But that was just a dream (It's the end of the world as we know it)
I natt gick världen under. Inte så att den brann upp i de tusentals eldstormarna som var följden av atomålderns krig. Inte för att världshaven dränkte allt land med sitt nysmälta vatten från polarisarna. Inte genom orkanerna från en överraskande snabb växthuseffekt. Inte för att jorden blev förgiftad av radioaktivt nedfall. Nej, det såg inte alls ut som i någon av domedagsprofetiorna.
Slutet kom mycket snabbare och mer överraskande än så. Ett klick som om en strömbrytare slagits av, och så var allt borta. Att säga att allt var borta räcker kanske inte, tomheten var tommare än vad jag kan beskriva. Det var som om rum och tid hade försvunnit och jag var, på samma gång, hoptryckt i en punkt och utsträckt i oändligheten.
Det var inte så att allt bara blev svart, för inte ens svart kan beskriva Ingenting. Syn, hörsel och känsel famlade utan att få tag på något. Till och med tankarna rann iväg, för mig fanns inget sammanhang. Hur jag än försökte fånga dem bleknade de spårlöst bort, som obegripliga små fragment. Med tiden försvann också min historia.
Sedan vaknade jag på min luftmadrass, tacksammare än någonsin för tid och rum.
Slutet kom mycket snabbare och mer överraskande än så. Ett klick som om en strömbrytare slagits av, och så var allt borta. Att säga att allt var borta räcker kanske inte, tomheten var tommare än vad jag kan beskriva. Det var som om rum och tid hade försvunnit och jag var, på samma gång, hoptryckt i en punkt och utsträckt i oändligheten.
Det var inte så att allt bara blev svart, för inte ens svart kan beskriva Ingenting. Syn, hörsel och känsel famlade utan att få tag på något. Till och med tankarna rann iväg, för mig fanns inget sammanhang. Hur jag än försökte fånga dem bleknade de spårlöst bort, som obegripliga små fragment. Med tiden försvann också min historia.
Sedan vaknade jag på min luftmadrass, tacksammare än någonsin för tid och rum.
