Mats-Olas Fanclub

DN hade i går en extra bilaga inför den allsvenska premiären nu till helgen. Eftersom de hade intervjuat alla tio brasilianarna i allsvenskan var rubriken på framsidan samba-allsvenskan, och rubriken till artikeln sambaspår i snön. För så är det ju, så fort någon skriver något om brasiliansk fotboll så måste denne få in ordet samba så ofta som möjlig. Ungefär som att man inte kan skriva något om tysk fotboll utan att nämna effektivitet.

Jag har tröttnat på samba som stående epitet till brasiliansk fotboll. DN konstaterar själva att de brasilianska spelarna i Sverige allt för ofta kopplas ihop till en enhet, när de i själva verket har klart olika mål och drömmar. Och så är det med spelstilarna också, Örgrytes Walter Tomaz Jr är antagligen allsvenskans värsta benknäckare, så vad han har att göra med samba begriper jag inte.

Jag har, som ni kanske redan märkt, även tröttnat på beskrivningen av brassar som tekniska. Visst är många av dem det, men det är ändå en alldeles för grov generalisering. Det finns många brassar som lever på styrka, snabbhet och bra spelsinne. Flera av världens bästa målvakter och mittbackar är från Brasilien, och de har inte kommit dit de nu är på grund av sin teknik direkt.

Det finns även ett skimmer av lekfullhet kring den brasilianska fotbollen, att spelarna lärt sig spela (och framförallt dribbla) på Copacabana, och den bilden är heller inte sann. Brasilianarna har antagligen de hårdast styrda fotbollsskolorna i världen, där spelarna drillas från 8 års ålder. Klubbarna har även en stenhård gallring, vid 11, 13, 15 och 17 års ålder är spelarna tvungna att provspela för att bli uppflyttade till nästa lag. Misslyckas vid en sådan peneira man får man söka sig till en ny (ofta mindre) klubb.

Tyvärr så kommer väl sportjournalisterna att prata en massa om brasiliansk samba till sommaren när det är dags för VM, och jag kommer säkerligen att sitta och reta mig på det. Det säger en del om sportjournalisterna att alla blir helt till sig när Wikegård kommer med nya beskrivningar, och inte kör med samma gamla 50-tals-klyschor som alla andra gör. Kan ingen kommentator förnya fotbollsspråket innan sommaren?

Tre poäng till och vi får vara med om och i vad jag är övertygad är det sista riktiga världsmästerskapet i fotboll. Och den övertygelsen är i grund och botten bara en ihålig förhoppning: de nationer vars publik hunnit längst ned på den civilisatoriska stegen - England, Holland m fl - kommer att kvalificera sig till slutspelet, och möter i Italien "värdiga" motståndare - några döda, några svårt skadade, bensinbomber, knivar, brutal hysteri har börjat bli vardagsmat också där. Om Olle Nordin också i de två återstående matcherna lyckas eliminera slumpfaktorn, kommer Sverige att ta sig dit.
Om inte - tja, vi ska nog vänta tills efter den 8 juli 1990 med att kalla det en "tragedi" eller en "katastrof".
Det kan mycket väl vara så att fotbollen kommer att överleva endast i de länder som inte kvalificerar sig.
Det kan mycket väl vara så att ingen av oss, i synnerhet vi som levt med fotbollen hela våra liv, kommer att se fram emot EM 1992 med annat än skräck.



Allt är mycket enklare att förstå efteråt. När tärningen slutat snurra, valen är gjorda och konsekvenserna börjar träda fram. Det är, kort sagt, lättare att var historiker än att göra prognoser. Med facit i hand går det att se skillnad på vad som är avgörande händelser och vad som är parenteser. När man däremot är mitt uppe i det är det betydligt svårare att uttala sig om konsekvenserna.

Peter Englund är inne på ämnet i essän Om en vandring i Hilbertrummet, som finns publicerad i boken Tystnadens historia och andra essäer. Englund ställer den till synes oskyldiga frågan När föll egentligen Romarriket? och svarar snabbt 476 e kr. För det är så det står i de flesta historieböcker. Nu kan man invända att det inte går att förenkla ner historien så till den grad att en civilisations fall bara beror på en händelse, men skulle man välja en händelse som den viktigaste så ligger nog germanen Odovakar erövrande av Rom 476 väl till.

Poängen (eller i alla fall en av dem) som Peter Englund vill få fram är att romarna år 477 knappast förstod att deras rike hade fallit. Deras liv gick vidare som vanligt, med samma ämbeten, titlar, gladiatorspel och teatrar. Det innebär inte att det är felaktigt (mer än väl förenklat då) att påstå att Romarriket föll just år 476, bara att det är svårt att i samtiden förstå de historiska konsekvenserna. Englund fortsätter med att fråga om det kan vara så att vår västerländska civilisation redan har fallit, fast vi (likt romarna efter år 476) inte förstår det själva. Kommer framtidens historiker hävda att vi redan har fallit?

Nu till citatet i början. Det är från i en artikel som heter Håller fotbollen som sport på att begå självmord? som är skriven av Ragnar Strömberg och finns publicerat i Sporten i dag 1989-90, och handlar om huliganernas framfart under slutet av 80-talet. När jag läste det i går ryckte jag till, och undrade hur han kunde vara så pessimistisk. I och för sig uppfattade jag många av de som skrev i sporten i dag under slutet av 80-talet och hela 90-talet som konservativa gnällrövar, men ändå.

Lars-Gunnar Björklund skriver varje år en inledande krönika, och i 90, 92, 93, 94, 95, 96, 97 och 99 års krönikor gnäller han på idrottens utveckling, på det allt större pengarna och de försvinnande traditionerna. Kanske kan en teori från Liftarens guide till galxen-författare Douglas N. Adams förklara detta. Hans teori handlar visserligen om teknisk utveckling och om prylar, men jag tror den är relevant ändå.

Ungefär så här hävdar Adams att det är: All teknik och alla prylar som finns när man föds är fullt naturliga, ja inte det minsta märkvärdiga. Det samma gäller det som uppfinns eller utvecklas fram tills man blir 15 år. Det som dyker upp när man är mellan 15 och 35 år är väldigt häftigt och intressant, medan nyheterna som kommer efter att man fyllt 35 är mot naturens ordning och säkert skadliga på något sätt. Nu passar i och för sig inte Adams själv in på detta, eftersom han var löjligt förtjust i ny teknik genom hela livet, men han är väl ett av undantagen som bekräftar regeln.

Jag undrar om inte jag själv passar in i teorin. Nu är jag inte 35 än, långt därifrån, men jag har allt svårare att bli upphetsat för tekniska nyheter. Det tog tid innan jag skaffade dvd-spelare, och mobiltelefon har jag men inte så mycket mer. (Detta kan kanske bero på att jag inte hyrde eller köpte så mycket filmer på vhs-tiden heller, samt att jag aldig varit någon storpratare när det gäller telefoner.)

Sporten i dag lider helt klart ett "det var bättre förr" tänkande, men det finns mer än så bakom citatet i längst upp. Jag tror att Strömberg har fallit i den förrädiska fällan att tro att stora händelser måste få stora konsekvenser. För att förstå Strömbergs pessimism måste man komma ihåg att det skedde flera otäcka olyckor på och kring fotbollsläktarna under 80-talet. De värsta var bråket mellan Liverpool och Juventusanhängare under europacupfinalen på Heyselstadion 1985 (39 döda) samt Hillsborougholyckan 1989 då 96 liverpoolfans klämdes ihjäl på en överfylld ståplatsläktare.

Hillsborougholyckan inträffade alltså samma år som Strömberg förutspådde fotbollens död, och har man den olyckan i bakhuvudet är det inte konstigt att man blir pessimistisk. Men såhär i efterhand kan vi säga att följderna inte blev så farliga. Ståplats förbjöds i England och det engelska fotbollförbundet började porta bråkiga supportrar, och genast krympte problemet ordentligt. Även de kraftigt höjda biljettpriserna hjälpte säkert till. Så visst skapade 80-talets huliganproblem förändringar, men inte alls så stora eller farliga som befarat. De stora händelserna fick inga stora konsekvenser.

Men det finns kanske en fara för oss som i efterhand vet hur det gick. Bara för att det gick på ett visst sätt så var det inte tvunget att det skulle sluta så. Kanske missar vi att det ofta bara är små marginaler som gör att historien tar den ena eller andra vägen. Vad hade till exempel hänt om arianerna vunnit omröstningen bland biskoparna om Jesus gudomlighet på det första konciliet i Nicaea 325 e kr? Det är tveksamt om de samtida betraktade kyrkomötet som en stor händelse, men stora konsekvenser fick det (rimligen, men det kan vi ju inte säkert veta).

Vi ska nog alltså inte skratta för mycket åt Ragnar Strömbergs domedagsprofetior, utan bara dra en lättnadens suck för att det inte blev som han befarade. För i alla fall jag ser sannerligen fram emot ett underbart VM i sommar.

Jag blev riktigt glad när jag tittade ut genom fönstret för någon timma sedan. Det regnar ute! Jag brukar föredra snö framför regn, men nu när det nästan är april och allsvensk fotbollspremiär så vill jag bli av med vintern så snabbt som möjligt.

Allsvensk fotbollspremiär ja, ska man tro dagens artiklar i aftonbladet så kommer den att TV-sändas, vilket varit tveksamt. Nu är inget klart, men jag tolkar Philip Hubers uttalanden som att Canal + nog visar matcherna och SVT fotbollskväll. TV 4, som jobbat hårt för att kunna visa en match i veckan, verkar helt bli helt utan rättigheter.

Det som kan verka lite konstigt är att alla kommentarer jag läst från fotbollsfans har var positiva till detta! I de flesta andra länder skulle nog fansen bli väldigt nöjda om fotbollen hamnade i gratis kanal, men så verkar det inte vara i Sverige. Det säger en hel del om hur usel fyrans sport brukar vara, och faktum är att jag, som inte har mer än tre kanaler för tillfället, blir glad om fyran missar rättigheterna. Jag föredrar nog att inte se allsvenskan alls på teve framför att behöva se sändningar med Robert Perlskog (som för övrigt var på väg att ta en plats i Hammarbys styrelse innan cheferna stoppade honom, apropå journalistisk objektivitet), Partik Ekwall och Billy Ohlsson.

Däremot skulle jag bli väldigt glad om SVT tog hem fotbollskväll, speciellt om SVT i så fall bytte ut Mats Nyström och Thomas Vernersson, men det kanske är att hoppas på för mycket.

Slutligen så tänkte jag säga att jag har löst (nästan i alla fall) de tekniska problemen som jag skrev om i de här kommentarerna, så nu sitter jag med ett par inspelade låtar! Jag är inte helt säker på att jag vill sprida dem vidare, men om jag skulle göra det, är det någon som känner till något ställe där jag skulle kunna lägga upp dem? Typ som flickr fast för musik. Tipsa gärna i kommentarerna i så fall (om de fungerar, blogg.se verkar ha det lite jobbigt idag).





Uppdatering: Jag har en liten svaghet för onödiga, meningslösa, nördiga men roliga projekt, och det här passar in på den profilen.

I onsdags kväll fick jag en chock när jag loggade in på bloggen. På bara en timme hade jag haft mer än 10 unika besökare, trots att jag inte skrivit något inlägg på ett bra tag. Under den närmaste timmen fortsatte det att trilla in besökare, totalt blev det 25 på en dag varav 20 de sista två timmarna. För att vara min blogg är det otroligt många, så jag undrade nyfiket vad som hade hänt. Hade någon välbesökt sida lagt upp en länk till mig? Varför skulle någon i så fall göra det?

Efter ett litet tag fann jag svaret. Jag hade länkat till några låtar som ett antal medlemmar på ett engelskspråkigt U2-forum spelat in, och de hade sett min länkat och reagerat på att de var omnämnda (och kända!) i Sverige! Tyvärr för deras del är ju bloggen på svenska, men en av dem försökte i alla fall skriva något med hjälp av en weböversättare, se snows kommentar. Hade bara översättningsprogramet valt fans i stället för fläktar som svensk översättning av fans hade nog kommentaren varit begriplig. (För övrigt är jag lite rädd för versionen av Where the streets have no name som kommer att släppas på måndag. Det visade sig att bas och gitarr spelar i live-tonarten, medan de flesta försöker sjunga i albumversionens tonart. Fast den som klipper ihop sångsnuttarna tyckte inte att det hade så stor betydelse.)

Nu till poängen med dagens inlägg. Jag tycker att det är rätt så skönt att de nya besökarna knappast blir så långvariga. För tillfället har jag någonstans mellan fem och tio läsare, och det känns lagom. Nog många för att det ska vara lönt att skriva, inte så många att det jag skriver måste vara bra. (Just den här helgen är flera är bortresta, idag har jag bara haft två besökare och det är nog i minsta laget.) Skulle det komma för många läsare skulle jag nog få prestationsångest, och det vill jag ju inte ha.

Apropå prestationsångest, så håller jag på att skriva en låt. Ackordföljderna blev ganska bra, och melodin är inte heller den så tokig. Just melodierna på de låtar jag skriver brukar jag annars ha svårt att komma ihåg, vilket är ett rätt tydligt tecken på att de inte är så värst bra. Men den här gången funkar melodin nog. Det har tyvärr den negativa effekten att texten känns värre att skriva, nu vill jag ju inte att den ska sänka låten. Det blir inte heller lättare av att musiken är ganska glad, jag har fått in fem olika dur-ackord (A, D, E, G och F) i låten! Jag tycker det är betydligt svårare att skriva glada och lyckliga texter, de får lätt lite melodifestival över sig, och det är kanske inte vad jag är ute efter.

Kort och gott så ger texten mig lite prestationsångest. Jag ängnade två och en halv timma åt den i går kväll, och fick ihop en vers och två refränger (104 ord). Och till råga på allt är jag inte helt nöjd med det jag skrivit. Jobbigt.

Nåväl. När jag, i en avlägsen framtid, blir färdig med texten lägger jag nog upp här.

Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste en av i insändarna i lokal"tidningen" idag. Det borde jag kanske inte gjort eftersom författaren ser synnerligen allvarligt på det han skriver, men jag kunde inte låta bli. Här är ett utdrag:

EU är en gudlös och antikristen organistion

EU vill inte ha något med det kristna arvet att göra i sina författningar och paragrafer. Det är allvarligt. Det var bara Polen som protesterade och sa att man inte kan förneka det kristna arvet i Europas historia och ursprung.
Många kristna som bekänner sig till den kristna tron på Jesus Kristus ser den europieiska unionen (EU) som den plattform som antikrist kommer att använda sig av för att söka världsdominans. Det råder ingen tvekan om att EU är gudlöst, eller rent ut sagt, en antikristen organisation.

I rest my case.

Så här sent på natten så tycker jag att det passar utmärkt med William Butler Yeats September 1913. Jag är imponerad av att han får ett sånt flyt i den, att en politisk text kan låta så vacker!

What need you, being come to sense,
But fumble in a greasy till
And add the halfpence to the pence
And prayer to shivering prayer, until
You have dried the marrow from the bone;
For men were born to pray and save;
Romantic Ireland's dead and gone,
It's with O'Leary in the grave.

Yet they were of a different kind,
The names that stilled your childish play,
They have gone about the world like wind,
But little time had they to pray
For whom the hangman's rope was spun,
And what, God help us, could they save?
Romantic Ireland's dead and gone,
It's with O'Leary in the grave.

Was it for this the wild geese spread
The grey wing upon every tide;
For this that all that blood was shed,
For this Edward Fitzgerald died,
And Robert Emmet and Wolfe Tone,
All that delirium of the brave?
Romantic Ireland's dead and gone,
It's with O'Leary in the grave.

Yet could we turn the years again,
And call those exiles as they were
In all their loneliness and pain,
You'd cry `Some woman's yellow hair
Has maddened every mother's son':
They weighed so lightly what they gave.
But let them be, they're dead and gone,
They're with O'Leary in the grave.

Jag har nämnt det innan, men det tål att nämnas igen. På bara 15-20 år har svensk damidrott gjort väldigt stora framsteg. Jag har gjort en liten efterforskning, och resultaten är väldigt tydliga. Försök att komma på kvinnliga idrottare från 80-talet, och ni märker nog att det inte är så enkelt. "Billan" Westin och Pia Sundhage poppar upp i huvudet, men sedan går det trögt. Vad det lilla antalet beror på tänker jag inte gå in närmare på, fast det kan vara värt att nämna att 80-talet nog är doping-decenniet framför andra, speciellt på damsidan.

Min efterforskning består av den årligt utkommande boken Sporten Idag, som jag har nästan alla nummer av sedan 1990. Av de 126 sidorna i boken från 1990 handlar en om dambrottning, en halv om Pernilla Wiberg (som inte slagit igenom än), fyra om Helen Alfredsson och tre om varför det inte händer något inom svensk damtennis. Sammanlagt åtta och en halv sida alltså, eller 6,7 % om man hellre uttrycker det så. Och då handlar ändå tre av sidorna om att det inte finns några framgångsrika svenska damtennisspelare. Visst skulle man kunna förklara bristen på kvinnliga idrottare i boken med att Sporten Idag är konservativ och gammelmodig, men jag tror inte det är den stora anledningen till den låga andelen damidrott.

Ett hopp fram till 1998 innebär att ungefär 21 av 91 sidor (jag har tagit bort Lars-Gunna Björklunds krönika och Pamela Anderssons dagbok från vinter-OS eftersom de byter ämne så ofta) handlar om kvinnliga idrottare. I procent räknat blir det drygt 23.

Avslutningsvis tittade jag på 2005 (räknar även här bort den inledande krönikan, en text om gendoping och även ett antal tillbakablickar) och fick det till att 42 av 83 sidor i huvudsak handlar om kvinnor, dvs 51 %. Nu ska det sägas att det ibland är svårt att räkna sidor då skribenterna, som tur är, inte stenhårt delar upp sidorna i manligt/kvinnligt, men trenden är ändå väldigt tydlig. Sedan ska det också påpekas att det både 1990 och 1998 spelades fotbolls-VM, vilket har fått stor plats. På grund av det vore det rimligare att jämföra med 2006, men någon sådan bok finns ju inte än.

Jag tror att det ofta är svårt att märka förändringarna när de, som här, kommer lite i taget, och att det därför är bra att göra sina tillbakablickar ibland. En del saker blir så mycket tydligare då, som här då det räcker med en kort ovetenskaplig undersökning för att se vilka framsteg våra kvinnliga idrottare gjort.

---

Helt orelaterat, men jag har tidigare nämnt att vinterhalvåret är den bästa tiden för fotbollsfans. Jag undrar om inte motsvarande gäller för musikfans, dvs att den intressantaste tiden är den då det inte finns några nyutgivna skivor eller någon turné att prata om. Det är väl rimligen bara under lågsäsong som någon kan få den obegripliga idén att U2-fans runtom världen ska sjunga in en rad eller två av en låt, för att sedan sammanfoga dem till U2-fansens motsvarighet till Band Aid. Den som vill höra hur Vertigo blev kan göra det här, men det är nog bäst att jag varnar för en hel del falsksång. Men det avskräckte tydligen inte, en version av Discotheque är nu på gång.

Uppdatering: Discotheque är nu klar (både musik och en video) och en profil finns numera på last.fm.

(Och ett Ps. Jag har fått en massa (med mina mått mätt) besökare den sista timmen, så jag misstänker att någon har länkat till mig. Vem är det? Det är helt ok, jag har inget emot det, men jag blir lite nyfiken bara!)

(Och ett ännu senare Ps. Det visade sig att länken till bloggen fanns på ett engelskspråkigt U2-forum. Tufft.)

I bloggens barndom skrev jag en hyllning till Niclas Alexandersson, där jag bland annat misstänkte att han skulle kunna lyckas som sångare i ett pojkband. Det jag inte anade var att det kanske är så! I det senaste numret i offside finns en intervju med Niclas och Anders Svensson, där de bland annat pratade om sina dolda sidor. Här är ett litet utdrag:

Men ni är ju båda kända för att vara lugna killar?
Niclas:  >>Jag läser ibland att jag ska vara blyg. Det tycker jag är fel. Lugn stämmer, men blyg? Absolut inte. Jag har inga problem att ställa mig upp och tala inför folk, till exempel.<<
Anders: >>Eller att ta första låten när man ska sjunga karaoke.<<
Har det hänt?
Anders: >>Han har en väldigt fin sångröst, Niclas. Det är det inte många som vet om.<<




Sedan är Alex dessutom ganska bra på att spela fotboll, idag gjorde han ett av blåvitts mål i en träningsmatch med norska Odd Grenland. För övrigt har IFK spelat sju matcher mot norska lag i år, men bara två mot svenska. Adam Johansson är kanske något på spåret när han misstänker att blåvitt ska spela i tippeligan i stället för allsvenskan i år.

Ditt minne utav dagen
är ett stilla sammanbrott
och tid i ensamhet
för att ingen har förstått

Någonstans gick det fel
din livsplan är sönderriven
Du blev själv kvar här
och lever ditt liv övergiven


Tiden går bara runt
stannar upp och rullar på
vad får dig upp ur sängen
hur får du dagarna att gå
I vilket vägskäl tog du fel
hur blev du svårmodets lakej
för när dina ögon slocknat
så väntar jag på dig


Jag har ingen ro att ge
ingen tröst för det som skett
men min axel är ledig
och jag vet vad du har sett

Jag har alltid tid för dig
kan vänta länge om du vill
för även jag blev över
så jag vill ha dig tätt intill


Tanken går bara runt
vilken botten vill du nå
om nu världen är så kall
vad mer finns att förstå
Var finns ljuset i dina ögon
varför just svårmodets lakej
för när marken under dig rasar
så finns jag där hos dig





Kommentarer: Tanken var att det här skulle bli en glad och lycklig text, men det blev inte så. Det blev en låttext i stället, och det är så mycket mollackord i låten att texten fick bli lite deppig. För övrigt är det mycket svårare att skriva en låttext än en "vanlig" text, eftersom stämningen i så hög grad sätts av musiken. (Och att få in rätt antal stavelser per rad, men det har jag inte varit så noga med. Melodin får anpassa sig efter texten, men det gör inte så mycket för melodin är ändå inte så bra.)

Jag har inte lyckats hålla mig helt undan från U2, som jag tänkte. När nu min uppkopplingen blivit bättre har jag kunnat se en del video från Verigo-turnén. Bland annat sände brasiliansk teve den första av två konserter i São Paulo, och jag rekommenderar The Fly och New Year's Day. Dessutom har man chansen att lära sig portugisiska, eftersom brasiliansk teve valde att texta låtarna!

Jag hittade även den animation som rullat på skärmarna under Yahweh, och jag tycker om den. Mycket till och med, även om timingen med musiken inte alltid är perfekt. Men det är inte så konstigt, liveversionen (som animationen är gjord för att fungera med) är lite kortare.

Jag får väl acceptera att det inte är så lätt att göra sig av med ett beroende, men så länge som det är så snällt som mitt musikberoende så gör det kanske inte så mycket.

För det första. Jag kan inte undvika att länka till den här bilden. Jag vet inte om jag behöver säga så mycket, men jag misstänker att i alla fall en person helst hade sett att bilden inte tagits.



För det andra. Läkarvetenskapen verkar inte ha gått framåt så värst mycket, följande rader finns att läsa i aftonbladet i kväll.

Smällen tog hårt och Renberg grinade illa.
Luleås lagkapten spelade vidare, uppenbart störd av smällen, men fick kliva av isen i inledningen av tredje perioden.
– Det verkar vara något med höften, sade expertkommentatorn i Canal+, Calle Johansson.
Enligt de första rapporterna handlar det om en revbens- eller höftskada.
Renberg gjorde ett försök till spel efter läkarundersökning i omklädningsrummet, men det gick inte.

En revbens- eller höftskada, visst borde det vara ganska lätt att veta vilket?

---

Uppdaterat dagen efter:

Förlåt att jag var lite onödigt hård mot läkarvetenskapen, den går trots allt framåt. Idag har man upptäckt att det finns ett område på kroppen mellan höften och revbenen och valt att kalla det ryggen, vilket jag tycker låter som ett bra namn. Det ska tydligen vara där som Renbergs skada sitter.

Jag har nu läst ut Peter Nilsons Arken, som är en mycket märklig bok. Bra är den dock, helt klart läsvärd. Fast om man inte har läst någon av Nilsons böcker så skulle jag kanske rekommenderat en annan bok att börja med. Det skulle nog bli Projekt Nyaga i så fall, en sience fiction bok som beskriver en framtid som är väldigt olik vår nutid. Speciellt vetenskapen tar väldigt överraskande vägar. (Mer ska jag inte säga, för då förstör jag nog lite av boken.) Måste bara säga att det är skönt med sience fiction som verkligen vågar ta ut svängarna.

Projekt Nyaga får bli dagens boktips.

Mina båda systersöner stod för en intressant liten ordväxling i helgen. Treåringen konstaterade att när han såg på teve att några andra skidåkare kom före svenskarna så brukade han säga att de var dumma bajskorvar. Min syster sa då att sådana ord säger man väl bara på toaletten, varpå femåringen snabbt fick ur sig att det är synd att de inte har någon teve på toaletten. Jag höll på att skratta ihjäl mig, men nu är jag inte säker på vad som var så roligt.

Den nya fotbollsarenan som ska byggas i Göteborg verkar nu bli klar under 2009, för bara ett halvår sedan sa man att den skulle var färdig till våren 2007. Undrar om den blir byggd alls.

Det är förresten mindre än tre veckor kvar till den allsvenska premiären, vilket känns väldigt skönt!

Det känns förresten surt att behöva vänta till 2007 innan OS-krönikan från Turin kommer, skulle inte SVT kunna slänga ihop en nu och visa den snart? Jag tror jag får abstinens annars!

Jag blev lite förvånad när jag tittade på inomhus-VM nu i eftermiddags. Maria Mutola vann (som vanligt) damernas 800 meter och fick stiga högst upp på prispallen, så det var inte det som förvånade. Nej, det var Moçambiques flagga som gjorde det. Det måste väl vara världens enda flagga som innehåller en automatkarbin?

En sak till från friidrotten. Sverige lyckades ta en fjärdeplats i 4*400 meter, vilket var överraskande och imponerande. Dessutom fullföljer de en fin svensk tradition med sin fjärdeplats. Vinter-OS fick åtminstone mig att glömma att fjärdeplatser är en svensk specialitet, det var egentligen bara i stafetterna vi fick våra fjärdeplatser (och damernas puckelpist men vem kommer ihåg det). Nu sitter nog Sven Nylander hemma och ler.

Som jag tidigare har nämnt prenumerar jag på Offside, ett utmärkt fotbollsmagasin. En sak som irriterar mig är dock att så fort det finns något i Offside som har ett hyfsat nyhetsvärde så trycks det direkt i andra media, innan Offside har hunnit ut till prenumeranterna. Det tar ju bort lite av överraskningsmomentet, som till exempel i förra veckan då Fotboll Direkt publicerade hela Offsides mardrömselva på torsdagen. (Jag fick tidningen på fredagen.) Jag vet inte om det görs med offsides goda minne eller inte, men jag skulle ändå föredra att få läsa om det först när tidningen kommer.







Bonus: Lite italienskt fotbollshat finns på den här länken. Försök att räkna hur många merda texterna innehåller! Lite variation kanske inte hade skadat?

Efter lite letande har jag hittat ett program på datorn som kan krympa jpg-bilder. Det enda som är synd är att jag tycker ganska illa om programmet (det är väldigt omständigt), men jag kan väl inte få allt. Så nu har jag lagt upp 10 nya bilder på mitt flickr-konto, bland dem fem självporträtt. Därmed finns det knappt något hemligt kvar kring den här bloggen, men de allra flesta (alla?) läsarna vet ju redan hur jag ser ut, så det gör inte så mycket egentligen.

Notera förresten hur snyggt allt blir i brunt eller (framförallt) svartvitt!



Uppdatering:

Visserligen orelaterat, men jag tycker att den här bilden (som jag inte har tagit om någon nu trodde det) är bland det roligaste jag har sett på väldigt länge.



(Undra om den verkligen är på riktigt?)

Idag fastnade jag för bruntonsinställningen på min kamera, och har därför tagit bilder på vissna blommor och annat jag kunnat hitta i huset, bara för att få ta lite bilder. Några av dem blev ganska bra, så jag tänkte lägga ut tre av dem här. Tyvärr har testperioden gått ut för mitt program som kunde krympa bilder, nu har jag i stället fått komprimera bilderna hårdare för att få dem små och hanterbara, vilket tyvärr gjort att de tappat i kvalitet. Men här är de i alla fall.





Bilden ovanför föreställer en plaststjärna, för att ni ska få se hur den ser så skickar jag med en färgbild.



Och i fall någon är orolig kan jag lugna er med att jag nu har vattnat den trötta blomman.

Just nu är det 14 minusgrader ute, vilket innebär att det är en väldig tur att jag inte är utomhus utan sitter här inne i värmen framför datorn och nyser och snörvlar. Mindre smart var min en och en halv mil långa promenad i eftermiddags. Jag antar att min 25-åriga livserfarenhet numera innefattar att det är korkat att knata runt så mycket i fem minusgrader när jag är förkyld. Man lär så länge man lever.

Mest bara för att jag kan så skickar jag med ett litet stycke från Peter Nilsons Arken.

Människan tycks vara född till att förödmjukas, det är svårt att uttala en större sanning om henne. Allt hon lär sig om världen visar att hon är ännu mindre och fattigare än hon trodde.

Boken blir förresten bara konstigare och konstigare ju längre jag kommer i den, vilket är en prestation. Men intressant är den, och jag tror att jag trots allt hänger med.

"Loket" blev i kväll vald till ordförande i IFK Göteborg. Undrar bara varför han bytt namn till Stig Lundström?

Jag hade tänkt skriva mer om Lampshadekonserten, men jag har tyvärr glömt en massa. Som till exempel i vilken ordning låtarna spelades. Kan glömskan bero på förkylningen? Annars är förkylningar en rätt bra sjukdom, om man har något tråkigt att göra är det en bra ursäkt, men om det är något man verkligen vill göra så kan man göra det.

Avslutningsvis tänkte jag lägga in länken till danska p3:s liveupptagning av Lampshades konsert, i morgon tisdag är sista chansen att höra den. Gör gärna det!

I går såg jag Lampshade spela i Jönköping (jag stod med gästlistan, tufft va?), så jag tänkte skriva en kortfattad recension.

Det negativa först. Ljudet var tyvärr långt ifrån kristallklart, vilket antagligen berodde både på ljudanläggningen och de som fanns bakom den. Så, nu var det sagt, och jag ska säga att det inte var någon katastrof utan en ganska liten anmärkning.

Det positiva fanns det mer av. Bra låtval (fast det fanns kanske inte så mycket att välja på?) och bra framföranden. En låt som Disse Fugle, som kanske är den låt jag tycker minst om på Let's Away, fungerade mycket bättre live, vilket även gällde flera andra låtar. New Legs är en personlig favorit, It's okay måste vara skriven för att spelas live, den nya versionen av Because trees can fly är grym och By and by I come har satt sig på hjärnan.

Mellansnacken fungerade bra och bandet har en utmärkt scennärvaro, möjligen var trummisens lite introvert ibland.

Sammanfattningsvis en utmärkt konsert konsert, ska jag sätta betyg så får det bli fyra pausfåglar av fem möjliga.

Jag råkade ut för ett sammanträffande i morse. Lat som jag är hade jag inte orkat stiga upp utan låg kvar i sängen och läste Orwells 1984. Sekunderna efter att jag läst om om grannbarnens vilja att gå på de offentliga hängningarna nämner ekot att två män i Iran blivit hängda från en lyftkran, inför tusentals åskådare. Ibland är det inte lätt att skilja dikt från verklighet.

Annars är 1984 mer skrämmande och klaustrofobisk än jag kommer ihåg den. (Å andra sidan är det många år sedan jag läste den senast.) Jag har ju lyckligvis aldrig bott i något totalitärt samhälle, men jag skulle tro att Orwell beskriver det ganska väl.

Apropå totalitära samhällen, för någon månad sedan gick en av de lokala kommunister till frontalangrepp mot en tidningskrönika som tog upp kommunismens illdåd. I en längre utläggning förklarade han att det inte fanns några hållbara bevis för att Sovjet hade begått några massmord under stalintiden. Alla "bevis" var planterade av kapitalister (kapitalismen var tydligen sprungen ur nazismens ideologi) som ville baktala kommunisterna. Däremot USA hade gjort sig skyldigt till mängder av massmord.

Jag har svårt att släppa att bortförklaringarna lät precis likadant som de som kommer från de nynazister som förnekar förintelsen. De ignorerar allt som inte passar in i deras tankevärld, alla som inte håller med dem är med i en stor konspiration mot dem. Det gör det ju helt hopplöst att försöka att argumentera, eftersom alla argument och alla bevis som man kan komma med obönhörligen är fel. De ger ju fel svar. Stalins massmord är i princip så väl bevisade som de kan vara. Man har funnit massgravar, mängder av ögonvittnen har berättat och de sovjetiska arkiven innehåller detaljerade beskrivningar av vad som hände.

Ett av de mest skrämmande brukar kallas jezjovsjtjinan, eller den stora terrorn. För den som vill få en snabb inblick i rekommenderar jag varmt Peter Englunds bok Brev från nollpunkten. Mellan 1935 och 1939 blev åtminstone 700 000 personer avrättade, utan någon rättegång, för kontrarevolutionära brott. Det är högst tveksam om ens någon av de avrättade var skyldiga till att vara aktiva i någon motståndsrörelse, men genom tortyr och angiveri lyckades man få fram mängder av "erkännanden". Det gick så långt att olika avdelningar av säkerhetstjänsten NKVD tävlade, i god socialistisk anda, i vem som kunde arrestera flest spioner och kontrarevolutionärer.

Min filosofilärare på gymnasiet hävdade att man skulle vara lite extra misstänksam mot människor som har enkla lösningar på stora eller svåra problem, och det ligger nog en hel del i det.