Hon som återvände till tidens flod
Hon drev sakta runt på en stor mörk ocean
flöt med i tidens syndaflod
hon hade tappat sin tro
när hon överraskad fördes upp på fasta land
Hennes lilla båt hade strandat på Ararats topp
där marken ännu var fuktig
hon klättrade uppför berget
och blev därmed den nya skapelsens krona
Hon stod högst upp och insåg sin odödlighet
hon var ensam däruppe
och skulle bli allt ensammare
till slut valde hon att dyka ner i tidens flod igen
Hennes jakt efter döden förde henne till mig
en dag knackade hon på
ögonen var vackert blanka
så jag släppte in henne utan att fråga för hur länge
Hon hade inget med sig men lämnade allt till mig
hennes otåliga sällskap fick jag
hennes ögon & läppar vann jag
Nu har de blivit till minnen som jag sakta glömmer
Hon lämnade mig tidigt en regnkall höstmorgon
för jag var aldrig hennes mål
jag var en tuva där hon tvekade
men runt om mig var mossen inte tillräckligt djup
Hon lämnade mig för att hitta sin väg till döden
hon ville inte berätta varför
jag tror att hon alltid gjorde så
hon sökte det enda som hon ännu inte hade nått
Hon måste ha haft mer än kattens nio liv
eller så hade hon inget
utan slut finns ingen början
och allt som är värt något har också ett slut
Hon tog vägen via mig och fann till slut sin död
jag såg när hon valde den
åtta våningar högt var huset
och inte ens hon kunde undfly Newtons lagar
Jag var en liten del av hennes Golgatavandring
jag bar hennes kors en bit
längs hennes Via Dolorosa
innan floden tog med henne till evighetens hav
Det tarvas kanske några ord om texten ovan. Till att börja med. Även om jag använt mycket religiös symbolik finns det inte någon religiös mening eller syfte med texten. Det finns med bara för att det är enkelt och smidigt att kunna använda redan befintliga metaforer.
För det andra. Kan litteratur vara farlig? Med jämna mellanrum anklagar någon filmer eller dataspel för att vara farliga, men hur är det med böcker? För tillfället håller jag på att läsa Peter Nilsons Arken, som på bokens baksida beskrivs som ... en dödsbesatt, intensivt hettande roman. (Mats Gellerfelt, SvD), och den är inte alltid så uppmuntrande. Fast det är klart, böcker är finkultur. Mycket av inspirationen till texten ovan kommer från den boken och dess beskrivning av Noa och Arken, Peter Nilsons text har fungerat som en utgångspunkt för mig.
Jag tycker, till skillnad från Håkan Hellström, att man ska berätta var man snor saker ifrån.
flöt med i tidens syndaflod
hon hade tappat sin tro
när hon överraskad fördes upp på fasta land
Hennes lilla båt hade strandat på Ararats topp
där marken ännu var fuktig
hon klättrade uppför berget
och blev därmed den nya skapelsens krona
Hon stod högst upp och insåg sin odödlighet
hon var ensam däruppe
och skulle bli allt ensammare
till slut valde hon att dyka ner i tidens flod igen
Hennes jakt efter döden förde henne till mig
en dag knackade hon på
ögonen var vackert blanka
så jag släppte in henne utan att fråga för hur länge
Hon hade inget med sig men lämnade allt till mig
hennes otåliga sällskap fick jag
hennes ögon & läppar vann jag
Nu har de blivit till minnen som jag sakta glömmer
Hon lämnade mig tidigt en regnkall höstmorgon
för jag var aldrig hennes mål
jag var en tuva där hon tvekade
men runt om mig var mossen inte tillräckligt djup
Hon lämnade mig för att hitta sin väg till döden
hon ville inte berätta varför
jag tror att hon alltid gjorde så
hon sökte det enda som hon ännu inte hade nått
Hon måste ha haft mer än kattens nio liv
eller så hade hon inget
utan slut finns ingen början
och allt som är värt något har också ett slut
Hon tog vägen via mig och fann till slut sin död
jag såg när hon valde den
åtta våningar högt var huset
och inte ens hon kunde undfly Newtons lagar
Jag var en liten del av hennes Golgatavandring
jag bar hennes kors en bit
längs hennes Via Dolorosa
innan floden tog med henne till evighetens hav
Det tarvas kanske några ord om texten ovan. Till att börja med. Även om jag använt mycket religiös symbolik finns det inte någon religiös mening eller syfte med texten. Det finns med bara för att det är enkelt och smidigt att kunna använda redan befintliga metaforer.
För det andra. Kan litteratur vara farlig? Med jämna mellanrum anklagar någon filmer eller dataspel för att vara farliga, men hur är det med böcker? För tillfället håller jag på att läsa Peter Nilsons Arken, som på bokens baksida beskrivs som ... en dödsbesatt, intensivt hettande roman. (Mats Gellerfelt, SvD), och den är inte alltid så uppmuntrande. Fast det är klart, böcker är finkultur. Mycket av inspirationen till texten ovan kommer från den boken och dess beskrivning av Noa och Arken, Peter Nilsons text har fungerat som en utgångspunkt för mig.
Jag tycker, till skillnad från Håkan Hellström, att man ska berätta var man snor saker ifrån.
