Svensk damidrott (och så lite falsksång)
Jag har nämnt det innan, men det tål att nämnas igen. På bara 15-20 år har svensk damidrott gjort väldigt stora framsteg. Jag har gjort en liten efterforskning, och resultaten är väldigt tydliga. Försök att komma på kvinnliga idrottare från 80-talet, och ni märker nog att det inte är så enkelt. "Billan" Westin och Pia Sundhage poppar upp i huvudet, men sedan går det trögt. Vad det lilla antalet beror på tänker jag inte gå in närmare på, fast det kan vara värt att nämna att 80-talet nog är doping-decenniet framför andra, speciellt på damsidan.
Min efterforskning består av den årligt utkommande boken Sporten Idag, som jag har nästan alla nummer av sedan 1990. Av de 126 sidorna i boken från 1990 handlar en om dambrottning, en halv om Pernilla Wiberg (som inte slagit igenom än), fyra om Helen Alfredsson och tre om varför det inte händer något inom svensk damtennis. Sammanlagt åtta och en halv sida alltså, eller 6,7 % om man hellre uttrycker det så. Och då handlar ändå tre av sidorna om att det inte finns några framgångsrika svenska damtennisspelare. Visst skulle man kunna förklara bristen på kvinnliga idrottare i boken med att Sporten Idag är konservativ och gammelmodig, men jag tror inte det är den stora anledningen till den låga andelen damidrott.
Ett hopp fram till 1998 innebär att ungefär 21 av 91 sidor (jag har tagit bort Lars-Gunna Björklunds krönika och Pamela Anderssons dagbok från vinter-OS eftersom de byter ämne så ofta) handlar om kvinnliga idrottare. I procent räknat blir det drygt 23.
Avslutningsvis tittade jag på 2005 (räknar även här bort den inledande krönikan, en text om gendoping och även ett antal tillbakablickar) och fick det till att 42 av 83 sidor i huvudsak handlar om kvinnor, dvs 51 %. Nu ska det sägas att det ibland är svårt att räkna sidor då skribenterna, som tur är, inte stenhårt delar upp sidorna i manligt/kvinnligt, men trenden är ändå väldigt tydlig. Sedan ska det också påpekas att det både 1990 och 1998 spelades fotbolls-VM, vilket har fått stor plats. På grund av det vore det rimligare att jämföra med 2006, men någon sådan bok finns ju inte än.
Jag tror att det ofta är svårt att märka förändringarna när de, som här, kommer lite i taget, och att det därför är bra att göra sina tillbakablickar ibland. En del saker blir så mycket tydligare då, som här då det räcker med en kort ovetenskaplig undersökning för att se vilka framsteg våra kvinnliga idrottare gjort.
Helt orelaterat, men jag har tidigare nämnt att vinterhalvåret är den bästa tiden för fotbollsfans. Jag undrar om inte motsvarande gäller för musikfans, dvs att den intressantaste tiden är den då det inte finns några nyutgivna skivor eller någon turné att prata om. Det är väl rimligen bara under lågsäsong som någon kan få den obegripliga idén att U2-fans runtom världen ska sjunga in en rad eller två av en låt, för att sedan sammanfoga dem till U2-fansens motsvarighet till Band Aid. Den som vill höra hur Vertigo blev kan göra det här, men det är nog bäst att jag varnar för en hel del falsksång. Men det avskräckte tydligen inte, en version av Discotheque är nu på gång.
Uppdatering: Discotheque är nu klar (både musik och en video) och en profil finns numera på last.fm.
(Och ett Ps. Jag har fått en massa (med mina mått mätt) besökare den sista timmen, så jag misstänker att någon har länkat till mig. Vem är det? Det är helt ok, jag har inget emot det, men jag blir lite nyfiken bara!)
(Och ett ännu senare Ps. Det visade sig att länken till bloggen fanns på ett engelskspråkigt U2-forum. Tufft.)
Min efterforskning består av den årligt utkommande boken Sporten Idag, som jag har nästan alla nummer av sedan 1990. Av de 126 sidorna i boken från 1990 handlar en om dambrottning, en halv om Pernilla Wiberg (som inte slagit igenom än), fyra om Helen Alfredsson och tre om varför det inte händer något inom svensk damtennis. Sammanlagt åtta och en halv sida alltså, eller 6,7 % om man hellre uttrycker det så. Och då handlar ändå tre av sidorna om att det inte finns några framgångsrika svenska damtennisspelare. Visst skulle man kunna förklara bristen på kvinnliga idrottare i boken med att Sporten Idag är konservativ och gammelmodig, men jag tror inte det är den stora anledningen till den låga andelen damidrott.
Ett hopp fram till 1998 innebär att ungefär 21 av 91 sidor (jag har tagit bort Lars-Gunna Björklunds krönika och Pamela Anderssons dagbok från vinter-OS eftersom de byter ämne så ofta) handlar om kvinnliga idrottare. I procent räknat blir det drygt 23.
Avslutningsvis tittade jag på 2005 (räknar även här bort den inledande krönikan, en text om gendoping och även ett antal tillbakablickar) och fick det till att 42 av 83 sidor i huvudsak handlar om kvinnor, dvs 51 %. Nu ska det sägas att det ibland är svårt att räkna sidor då skribenterna, som tur är, inte stenhårt delar upp sidorna i manligt/kvinnligt, men trenden är ändå väldigt tydlig. Sedan ska det också påpekas att det både 1990 och 1998 spelades fotbolls-VM, vilket har fått stor plats. På grund av det vore det rimligare att jämföra med 2006, men någon sådan bok finns ju inte än.
Jag tror att det ofta är svårt att märka förändringarna när de, som här, kommer lite i taget, och att det därför är bra att göra sina tillbakablickar ibland. En del saker blir så mycket tydligare då, som här då det räcker med en kort ovetenskaplig undersökning för att se vilka framsteg våra kvinnliga idrottare gjort.
Helt orelaterat, men jag har tidigare nämnt att vinterhalvåret är den bästa tiden för fotbollsfans. Jag undrar om inte motsvarande gäller för musikfans, dvs att den intressantaste tiden är den då det inte finns några nyutgivna skivor eller någon turné att prata om. Det är väl rimligen bara under lågsäsong som någon kan få den obegripliga idén att U2-fans runtom världen ska sjunga in en rad eller två av en låt, för att sedan sammanfoga dem till U2-fansens motsvarighet till Band Aid. Den som vill höra hur Vertigo blev kan göra det här, men det är nog bäst att jag varnar för en hel del falsksång. Men det avskräckte tydligen inte, en version av Discotheque är nu på gång.
Uppdatering: Discotheque är nu klar (både musik och en video) och en profil finns numera på last.fm.
(Och ett Ps. Jag har fått en massa (med mina mått mätt) besökare den sista timmen, så jag misstänker att någon har länkat till mig. Vem är det? Det är helt ok, jag har inget emot det, men jag blir lite nyfiken bara!)
(Och ett ännu senare Ps. Det visade sig att länken till bloggen fanns på ett engelskspråkigt U2-forum. Tufft.)
