I spend too many hours on planes
Igår slog tanken mig att jag borde skriva något på bloggen om jobbresor. Inget detaljerat, bara hur jag känner för det. (På en blogg får man vara egocentrisk, tycker jag.)
En jättebra plan. Igår. Nu sitter jag här utan att kunna komma igång.
Jag är inne i en resa-i-jobbetperiod. Jag trodde att det skulle bli mindre, men det kommer att landa på ungefär 50 jobbhotellnätter för mig i år. Lite färre än förra året och många färre än nästa år, då jag nog kommer att hamna på 80-90 nätter redan innan midsommar. Hur som, redan 50 dagar är för mycket för min smak. Jag ska försöka att få ner varför.
Det finns kollegor som har det mycket värre än mig, som har fruar och små barn hemma i Sverige men ändå får tillbringa mer än halva tiden i andra länder. Jag förstår inte hur de klarar det, men som tur är så är vi väl olika. inte alla har samma behov av fasta rutiner som jag har.
Själv saknar jag nog mina musikinstrument mest, men även att kunna laga mat. Efter ett par veckor med uteätande så brukar jag verkligen gilla att laga egen mat, inget märkvärdigt, men att få den som jag vill. Den glädjen försvinner rätt så snabbt, så förtjust är jag inte i att laga mat, men hemma går det att välja om man vill laga mat eller äta ute.
När jag reser saknar jag en plats som verkligen känns som hemma. Efter ett par veckor så känns hotellrummet så litet, så litet. Som om man skulle kunna råka gå in i väggarna av misstag om man inte tittar sig för noga. Så här års är det så mörkt ute på kvällarna att det är väldigt lätt att bara fastna på hotellrummet. Plusset är väl att det blir många böcker lästa, fler än om jag bara är hemma. Böcker måste dessutom vara det bästa sättet att uthärda flygresor, och vad som är ännu segare, all väntan på flygplatser.
De senaste veckorna har jag börjat fundera på vad jag vill ha för jobb, egentligen. Visst hade det varit praktiskt om jag hade gjort det för sådär 15 år sedan, men bättre sent än aldrig. Det lite tråkiga svaret som jag har kommit fram till är att mina första prioriteter är att få jobba åttatillfem på vardagarna och att slippa resa. En lite tråkig inställning, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att hitta ett jobb som jag trivs så bra på att arbetstider och platser känns mindre viktigt. Även om det hade varit fint om hände.
Nej, dags att packa resväskan. En höstbild först bara, för att fira att vintern inte är här riktigt än.
En jättebra plan. Igår. Nu sitter jag här utan att kunna komma igång.
Jag är inne i en resa-i-jobbetperiod. Jag trodde att det skulle bli mindre, men det kommer att landa på ungefär 50 jobbhotellnätter för mig i år. Lite färre än förra året och många färre än nästa år, då jag nog kommer att hamna på 80-90 nätter redan innan midsommar. Hur som, redan 50 dagar är för mycket för min smak. Jag ska försöka att få ner varför.
Det finns kollegor som har det mycket värre än mig, som har fruar och små barn hemma i Sverige men ändå får tillbringa mer än halva tiden i andra länder. Jag förstår inte hur de klarar det, men som tur är så är vi väl olika. inte alla har samma behov av fasta rutiner som jag har.
Själv saknar jag nog mina musikinstrument mest, men även att kunna laga mat. Efter ett par veckor med uteätande så brukar jag verkligen gilla att laga egen mat, inget märkvärdigt, men att få den som jag vill. Den glädjen försvinner rätt så snabbt, så förtjust är jag inte i att laga mat, men hemma går det att välja om man vill laga mat eller äta ute.
När jag reser saknar jag en plats som verkligen känns som hemma. Efter ett par veckor så känns hotellrummet så litet, så litet. Som om man skulle kunna råka gå in i väggarna av misstag om man inte tittar sig för noga. Så här års är det så mörkt ute på kvällarna att det är väldigt lätt att bara fastna på hotellrummet. Plusset är väl att det blir många böcker lästa, fler än om jag bara är hemma. Böcker måste dessutom vara det bästa sättet att uthärda flygresor, och vad som är ännu segare, all väntan på flygplatser.
De senaste veckorna har jag börjat fundera på vad jag vill ha för jobb, egentligen. Visst hade det varit praktiskt om jag hade gjort det för sådär 15 år sedan, men bättre sent än aldrig. Det lite tråkiga svaret som jag har kommit fram till är att mina första prioriteter är att få jobba åttatillfem på vardagarna och att slippa resa. En lite tråkig inställning, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att hitta ett jobb som jag trivs så bra på att arbetstider och platser känns mindre viktigt. Även om det hade varit fint om hände.
Nej, dags att packa resväskan. En höstbild först bara, för att fira att vintern inte är här riktigt än.
