I Japan igen. (Känns som att jag skriver alla mina blogginlägg här numera.) En vecka in på den här resan, och jag har funderat en hel del på vad jag egentligen tycker om den. Inför resan höll jag en glad mask för ytligt bekanta (och en del närmare bekanta också för den delen), sa att Tokyo är en spännande stad, medan några få utvalda fick höra en massa gnäll. Såhär en vecka in på resan så känns det som att båda inställningarna är sanna, på något konstigt sätt.
Jobbet är rätt så hyggligt, trots mycket övertid. Det går bättre än jag hade trott, mycket snabbare framåt, men vi har kommit in i den delen där det letas fel. (Den delen finns och måste finnas i alla våra projekt, det är vad andra halvan av ett projekt går ut på. Och förstås att fixa felen.) Men det är något i mig som inte riktigt gillar när andra personer, ibland utan att riktigt veta vad de gör, letar fel bland saker jag har lagt månader på. Samtidigt så är det en del av jobbet, så jag är lite korkad om jag blir sur för det.
Rent allmänt känns det som att ens inställning påverkar väldigt mycket. När jag har berättat för några personer att jag gillar resorna så känns de helt ok, men efter att ha gnällt för ett par andra så känns de skit. Så jag ska försöka att vara positiv. Den har veckan har känts mycket bättre än dagarna innan jag åkte, vilket i och för sig inte var så svårt. Jag får försöka att göra något åt det, för när oron är värre än det man oroar sig för så är det ett problem. Faktiskt.
Kanske är mina kluvna känslor rätt naturliga trots allt. Det är inget direkt fel på Japan, på Tokyo, på jobbet. Jag har det, med risk för att återupprepa mig, helt ok här. Samtidigt så tar det på krafterna att resa, och då menar jag inte främst fysiskt, även om själva resan är ett elände i sig. Nej, främst sliter de nya miljöer, de obekanta ord, folkvimlen, ja all ständig och ny stimula helt enkelt. Så även om jag kanske inte har hemlängtan så har jag en längtan efter en situation som jag har kontroll över. Där saker är bekanta och begripliga. Ett slags hem, trots allt.
På något sätt resonerar det lite extra att sitta här i Japan och lyssna på youtube-klipp från Kristina från Duvemåla. (Jag vet inte riktigt när jag började med att lyssna och spela Duvemålalåtar, för ett drygt halvår sedan kanske?) Jag inser att det vore löjligt att jämföra min situation med Kristinas, även om vi har det gemensamt att vi ger oss ut på resor vi inte vill åka på så är allt så oändligt mycket lättare för mig. Kontakten med Sverige, och att mina resor bara är en månad åt gången till skillnad från ett liv. Men raderna om att segla bort och att segla hem dyker upp när jag ser alla japaner på planet till Tokyo. Hur olika utresan och hemresan är. Den smått overkliga känslan av att vara på en helt ny plats, med ett helt nytt språk, med helt nya sociala koder. Att vara borta. Och att försöka att skapa sig en vardag, ett liv. Hur platser och saker hemifrån, som en gång var högst ordinära, får en annan lyster.
Oj vad mycket babbel det blev, det får blir några bilder såhär på slutet som en belöning för er som tog er igenom.
