Where did it all go wrong?
Jag fick just för mig att räkna efter hur länge jag varit U2-fan, och kom fram till att det är ganska exakt tio år. Det måste varit under 1996 jag fastnade, någonstans vid övergången från högstadiet till gymnasiet. Mitt första möte med U2, som jag kan komma ihåg i alla fall, var att jag spelade av ett av min brors blandband, och att det bandet innehöll With or Without You, Mysterious Ways och framförallt New Year's Day. Det fick mig att önska mig en U2-skiva som födelsedagspresent, vilket ställde min bror inför det svåra valet mellan The Joshua Tree och Achtung Baby. Han valde den senare men garderade med ett blandband med låtar från övriga skivor. (Eftersom det här var innan Pop var släppt, och jag hade fått Achtung, var nästan alla låtar från 80-talet.)
Jag tokfastnade i blandbandet. Det dröjde innan jag uppskattade Achtung Baby men kassetten spelade jag nästan jämt. På mindre än ett år skaffade jag alla skivorna, och jag fick tag på Pop bara någon dag efter att den släppts. Den 2:a augusti 1997 såg jag, tillsammans med min bror, U2 live på Ullevi och efter det var jag så fast som jag kunde bli. Känslan under den första minuten av Where the streets have no name är en av de bästa jag någonsin känt, alla kategorier.
Jag började hänga på hemsidor och forum (även om jag sällan postat utan nästan bara läst) och har nu en otrolig massa nördig U2-kunskap. Födelsedagar? Bono 10:e maj, Edge 9:e augusti, Larry 31:e oktober, Adam mars någon gång (10:e ?), även om jag måste erkänna att jag skäms över att veta detta. Jag har en U2-bok, jag har någon gigabyte med bootlegs, b-sidor och outgivet material på datorn. Jag hade mycket mer på den gamla hårddisken som tyvärr kraschade, där fanns bland annat ca 15 konserter (inklusive Göteborg -97) och hela den beryktade Salome, the achtung baby outtakes, ett bootleg med demos som läckte ut -91.
Någon gång efter 2000 började något att hända. Fram till dess hade jag bara blivit värre och värre, så innan All that you can't leave behind kom ut satt jag och laddade hem snuttar av låtar och byggde allt eftersom upp höga förväntningar. När låtarna läckte ut på nätet och jag kunde ladda hem dem blev jag inte besviken, utan tyckte att det var en av de bästa skivorna någonsin.
Men efter några veckor, när skivan hade släppts så jag kunde lyssna på "the real thing", så tröttnade jag. Jag kunde inte förmå mig att lyssna mer på skivan, när jag satte på den så stängde öronen av sig och jag upptäckte efter ett par minuter att jag inte ville lyssna. Så jag slutade. När sedan konserterna släpptes på video och dvd så såg jag dem, och fick tillbaka en del av entusiasmen, om än inte hela.
Inför How to dismantle an atomic bomb (2004) hade jag skruvat ner förväntningarna en bit. Trots det laddade jag hem snuttar av låtar inspelade på en strand utanför Bonos hus på franska rivieran, klipp där vågorna som rullar in på stranden hörs lika mycket som själva musiken. Även nu tröttnade jag snabbt på skivan, och det är länge sedan jag lyssnade på den. Jag kollar fortfarande in forum och hemsidor ibland, även om det blir allt mer sällan. Att jag fortfarande gör det beror på att jag fortfarande älskar många av de tidigare skivorna, jag lyssnar ofta på The Unforgettable Fire, The Joshua Tree, Achtung Baby, Zooropa och Pop. De är fortfarande lika bra.
Hur kunde det gå så här? En förklaring är kanske att jag byggt upp för höga förväntningar inför de senaste skivorna, så höga förväntningar att de omöjligen kan leva upp till dem. Men jag undrar. Kanske är det så enkelt att de senaste skivorna är sämre? Det är helt klart så att de ligger längre ifrån den musik som jag i övrigt lyssnar på än vad 90-talsskivorna gör. Jag upplever U2:s 00-tal som plastigt och beräknande, som om låtarna är gjorda för att passa in bland den övriga skvalmusiken på radion och sälja så bra som möjligt.
Och sålt har de gjort. Båda de två senaste ligger på samma höga försäljningsnivå som The Joshua Tree och Achtung Baby, och de har fått bra kritik. Den positiva kritiken har fått mig (och de många som tycker som jag på diverse nätforum) att bli allt mer frustrerade. Bandet gör säkrare (sämre) skivor än innan men får mycket bättre gensvar från media. Två av mina favoriter, Zooropa och Pop, brukar slentriansågas och turnén jag såg, Popmart, brukar kallas en flopmart trots att den gick fantastiskt bra utanför USA, och även där helt ok. Det totala antalet sålda biljetter för den är mycket högre än på de två senaste turnéerna, men eftersom Popmart bara var utomhus medan Elevation och Vertigo i huvudsak var inomhus (i mindre arenor) så har konsertena på de två senare oftare sålt slut. Och media tycker tydligen det är mer imponerande att sälja ut en arena med 15 000 platser än att sälja 45 000 biljetter av 60 000 möjliga i ett stadium. Märkligt.
Tillbaka till ämnet. Jänkarna hade grammygala igår, och U2 tog hem de 5 priser de var nominerade till. Vilket fick mig, trots att jag fortfarande ser mig som ett fan, att bli besviken. Jag tyckte helt enkelt inte att de var värda dem, andra skivor och låtar är bättre. Innan år 2000 hade U2 tagit hem 7 grammys, på 2000-talet har det blivit 15. Nu betyder ju inte grammysar så mycket, i år slog till exempel Kelly Clarkson Paul McCartny i klassen årets popalbum. American Idol före Beatles, om man ser det så. Men även om de inte har någon betydelse får alla de nya grammysarna mig och mina gelikar att bli än mer defensiva och tycka ännu sämre om de senare skivorna. Lite konstigt kan man tycka, men det är otroligt frustrerande att ingen kan begripa hur det verkligen ligger till.
Så vad ska jag göra åt det? Min lösning är att strunta i U2 så mycket som möjligt ett tag framöver, och när (om) det kommer en ny skiva ska jag inte läsa något förhandssnack innan jag lyssnat på den ordentligt. Och om inte heller den är bra, så måste jag nog acceptera att jag inte är något fan längre. Om det sedan är jag eller U2 som förändrats har kanske inte så stor betydelse.
Rubriken på inlägget? Det är namnet på en av låtarna från Salome-skivorna, och när jag nu lyssnar på den så inser jag att jag tycker den är bättre än nästan alla låtarna från 00-talet, och ändå blev den, fullt begripligt, till slut bara b-sida. Tiderna förändras.
Jag tokfastnade i blandbandet. Det dröjde innan jag uppskattade Achtung Baby men kassetten spelade jag nästan jämt. På mindre än ett år skaffade jag alla skivorna, och jag fick tag på Pop bara någon dag efter att den släppts. Den 2:a augusti 1997 såg jag, tillsammans med min bror, U2 live på Ullevi och efter det var jag så fast som jag kunde bli. Känslan under den första minuten av Where the streets have no name är en av de bästa jag någonsin känt, alla kategorier.
Jag började hänga på hemsidor och forum (även om jag sällan postat utan nästan bara läst) och har nu en otrolig massa nördig U2-kunskap. Födelsedagar? Bono 10:e maj, Edge 9:e augusti, Larry 31:e oktober, Adam mars någon gång (10:e ?), även om jag måste erkänna att jag skäms över att veta detta. Jag har en U2-bok, jag har någon gigabyte med bootlegs, b-sidor och outgivet material på datorn. Jag hade mycket mer på den gamla hårddisken som tyvärr kraschade, där fanns bland annat ca 15 konserter (inklusive Göteborg -97) och hela den beryktade Salome, the achtung baby outtakes, ett bootleg med demos som läckte ut -91.
Någon gång efter 2000 började något att hända. Fram till dess hade jag bara blivit värre och värre, så innan All that you can't leave behind kom ut satt jag och laddade hem snuttar av låtar och byggde allt eftersom upp höga förväntningar. När låtarna läckte ut på nätet och jag kunde ladda hem dem blev jag inte besviken, utan tyckte att det var en av de bästa skivorna någonsin.
Men efter några veckor, när skivan hade släppts så jag kunde lyssna på "the real thing", så tröttnade jag. Jag kunde inte förmå mig att lyssna mer på skivan, när jag satte på den så stängde öronen av sig och jag upptäckte efter ett par minuter att jag inte ville lyssna. Så jag slutade. När sedan konserterna släpptes på video och dvd så såg jag dem, och fick tillbaka en del av entusiasmen, om än inte hela.
Inför How to dismantle an atomic bomb (2004) hade jag skruvat ner förväntningarna en bit. Trots det laddade jag hem snuttar av låtar inspelade på en strand utanför Bonos hus på franska rivieran, klipp där vågorna som rullar in på stranden hörs lika mycket som själva musiken. Även nu tröttnade jag snabbt på skivan, och det är länge sedan jag lyssnade på den. Jag kollar fortfarande in forum och hemsidor ibland, även om det blir allt mer sällan. Att jag fortfarande gör det beror på att jag fortfarande älskar många av de tidigare skivorna, jag lyssnar ofta på The Unforgettable Fire, The Joshua Tree, Achtung Baby, Zooropa och Pop. De är fortfarande lika bra.
Hur kunde det gå så här? En förklaring är kanske att jag byggt upp för höga förväntningar inför de senaste skivorna, så höga förväntningar att de omöjligen kan leva upp till dem. Men jag undrar. Kanske är det så enkelt att de senaste skivorna är sämre? Det är helt klart så att de ligger längre ifrån den musik som jag i övrigt lyssnar på än vad 90-talsskivorna gör. Jag upplever U2:s 00-tal som plastigt och beräknande, som om låtarna är gjorda för att passa in bland den övriga skvalmusiken på radion och sälja så bra som möjligt.
Och sålt har de gjort. Båda de två senaste ligger på samma höga försäljningsnivå som The Joshua Tree och Achtung Baby, och de har fått bra kritik. Den positiva kritiken har fått mig (och de många som tycker som jag på diverse nätforum) att bli allt mer frustrerade. Bandet gör säkrare (sämre) skivor än innan men får mycket bättre gensvar från media. Två av mina favoriter, Zooropa och Pop, brukar slentriansågas och turnén jag såg, Popmart, brukar kallas en flopmart trots att den gick fantastiskt bra utanför USA, och även där helt ok. Det totala antalet sålda biljetter för den är mycket högre än på de två senaste turnéerna, men eftersom Popmart bara var utomhus medan Elevation och Vertigo i huvudsak var inomhus (i mindre arenor) så har konsertena på de två senare oftare sålt slut. Och media tycker tydligen det är mer imponerande att sälja ut en arena med 15 000 platser än att sälja 45 000 biljetter av 60 000 möjliga i ett stadium. Märkligt.
Tillbaka till ämnet. Jänkarna hade grammygala igår, och U2 tog hem de 5 priser de var nominerade till. Vilket fick mig, trots att jag fortfarande ser mig som ett fan, att bli besviken. Jag tyckte helt enkelt inte att de var värda dem, andra skivor och låtar är bättre. Innan år 2000 hade U2 tagit hem 7 grammys, på 2000-talet har det blivit 15. Nu betyder ju inte grammysar så mycket, i år slog till exempel Kelly Clarkson Paul McCartny i klassen årets popalbum. American Idol före Beatles, om man ser det så. Men även om de inte har någon betydelse får alla de nya grammysarna mig och mina gelikar att bli än mer defensiva och tycka ännu sämre om de senare skivorna. Lite konstigt kan man tycka, men det är otroligt frustrerande att ingen kan begripa hur det verkligen ligger till.
Så vad ska jag göra åt det? Min lösning är att strunta i U2 så mycket som möjligt ett tag framöver, och när (om) det kommer en ny skiva ska jag inte läsa något förhandssnack innan jag lyssnat på den ordentligt. Och om inte heller den är bra, så måste jag nog acceptera att jag inte är något fan längre. Om det sedan är jag eller U2 som förändrats har kanske inte så stor betydelse.
Rubriken på inlägget? Det är namnet på en av låtarna från Salome-skivorna, och när jag nu lyssnar på den så inser jag att jag tycker den är bättre än nästan alla låtarna från 00-talet, och ändå blev den, fullt begripligt, till slut bara b-sida. Tiderna förändras.
