It took me twenty-nine years to reach perfection
Jag har väntat i åratal på att kunna använda dagens rubrik.
Inga bilder idag. Inte så att jag inte vill, men vädret har varit för dåligt i helgen. Och under veckan har det varit kolsvart när jag har gått hem från jobbet. (Äntligen har jag tagit tag i mig själv igen, och struntat i bilen. Jag har mindre än två kilometer till jobbet, men har man väl skaffat sig dåliga vanor så är de svåra att ta sig ur.) Synd med solbristen i helgen, för höstlöven är fortfarande väldigt fina. Tur att jag hann fota en hel del innan solen gick i vinteride.
Fotboll nu. Bara två allsvenska omgångar kvar nu, och mina nerver börjar bli utslitna. På sätt och vis ska det bli skönt att säsongen tar slut, oavsett hur det går. Jag behöver ett vinteruppehåll jag också. Men allra helst ska det förstås bli ett guld innan dess. Det hade varit så rolig, och så välförtjänt.
Egentligen är väl säsongen minnesvärd redan nu. Den lyckliga starten med 27 poäng och 24 mål på vårsäsongens 12 matcher, och bitvis lysnade spel. Sommarens problem, skadorna och försäljningarna. Det nästan desperata sätt som man ändå höll sig kvar i toppen. Vårsäsongens elegenta spel som försvann nästan helt, men fighterhjärtat som blev ännu större. Sistaminutenmålen (Häcken, Öis och Gais), viljan mot Elfsborg och Malmö. Skadorna öppnade för okända sjuttonåringar, en mellanstadielärare och till slut också en pensionerad gammal hjälte.
Egentligen borde jag försöka vara nöjd med allt som har varit, njuta av att laget verkligen har presterat på toppen av sin förmåga. Jag vet inte om det är rimligt stt vara stolt över ett fotbollslag, men det är jag. Verkligen. Ett SM-guld i år skulle nog faktiskt kännas ännu större än det för två år sedan. Jag hoppas verkligen
Inga bilder idag. Inte så att jag inte vill, men vädret har varit för dåligt i helgen. Och under veckan har det varit kolsvart när jag har gått hem från jobbet. (Äntligen har jag tagit tag i mig själv igen, och struntat i bilen. Jag har mindre än två kilometer till jobbet, men har man väl skaffat sig dåliga vanor så är de svåra att ta sig ur.) Synd med solbristen i helgen, för höstlöven är fortfarande väldigt fina. Tur att jag hann fota en hel del innan solen gick i vinteride.
Fotboll nu. Bara två allsvenska omgångar kvar nu, och mina nerver börjar bli utslitna. På sätt och vis ska det bli skönt att säsongen tar slut, oavsett hur det går. Jag behöver ett vinteruppehåll jag också. Men allra helst ska det förstås bli ett guld innan dess. Det hade varit så rolig, och så välförtjänt.
Egentligen är väl säsongen minnesvärd redan nu. Den lyckliga starten med 27 poäng och 24 mål på vårsäsongens 12 matcher, och bitvis lysnade spel. Sommarens problem, skadorna och försäljningarna. Det nästan desperata sätt som man ändå höll sig kvar i toppen. Vårsäsongens elegenta spel som försvann nästan helt, men fighterhjärtat som blev ännu större. Sistaminutenmålen (Häcken, Öis och Gais), viljan mot Elfsborg och Malmö. Skadorna öppnade för okända sjuttonåringar, en mellanstadielärare och till slut också en pensionerad gammal hjälte.
Egentligen borde jag försöka vara nöjd med allt som har varit, njuta av att laget verkligen har presterat på toppen av sin förmåga. Jag vet inte om det är rimligt stt vara stolt över ett fotbollslag, men det är jag. Verkligen. Ett SM-guld i år skulle nog faktiskt kännas ännu större än det för två år sedan. Jag hoppas verkligen
