D:r Bock anmärker: vår tids nervositet och kinkighet bero huvudsakligen på kaffe och te
Hade inte texten varit på gränsen till rasistisk på ett ställe hade följande text hamnat i närheten av kaffeautomaten på jobbet.
Texten är från 1925, från den här gamla godingen.
Texten är från 1925, från den här gamla godingen.
Can you still hear the last goodnight?
Lite bilder, från förra helgen och från igår.
You can never ever leave, without leaving a piece of youth
I går tömde jag mitt gamla pojkrum. Det tog mer än fyra timmar. Imponerande mycket med tanke på att jag redan, i tidigare flyttar, tagit med det jag verkligen har behövt.
Och det tog nog ungefär fyra timmar för mig att återhämta mig helt efterår. För jag fastnade i min barndom. Närmare nitton år, samlat i fotoalbum, tidningsutklipp, träningsoveraller, skolkataloger, skolprov, körkortsteoriboken, disketter, inbjudan till fester, t-shirtar från konserter, bilder från lyckade och misslyckade resor, en komplett (?) samling Bert-böcker, resulaten från 7 år av slöjd, mängder att gratulationskort, kassettband, orimligt smala jeans, noter, anteckningsblock, skolböcker och mycket annat. Nitton år av mitt liv, kort och gott.
Jag fick ihop fyra sopsäckar med saker att slänga.
Och alla människor som dök upp i hjärnan, både dem som jag troddde att jag hade glömt och dem som jag aldrig kommer att glömma. Lagkompisar, klasskamrater, lärare, grannar, vänner, familjen.
Snart är mina kopplingar till uppväxtorten borta. Inte så att jag skulle vilja bo där, men vår tid har en rotlöshet som jag inte är säker på att vi riktigt är anpassade till. Eller så är det bara jag som är sentimental av mig.
Och det tog nog ungefär fyra timmar för mig att återhämta mig helt efterår. För jag fastnade i min barndom. Närmare nitton år, samlat i fotoalbum, tidningsutklipp, träningsoveraller, skolkataloger, skolprov, körkortsteoriboken, disketter, inbjudan till fester, t-shirtar från konserter, bilder från lyckade och misslyckade resor, en komplett (?) samling Bert-böcker, resulaten från 7 år av slöjd, mängder att gratulationskort, kassettband, orimligt smala jeans, noter, anteckningsblock, skolböcker och mycket annat. Nitton år av mitt liv, kort och gott.
Jag fick ihop fyra sopsäckar med saker att slänga.
Och alla människor som dök upp i hjärnan, både dem som jag troddde att jag hade glömt och dem som jag aldrig kommer att glömma. Lagkompisar, klasskamrater, lärare, grannar, vänner, familjen.
Snart är mina kopplingar till uppväxtorten borta. Inte så att jag skulle vilja bo där, men vår tid har en rotlöshet som jag inte är säker på att vi riktigt är anpassade till. Eller så är det bara jag som är sentimental av mig.
And the embers never fade, in your city by the lake
Tråkväder idag och (enligt smhi) i morgon, så det får bli bilder från förra helgen istället.
Jag hade tänkt undvika vitsipporna den här gången, men det gick inte riktigt.
Jag hade tänkt undvika vitsipporna den här gången, men det gick inte riktigt.
Det är första maj i Piteå, i doften av sprit och Sibylla
Jag satt och läste mina gamla blogginlägg häromdagen, och slogs av hur mycket gnäll det har varit under det senaste året. Inget fel i det egentligen, för det var så jag kände det. Och om det inte syns i det jag skriver, så fyller bloggen inte någon större funktion.
Men desto viktigare att påpeka att det faktiskt är bra just nu. Inget speciellt, men vår och lagom mycket arbetsuppgifter kan göra susen. Allt känns lite lättare.
Utom blåvitt då, men inte ens det kan riktigt få ner humöret på mig någon längre tid.
Men desto viktigare att påpeka att det faktiskt är bra just nu. Inget speciellt, men vår och lagom mycket arbetsuppgifter kan göra susen. Allt känns lite lättare.
Utom blåvitt då, men inte ens det kan riktigt få ner humöret på mig någon längre tid.