Mats-Olas Fanclub

Enginn sér, á bak við orðin tóm býr alltaf eitthvað

Äntligen på väg

Publicerad 2006-01-11 16:11:00 i Allmänt

Jag tycker om att köra bil. Det handlar väl om farten och kontrollen eller något däråt. Fast på senare år har det smugit sig in en liten rädsla också. Eller ja, den har väl alltid funnits där, men den har växt. Speciellt vid mörkerkörning har rädslan kommit.

För ett par veckor sedan blev det en längre sträcka nattetid. Jag var själv i bilen, volymen på den passande musiken var hög och trafiken var minst sagt gles. Det hade snöat tidigare men snöfallet hade slutat i god tid, och vägen var torr. Den vita snön reflekterade så mycket av strålkastarljuset att det inte kändes så mörkt. Bakom mig låg en långtradare som pressade upp mig i hundra.

Jag vet inte hur, och absolut inte varför just då, men plötsligt kändes det som om jag flög fram, en underbar känsla. Jag var, i brist på bättre ord, odödlig. Jag fick en riktig fartkick, och njöt när jag åkte fram. I fartens berusning fanns ingen skam eller ångest, bara en ögonblicklig njutning.

Jag besinnade mig strax, och försökte återfå lite av respekten för farten. Har man som jag blivit påkörd så har man en väldig respekt för bilkörning, för farorna som ständigt finns och som aldrig helt kan undvikas. Men det var som om känslan var så stark att den inte gick att kväva. Bilen är ju försäkrad, och det är ju bara jag i den. Jag är inte ansvarig för någon annan just nu. Jag fortsatte att flyga fram. (Inte så att jag körde för fort, jag hade klarat en poliskontroll. Men det kändes som att det gick fort.)

45 minuter senare var jag framme, ovanlig nöjd och lycklig.Ibland handlar bilkörning om mer än att transportera sig från punkt A till punkt B på ett effektivt och säkert sätt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela