Mats-Olas Fanclub

Snart kommer de. De kloka, insiktsfulla, roliga och genomarbetade inläggen, sådana som gör det värt att ha en blogg. Men inte idag.

Nej, det blir bara bilder idag igen. Två bilder från solnedgången igår, och två från dagens. Alla tagna från min balkong. Hade det inte varit för att jag ägnade torsdagskvällen åt att kasta hästskor och bollar i hinkar tillsammans med mina kära arbetskamrater så kunde ni nog ha fått ytterliggare några bilder.

Nog pratat, här är bilderna.

 

 

Tillägg.

Tomas Andersson Wij har återigen lagt upp sin kanske allra bästa låt på sin myspacesida. Den finns (vad jag vet) inte på någon skiva, så passa på att lyssna på Första maj i Piteå nu!

Här hade jag tänkt skriva om böcker (som sista person i Sverige har jag läst män som hatar kvinnor), OS, intressant idrott (läs fotboll), musik, tyckar och lite tankar om jobb och att bli vuxen.

Men jag orkar inte. De sista veckorna har jag mest känt mig trött och kraftlös, vilket nog även har märkts här på bloggen. Så idag blir det bara lite bilder från igår kväll. Jag gick iväg för att fota en perrong, och fick med en solnedgång på köpet. Med tanke på hur grått allt är så är det inte så illa.









Och så en gammal bild.

Sommar-OS är nog lite överskattat. När en idrottsnörd som jag har svårt att tända till så borde väl gemene man vara totalt ointresserad, misstänker jag. Att lördagen gick uselt för svensk del hjälpte knappast, och jag kan tycka lite synd om den där gymnasistskan, Wagner. Hon som inte fick åka för SOK, samtidigt som vi fortsätter att skicka simmare som är evigheter från en semifinal och boxare som förlorar direkt. (Vi är nu uppe i tre raka OS utan en enda seger i boxningen.)

Så i lördags bestämde jag mig för att låtsas som att det inte fanns några svenskar med i OS, och bara se tävlingarna för idrottens och prestationernas skull. Jag såg sista timmen av herrarnas linjelopp på cykel, och det var högst sevärt. Det är verkligen synd med all dopning inom cykelsporten, för annars är den riktigt underhållande. Så med målet att strunta i att det var svenskor med och bara njuta av idrotten satte jag mig i förmiddags för att se de sista 90 minuterna av damernas linjelopp.

Det gick väl sådär. Eller ja, underhållande var det verkligen, men det där med att strunta i svenskorna fungerade inte. Fast det kan jag ta.

Fotboll. Den tämligen sågade Arne Erlandssen tränade blåvitt under en och en halv säsong, och det resulterade i 49 poäng under första säsongen och en fjärde plats när han avgick i augusti året efter. Bekant?

Min arbetsplats är numera så pass internationell att engelska är lunchspråket, och då ingår det även för mig (och övriga svensktalande) att översätta lunchrestaurangernas menyer så att de stackare som inte kan svenska ska ha en aning om vad det är de beställer. Jag vet inte om ni har funderat på det, men det är inte alltid så enkelt. Hur beskriver man biff stroganoff på engelska? Kassler? Men mina arbetskamrater håller god min och ser glada, trots mina förklaringar. Eller kanske snarare just på grund av dem?

Ibland kan jag sakna den tiden då jag bara hade 20-30 skivor i skivsamlingen. Inte så att jag vill göra mig av med en massa skivor, men det är något speciellt med att kunna alla sina skivor utan och innan. Numera har jag säkert ett antal skivor som jag knappt har lyssnat igenom, ja säkert en del som jag har glömt att jag ens har. Jag skulle inte bli förvånad om jag kom hem med en ny skiva och upptäckte att jag redan hade den. Dessutom så glömmer jag en massa bra skivor. Det finns gott om skivor som jag gillar som bara har blivit stående i skivhyllan sedan flera år.

Nu i helgen återupptäckte jag Lasse Winnerbäcks tidigare skivor. Lite ojämna är de, och den första skivan gjordes med en väl snål budget. Några rader är kanske känns en aning pinsamma, men på de hela taget är skivorna lysande. Jag tycker om känslan, även om jag kanske uppfattar den lite annorlunda nu. Under de år som har gått så har jag nog, sakta men säkert, smugit mig in den småborgliga vuxenheten som de tidiga winnerbäckskivorna revolterar mot. Så som den sentimentala, självcentrerade människan jag är så har det fått mig att fundera på mina senaste tio år (eller hur länge det nu kan vara sedan jag upptäckte Lasse). Men det är säkert nyttigt det också.

Oj vilken seg jobbvecka, jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Förhoppningsvis kommer det att gå allt lättare framöver, när jag väl kommit in i det igen.

Annars är det ju bara elva månader till nästa semester…

Mycket blåvitt på teven, och resultaten har börjat att ta sig. Kanske kan det bli en riktig blåvitt-höst i år också.

Jag hade tänkt posta lite semesterbilder idag, men jag tog visst inte så många som jag hade tänkt mig. Men några blombilder kan jag lägga ut.











På måndag kommer förhoppningsvis säsong fyra av the wire med posten! Den bästa säsongen av den bästa serien, det är nästan så att jag längtar tills måndagen trots allt.