hopp och vägledning och sånt. (Inte så konstigt egentligen, uttrycket ”ett ljus i mörkret” är nog bra mycket äldre än mig. Och ett ljus i mörkret är ju precis vad det här är.)
Om man lyfter perspektivet lite, så skulle jag tro att mitt intresse direkt motsvarar berättelserna om stjärnor och stjärnbilder från förr. Det finns ju gott om legender om hur stjärnorna och stjärnbilderna har hamnat där de hamnat. Om jag inte missminner mig så är det både en och annan gud och människa som blivit odödlig genom att hamna på himlavalvet. Om det sedan är ett straff eller en belöning att bli stjärnbild kommer jag inte ihåg, men odödligheten är ju tveeggad, så det kanske är både och samtidigt.
Nu när vi vet mer om rymden så har de förr så levande berättelserna om stjärnorna blivit till sägner. Som så ofta har vetenskapen givit en enklare och, om sanningen ska fram, tråkigare världsbild. Visst är den mystiska världen i Tolkiens sagor mer spännande än vår egen värld. En värld där allt är uppbyggt av atomer lämnar inte samma utrymme för trollkarlar. Till vetenskapens försvar ska väl nämnas att den inte bara förringar mystiken kring naturen, utan ibland gör den världen mer otrolig. Ett sådant fall är den av mig mycket älskade kvantmekaniken, ju mer man förstår ju konstigare, och mer fantastisk, blir världen.
Fast när det gäller stjärnorna kan jag inte låta bli att tycka att vetenskapen har gjort världen tråkigare. För någon vecka sedan läste jag en essä av författaren och astronomen Peter Nilson. Essän handlar om Harry Martinssons rymdsaga ”Aniara” och betraktar den ur en fysikers perspektiv. Man kan förstås undra på det rimliga att räkna på om rymdfarkosten verkligen kan åka i väg i riktning mot lyran, när eposet snarare handlar om konstens död än en själva rymdresan, men är man fysiker så är man. Och fysikerns perspektiv är faktiskt ganska intressant, för det säger en del om vilken bild man hade om rymden 1955.
Till exempel så passerar Aniara en stjärna under de 24 år som skildras. Problemet är, vilket Nilson visar med fina och tydliga beräkningar, att rymdskeppets av Martinsson angivna hastigheten (som är en rimlig hastighet, i nivå med våra rymdskepps) inte alls räcker till att komma till några andra stjärnor. Faktum är att man knappt kommer ut ur solsystemet med den, utan man hamnar snarast i jämnhöjd med Pluto. Nu är Aniara ingen lärobok i fysik, så ovanstående ska inte ses som kritik mot den gode Harry. Peter Nilson tar upp det som ett exempel på hur svårt vi har att förstå de ofantligt stora avstånden i rymden.
Desto mer man vet om rymden, desto färre legender om den och dess stjärnbilder. Var astronomerna verkligen tvungna att berätta att våra stjärnbilder bara finns hos oss? Att stjärnorna i samma stjärnbild inte alls behöver ligga nära varandra, utan att det bara beror på vårt perspektiv?
När stjärnorna och stjärnbilderna inte längre är lämpade som symboler får man väl hitta nya. I mitt fall har det alltså blivit telemaster. Nu kanske ni hävdar att inte heller telemaster är så mystiska utan att även de är väl kartlagda av mänskligheten, till och med bättre än stjärnorna. Det är naturligtvis sant, men lite fantasi får jag väl ha. Och för min del har en av masterna alltid varit lite mystisk. Den ligger västerut, och för tio år sedan gick den lätt att se från en av gatorna i utkanten av samhället. Den är svag så antagligen är den ganska långt bort.
De andra masterna i trakten är inte så mystiska. Det finns två väl synliga ca tre kilometer österut, i utkanten av byn, och sedan finns det två norrut. De norrut var lite luriga för det är inte så ofta man ser dem samtidigt. Det var nog först för några månader sedan som jag såg dem tillsammans och insåg att det är två master. Kanske är den ena en ny 3G-mast. Men även dessa två ligger hur som helst ganska nära, mindre än en halvmil iväg, och syns tydligt.
Det är den västerut som fascinerar mig. Minsta lilla dimma eller låga moln och den försvinner direkt. Det har dessutom växt upp sly mitt i siktlinjen, så de senaste åren har den blivit svårare och svårare att se. I sommar har det bara funnits två ställen, en meter ifrån varandra, som man kan se den ifrån, och även där får jag stå på tå för att se den. Men det är nog därför den är så intressant för mig, för att det knappast är någon annan som kan se den. (Naturligtvis kan de som bor nära den se den, och kanske många andra också, men inte från ”min” plats!)
För någon månad sedan, när jag stod på rätt ställe, letade jag upp karlavagnen på himlen, och hittade via den polstjärnan. Jag blev lite förvånad, för jag har alltid trott att masten legat åt sydväst, men nu såg jag att det var nordväst. Jag försökte uppskatta vinkeln till polstjärnan, och när jag senare kollade på kartan såg jag att den säkert ligger i närheten av grannbyn, som ligger en mil bort. Ett mysterie mindre!
För några timmar sedan tog jag en promenad. Kvällen var som gjord för att gå och dessutom var himlen nästan helt klar, så jag tog en omväg för att titta på min mast. Visst syntes den, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle gå av vägen, runt slyet, för att se om man kunde se masten utan att stå på tå. Väl framme så blev jag stående stirrandes för ett tag. Med viss möda lyckades jag hindra ett skratt, men jag kunde inte hålla tillbaka ett stort leende.
Visst syntes masten enklare därifrån, men inte bara det. Det fanns en mast till strax jämte! Kanske står de egentligen långt ifrån varandra, men från min vinkel är de grannar. Masten som jag tittat på så mycket är två. Ni anar knappast hur mycket symbolik jag kan få ut ur detta, men jag tänker inte trötta ut er med att berätta. Men ni förstår nog att det var en fantastisk syn för mig, och på samma sätt som man i alla tider sett tecken på himlarymden, så är det här säkerligen ett tecken till mig.
Jag kan inte låta bli att tro att det förebådar något gott.
