So this is what it feels like…
Några iakttagelser från en vecka i Tyskland. (Var inte oroliga, jag är ingen landsförrädare, jag hann tillbaka till Sverige innan midsommar.)
Tyskarna går in för det här med VM. Tyska landslagströjor på personalen i lunchmatsalen och tyska flaggor på bilarna. Det är något med Tyskland och nationalism som känns sådär, men eftersom flaggorna i just lunchmatsalen var från alla deltagarländerna i VM 06 (och Sveriges därmed var med) så får det väl vara okej för den här gången.
Är det bara jag som får för mig att alla omkring mig pratar svenska när jag är tillräckligt trött? Trots att jag inser att jag är i Tyskland, och att det därmed är högst troligt att det är tyska som pratas, så får min hjärna för sig att jag borde begripa vad som sägs vid bordet jämte mitt.
Resan var för ett projekt som drivs av en av företagets stora kunder. Så jag var där som någon slags konsult, betald per timma. Jag ska inte säga hur mycket kunderna betalade för mig, för det vet jag inte riktigt, men jag vet att det var rätt så mycket. Nog mycket för att pengarna skulle frontalkrocka med min självbild. (Och någonstans känns det som en rätt sund reaktion.) Jag kände tvekslöst pressen på att prestera, men jag gjorde det nog bra. Kunderna var i alla fall nöjda, så då bör väl jag också vara det. Det har hänt en hel del på de tre åren som har gått sedan jag var ny på jobbet och mest kände mig som en bluff.
Så på flyget på hemvägen, där jag satt omringad av affärsmän (eller vad de nu var) i kostymer, så kände jag mig faktiskt hemma där ändå. Trots min rätt så billiga t-shirt från H&M.
En sak till. En av mina orkidéer hade den goda smaken att välkomna mig hem med att blomma.
Tyskarna går in för det här med VM. Tyska landslagströjor på personalen i lunchmatsalen och tyska flaggor på bilarna. Det är något med Tyskland och nationalism som känns sådär, men eftersom flaggorna i just lunchmatsalen var från alla deltagarländerna i VM 06 (och Sveriges därmed var med) så får det väl vara okej för den här gången.
Är det bara jag som får för mig att alla omkring mig pratar svenska när jag är tillräckligt trött? Trots att jag inser att jag är i Tyskland, och att det därmed är högst troligt att det är tyska som pratas, så får min hjärna för sig att jag borde begripa vad som sägs vid bordet jämte mitt.
Resan var för ett projekt som drivs av en av företagets stora kunder. Så jag var där som någon slags konsult, betald per timma. Jag ska inte säga hur mycket kunderna betalade för mig, för det vet jag inte riktigt, men jag vet att det var rätt så mycket. Nog mycket för att pengarna skulle frontalkrocka med min självbild. (Och någonstans känns det som en rätt sund reaktion.) Jag kände tvekslöst pressen på att prestera, men jag gjorde det nog bra. Kunderna var i alla fall nöjda, så då bör väl jag också vara det. Det har hänt en hel del på de tre åren som har gått sedan jag var ny på jobbet och mest kände mig som en bluff.
Så på flyget på hemvägen, där jag satt omringad av affärsmän (eller vad de nu var) i kostymer, så kände jag mig faktiskt hemma där ändå. Trots min rätt så billiga t-shirt från H&M.
En sak till. En av mina orkidéer hade den goda smaken att välkomna mig hem med att blomma.
