Mats-Olas Fanclub

Det är orimligt hur fort tiden går just nu. Veckorna bara rusar förbi, och helgerna går ännu snabbare. Men det måste ju innebära att våren kommer allt närmare, och det kan omöjligt vara fel.

Att tiden går så fort innebär dock inte att oktober känns särskilt nära än. Så när de första reseplanerna för det japanska projektet jag jobbar i nu kom (den första vändan verkar bli i just oktober) så var det svårt att riktigt ta in det. Det är så långt borta att jag inte vet riktigt hur jag känner för det. Å ena sida så ser jag fram emot att få komma till Japan. Det är ett ställe som jag gärna vill besöka, men ändå är det inte riktigt något semesterresmål.

Å andra sidan kommer det att bli mycket jobb där, i ett projekt som jag (negativ som jag är) tror har rätt små chanser att lyckas. I alla fall inom den tidsplan som gäller. Samtidigt hoppas jag att jag har lärt mig något från det tyska projektet, nämligen att ha realistiska förväntningar på hur det kommer att gå. Om jag räknar med problem så känns det förhoppningsvis inte lika illa när de kommer. Och går det knackigt kan jag inte rädda projektet, hur mycket jag än vill. På det stora hela så är min påverkan ganska liten, både när det gäller motgångar och eventuella framgångar.

Och vem vet, kanske stöter jag på Scarlett Johansson i någon bar där...

Som barn har man sin bild av hur det kommer att bli då man blir vuxen. Jag ska inte gå in något närmare på min, mer än en liten detalj. Jag förestälde mig alltid att jag skulle ha en morgontidning.

Jag är nu såpass gammal att jag känner mig rät vuxen, men någon tidning har jag inte. Jag har tänkt då och då på att skaffa mig en, men inte numera.

Jag fick en nyligen en fyra veckors prova-på-prenumeration på dn, och jag tror inte att jag har öppnat hälften av tidningarna. Jag har kanske läst 10 minuter per morgon (min morgonrutin är närmast optimalt ihoppressad, för att ge så mycket sömn som möjligt), och på kvällen känns tidningen rätt inaktuell. Så nu har jag ett berg av oöppnade tidningar jämte köksbordet, som ger mig dåligt samvete. En tidning i veckan är ungefär vad jag hinner med.

Jag är nog ingen tidningsmänniska, trots att jag alltid har sett mig som en.