Mats-Olas Fanclub

Dags för en ny vecka i Tyskland, som kommer att följas av ännu en. Jag har fått frågan ett par gånger på senare tid om jag gillar utlandsresorna i jobbet, och sagt bestämt nej. Helgerna blir kortare, flygandet sliter, ständigt nya hotellrum som är något annat än ens egen lägenheten.

Men det största problemet, det som nog mest bidrar till motviljan att åka, är själva jobbet och de missnöjda kunderna. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag gillar inte kunderna. Och enligt vårt kontrakt så har de per definition alltid rätt, vi måste ha vattentäta bevis på att det vi har gjort är rätt, medans det för deras del räcker med att tycka att något ser konstigt ut. Jag vet att jag kommer att bli sur vid något eller några tillfällen.

Jag kan inte vänta på att det här projektet ska ta slut, om det nu någonsin kommer att göra det.

Från ovan molnen i måndags.









Hade det inte varit för att jag redan hade använt dem, så hade nog följande rader fått bli rubrik:

Det myllrar av stressade människor i stan
men det är tomt på strandpromenaden

I går eftermiddag drog jag runt mellan stadens butiker, utan att ha något riktigt mål. Inget fel i sig, men jag var stressad av någon anlening. Men så stannade jag till, och funderade på varför jag rände runt som jag gjorde. Vad tittade jag efter? När jag inte kunde komma på något svar så blev det en planlös promenad ut ur staden i stället, och det tog bara 10 minuter innan humöret var betydligt högre.

Toppen blev en kvart på en parkbänk nere vid hamnen, i solen, lyssnandes till ändernas kvackande. Så skönt det var! Det kan vara svårt, men det är fantastiskt när man verkligen lyckas leva i nuet.

En bild från idag blir det också.