Mats-Olas Fanclub

Vi är så olika, du och jag
då du är sprudlande är jag tyst
du vill vinna, jag vill inte hamna sist
du hatar de rutiner jag ser som lag

Vi är så lika, du och jag
lika rädda för att inte passa in
lika osäkra på vad vi är värda
visst känner också du dig svag?

När du vill framåt vill jag stanna kvar
trots att vi flyr från samma ensamhet
du färgar håret när livet gått i kras
jag söker tröst i det jag redan har

Du jagar jämt, det kvittar vem du tar
du verkar bara drömma om nästa
du gör allt för en natts bekräftelse
vad gör du om han vill stanna kvar?

Vi är så olika, som av skilda slag
vi som blev över när alla andra valt
om jag inte hade varit så rädd och feg
så hade det nog blivit du och jag



Kommentar:

Det mesta jag skriver här på bloggen är sant eller åtminstone åsikter som jag står bakom. Men när det gäller mina pretentiösa försök, som det ovan, är det inte så. Då är det tvärtom så att nästan allt är påhittat. Det är nämligen klart lättare att skriva när händelserna är påhittade. Visst slinker det väl in en del ibland som stämmer, men det är bara en liten del. Det som jag skriver som däremot är verklighetsbaserat lägger jag inte ut här på bloggen, eftersom det skulle kännas för självutlämnande.

Det är kort och gott inga verkliga personer som texten ovan handlar om, även om den är skriven i jag-form.

Idag idrottsnördade jag mig genom att se på OS-finalen i hockey -94 på video. Inför Salt Lake City-spelen visade SVT matchen som uppladdning, vilket var ett utmärkt initiativ. Ska väl påpeka att det inte var hela matchen, den mesta av första perioden och hela andra var bortklippta.

Angående matchen kan jag väl säga att tempot var lägre 1994 än idag, och att det var en på det stora hela snäll match. Dock gnäller Arne Hegerfors väldigt mycket på domaren, alldeles för mycket faktiskt. Han håller den nivå som de flesta domare höll för ett par år sedan innan försöken till nolltolerans. Dessutom försöker svenskarna sig på nästan lika mycket fult fuffens som kanadickerna. En grov domartabbe sker dock. Kenny Jönsson blir utsatt för att motståndaren hoppar in en armbågstackling när han står någon meter från sargen. En sådan tackling ger alltid matchstraff numera, och borde gjort det redan då. Nu släpper domaren det helt.

Det svenska laget är oväntat starkt med tanke på att det inte fanns med ett enda NHL-proffs i Lillehammer. Salo var målvakt (Sundlöv reserv), Backar var Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Roger Johansson, Fredrik Stillman, Kenny Jönsson och Leif Rohlin. Kedjorna var Mats Näslund - Daniel Rydmark - Patrik Juhlin, Jonas Bergkvist - Peter Forsberg - Patrik Kjellberg, Håkan Loob - Stefan Örnskog - Roger Hansson och slutligen Andreas Dackell - Jörgen Jönsson - Niklas Eriksson. Challe Berglund var skadad lagkapten. Undrar om inte Christian Due-Boje satt på bänken också.

Nu till dagens viktiga tanke. Hur vore det om SVT inför sommarens Fotbolls-VM visade gamla klassiska svenska (eller andra) VM-matcher? Matcher som semifinalen mot Västtyskland eller finalen mot Brasilien -58 (om de matcherna finns sparade), någon lämplig match från VM-74 och kvartsfinalen mot Rumänien från -94 kanske. Eller varför inte någon match med det legendariska brasilianska -82:orna eller Argentina - England -86? Jag tänker på hela matcher, inte bara snuttar från dem.

Nu tar det ju lite tid att visa 4-5 matcher så lämpligen gör man det på natten. SVT har ju haft musikaliska temanätter, om Elvis, hårdrock och 80-talsmusiken. Varför inte en fredags eller lördagsnatt med gamla matcher som uppvärmning inför VM? Jag förstår att gamla matcher kanske inte lockar så många tittare, varför temanattskonceptet passar utmärkt. Rättigheterna till matcherna kan inte kosta mycket alls (om något), Eurosport visar gamla matcher som utfyllnad ibland.

För mig skulle det vara roligt att se hela matcher. Att själv verkligen kunna se vad som hänt med fotbollen, hur den och sändningarna har utvecklats. Trots mitt stora fotbollsintresse har jag inte sett någon hel match (eller för den delen någon längre sammanhängande sekvens) som är äldre än 80-tal. Bara en oändlig massa snuttar på de viktigaste målen. Dessutom borde det finnas en hel del skön nostalgi i de gamla referaten.

Om man vill göra lite mer av sändningen skulle man kunna inleda den med någon nyare dokumentär eller liknande om fotbollens (eller VM:s) utveckling, och kanske VM-krönikan från 94 (den är aldrig fel). Själva matcherna kan man spara till nattens mörkaste timmar. Men det är viktigt att hela matcher finns med, de är faktiskt något av en bristvara i fotbollens historieskrivning!

Jag tänkte bekänna en sak, en av mina egenheter kan man nog kalla den. Jag är fascinerad av telemaster. Ja, egentligen är det inte själva masterna det handlar om utan ljuset från dem. Ni vet, de röda lamporna som sitter högst upp för att piloter inte ska flyga in i masterna. Jag vet inte när jag först la märke till dem, och jag vet ännu mindre när, eller varför, de fastnade i min hjärna. Men minst tio år handlar det om.

Vad får man ut av telemaster, mer än täckning till mobilen då förstås. En anledning till att jag fastnat för dem är nog den vackra och varma röda färgen. Även om lamporna är för små för att kunna göra något åt vintermörkret, så har de ändå en klarhet som gör att de inte försvinner. Oavsett hur svart vinternatten det är så lyser de som guidande fyrar bara himlen är klar. (Att de sedan försvinner i dimma är en annan, och mer oroande, sak.) Just liknelsen med fyrar är nog ganska träffande, för mig faller det sig naturligt att se dem som symboler för hopp och vägledning och sånt. (Inte så konstigt egentligen, uttrycket ”ett ljus i mörkret” är nog bra mycket äldre än mig. Och ett ljus i mörkret är ju precis vad det här är.)

Om man lyfter perspektivet lite, så skulle jag tro att mitt intresse direkt motsvarar berättelserna om stjärnor och stjärnbilder från förr. Det finns ju gott om legender om hur stjärnorna och stjärnbilderna har hamnat där de hamnat. Om jag inte missminner mig så är det både en och annan gud och människa som blivit odödlig genom att hamna på himlavalvet. Om det sedan är ett straff eller en belöning att bli stjärnbild kommer jag inte ihåg, men odödligheten är ju tveeggad, så det kanske är både och samtidigt.

Nu när vi vet mer om rymden så har de förr så levande berättelserna om stjärnorna blivit till sägner. Som så ofta har vetenskapen givit en enklare och, om sanningen ska fram, tråkigare världsbild. Visst är den mystiska världen i Tolkiens sagor mer spännande än vår egen värld. En värld där allt är uppbyggt av atomer lämnar inte samma utrymme för trollkarlar. Till vetenskapens försvar ska väl nämnas att den inte bara förringar mystiken kring naturen, utan ibland gör den världen mer otrolig. Ett sådant fall är den av mig mycket älskade kvantmekaniken, ju mer man förstår ju konstigare, och mer fantastisk, blir världen.

Fast när det gäller stjärnorna kan jag inte låta bli att tycka att vetenskapen har gjort världen tråkigare. För någon vecka sedan läste jag en essä av författaren och astronomen Peter Nilson. Essän handlar om Harry Martinssons rymdsaga ”Aniara” och betraktar den ur en fysikers perspektiv. Man kan förstås undra på det rimliga att räkna på om rymdfarkosten verkligen kan åka i väg i riktning mot lyran, när eposet snarare handlar om konstens död än en själva rymdresan, men är man fysiker så är man. Och fysikerns perspektiv är faktiskt ganska intressant, för det säger en del om vilken bild man hade om rymden 1955.

Till exempel så passerar Aniara en stjärna under de 24 år som skildras. Problemet är, vilket Nilson visar med fina och tydliga beräkningar, att rymdskeppets av Martinsson angivna hastigheten (som är en rimlig hastighet, i nivå med våra rymdskepps) inte alls räcker till att komma till några andra stjärnor. Faktum är att man knappt kommer ut ur solsystemet med den, utan man hamnar snarast i jämnhöjd med Pluto. Nu är Aniara ingen lärobok i fysik, så ovanstående ska inte ses som kritik mot den gode Harry. Peter Nilson tar upp det som ett exempel på hur svårt vi har att förstå de ofantligt stora avstånden i rymden.

Desto mer man vet om rymden, desto färre legender om den och dess stjärnbilder. Var astronomerna verkligen tvungna att berätta att våra stjärnbilder bara finns hos oss? Att stjärnorna i samma stjärnbild inte alls behöver ligga nära varandra, utan att det bara beror på vårt perspektiv?

När stjärnorna och stjärnbilderna inte längre är lämpade som symboler får man väl hitta nya. I mitt fall har det alltså blivit telemaster. Nu kanske ni hävdar att inte heller telemaster är så mystiska utan att även de är väl kartlagda av mänskligheten, till och med bättre än stjärnorna. Det är naturligtvis sant, men lite fantasi får jag väl ha. Och för min del har en av masterna alltid varit lite mystisk. Den ligger västerut, och för tio år sedan gick den lätt att se från en av gatorna i utkanten av samhället. Den är svag så antagligen är den ganska långt bort.

De andra masterna i trakten är inte så mystiska. Det finns två väl synliga ca tre kilometer österut, i utkanten av byn, och sedan finns det två norrut. De norrut var lite luriga för det är inte så ofta man ser dem samtidigt. Det var nog först för några månader sedan som jag såg dem tillsammans och insåg att det är två master. Kanske är den ena en ny 3G-mast. Men även dessa två ligger hur som helst ganska nära, mindre än en halvmil iväg, och syns tydligt.

Det är den västerut som fascinerar mig. Minsta lilla dimma eller låga moln och den försvinner direkt. Det har dessutom växt upp sly mitt i siktlinjen, så de senaste åren har den blivit svårare och svårare att se. I sommar har det bara funnits två ställen, en meter ifrån varandra, som man kan se den ifrån, och även där får jag stå på tå för att se den. Men det är nog därför den är så intressant för mig, för att det knappast är någon annan som kan se den. (Naturligtvis kan de som bor nära den se den, och kanske många andra också, men inte från ”min” plats!)

För någon månad sedan, när jag stod på rätt ställe, letade jag upp karlavagnen på himlen, och hittade via den polstjärnan. Jag blev lite förvånad, för jag har alltid trott att masten legat åt sydväst, men nu såg jag att det var nordväst. Jag försökte uppskatta vinkeln till polstjärnan, och när jag senare kollade på kartan såg jag att den säkert ligger i närheten av grannbyn, som ligger en mil bort. Ett mysterie mindre!

För några timmar sedan tog jag en promenad. Kvällen var som gjord för att gå och dessutom var himlen nästan helt klar, så jag tog en omväg för att titta på min mast. Visst syntes den, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle gå av vägen, runt slyet, för att se om man kunde se masten utan att stå på tå. Väl framme så blev jag stående stirrandes för ett tag. Med viss möda lyckades jag hindra ett skratt, men jag kunde inte hålla tillbaka ett stort leende.

Visst syntes masten enklare därifrån, men inte bara det. Det fanns en mast till strax jämte! Kanske står de egentligen långt ifrån varandra, men från min vinkel är de grannar. Masten som jag tittat på så mycket är två. Ni anar knappast hur mycket symbolik jag kan få ut ur detta, men jag tänker inte trötta ut er med att berätta. Men ni förstår nog att det var en fantastisk syn för mig, och på samma sätt som man i alla tider sett tecken på himlarymden, så är det här säkerligen ett tecken till mig.

Jag kan inte låta bli att tro att det förebådar något gott.

Att fylla 25 är ett stort steg. Om inte annat insåg jag det idag när jag läste TV-krönikan i DN. Den innehöll en liten attack mot SVT:s tablå, att den statliga televisionen inte fångar in ungdomarna. Jag citerar från dagens DN:

Tänk själv. Om du vore (det kanske du är) vuxen under tjugofem och skulle kolla lite teve. Visst vore risken överhängande att du då valde något av följande program: "Prison break", "Vänner", "Floor filler", "Lost", "Beverly Hills", "Rome", "OC" eller någon av de ändlösa repriseringarna av "Sex and the city"?

Går någon av de här serierna i SVT:s kanaler? Skulle inte tro det. Där visas i stället pensionärernas favoriter, "Morden i Midsomer", kanske, eller "Kommisarie Lynley" för tjugonde gången.

Den enda av ungdomsserierna ovan som jag sett mer än 20 minuter av är Vänner. Resten har jag nästan helt hoppat över. Däremot följer jag Lynley, och det är länge sedan jag missade ett avsnitt av Midsomer-morden. Jag är alltså så gammal och tråkig nu att jag kollar på pensionärsteve. Tre månader har gått sedan jag fyllde 25, mer behövdes inte.

Jag som trodde att man skulle behöva fylla 30 innan man fick en riktig ålderskris! Men jag är tydligen redan halvvägs i graven och för gammal för att förstå något nytt. Och det är klart, det var ju rätt bra förr. På min tid, när jag var ung.

Jag älskar vädret just nu. Mellan minus 5 och minus 10 grader, vindstilla, sol och klar, torr luft. Tillsammans med 2 decimeter snö ger det en skön fjällkänsla. Fjällen ja, jag längtar det. Jag har inte åkt skidor norröver på 6 år, och innan dess var jag där (Vemdalen, Åre och Sälen närmare bestämt) 7 år i rad. Undrar om jag inte får abstinens snart. I och för sig var jag i Jämtlandsfjällen och vandrade i somras, vilket var underbart, men några skidor kunde jag ju inte åka då.

Nej, jag får nöja med med att gå små promenader. Eller små och små, jag skulle tro att jag sammanlagt igår och idag gått mer än 4 mil. Det sägs ju vara nyttigt att röra sig, så då är det ju bra att jag gör det. Fast jag har en bit kvar till toppnoteringen från i höstan, då jag gick strax över 15 mil på en vecka. Men vad gör man inte för att hålla sig i form?

För övrigt var dagens solnedgång enastående vacker, så vacker att jag var tvungen att stanna till och beundra den i 5 - 10 minuter. Synd att jag på grund av kylan inte kunde ha kameran med mig, det hade nog blivit riktigt bra bilder!

Jag har inte kunnat bli av med What Sarah said. Den har fastnat benhårt på hjärnan, och det hjälper knappast att jag lyckats ta ut den på piano. Den är väldigt kul (om det nu är rätt ord) att spela, lagom svår för mig. Även texten har fastnat. Jag går och nynnar på rader som

And it came to me then that every plan
is a tiny prayer to father time

och

Amongst the vending machines and year old magazines
In a place where we only say goodbye

mest hela tiden. (Visst är det fullständigt briljanta rader!)

Och så har jag funderat en hel del kring texten. Jag funderade så pass mycket att jag letade upp en sida med diskusioner kring texten, och läste där ett par påståenden kring vad egentligen Sarah sa. Sarah påstås vara en kompis (från verkligheten) som en dag drabbats av insikten att om hennes förhållande går riktigt väl och hon och hennes sambo alltid lyckas hålla ihop så kommer en av dem behöva se den andra dö. (Möjligen var det förhållandet mellan hennes föräldrar hon tänkte på, men det gör inte så stor skillnad.)

Så är det ju. Om det inte skulle råka slumpa sig så att paret dör samtidigt så kommer den ena partnern behöva uppleva den andres död. Inget konstigt alls, men en ganska tung insikt. Nu är det tveklöst en väldigt jobbig sak att behöva se någon man älskar dö, något som verkligen kräver kärlek, vilket väl raden

that love is watching someone die

är tänkt att illustrera. Det jag tror textförfattaren är ute efter, på det stora hela taget, är att kärleken trots allt är värd den sorg den oundvikligen skapar, jag tror det är det raden som jag valt som rubrik vill säga.

Tankarna ovan påminner mig om ett gammalt påstående som jag inte längre kan komma ihåg var jag hört någonstans, men som jag misstänker att jag läst i någon intervju med Bono. Nämligen att motsatsen till kärlek inte är sorg utan likgiltighet, och att den stora faran mot ett lyckligt liv är just likgiltighet. Sorg är ingen motsats till kärlek, snarare är de som två sidor av samma mynt. Du kan i det långa loppet inte få det ena utan det andra. (Kanske bäst att tillägga att kärlek i diskusionen här avser mycket mer än bara mellan ett förälskat par. Kärlek är ett stort begrepp, vilket även sorg är.)

Den lärdom som kanske går att dra av detta är att inte vara rädd för sorgen. Det enda sättet att slippa sorg är att var likgiltig till allt och alla, och det är knappast något bra val. Och när sorgen känts riktigt tung för mig (och det ska gudarna veta att den har gjort) har det varit skönt att inse att den kommer från något väldigt positivt (kärlek), och att även om sorgen är ett väldigt högt pris att betala så är det ändå värt det.

Idag blir det lite spekulationer och åsikter om hur den svenska VM-truppen kommer/borde se ut. Jag börjar med hur jag tror startelvan och truppen kommer bli. (Reseverna inom parantes)

Andreas Isaksson (Eddie Gustafsson, John Alvbåge) - Alexander Östlund, (Mikael Nilsson), Olof Mellberg, Teddy Lucic (Petter Hansson, Daniel Majstorovic), Erik Edman (Mikael Dorsin) - Tobias Linderoth (Daniel Andersson) - Niclas Alexandersson (Christian Wilhelmsson), Anders Svensson (Kim Källström), Fredrik Ljungberg (Mattias Jonson) - Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson (Markus Rosenberg, Johan Elmander)

Kommentarer: Startelvan given på alla platser utom högermittfältare (Wilhelmsson kan mycket väl starta mot Trinidad & Tobago, i övriga matcher går nog Alexandersson före. Chippen hade dock inget vidare 2005, han var mycket bättre 2004.) och central mittfältare (om Anders inte hittar formen kan Kim få chansen) och möjligen högerbacken (fast där vore en förändring osannolikt).

När det gäller truppen är det nog jämt skägg mellan Mikael Dorsin och Christoffer Andersson om att få vara 4:e ytterback, där har jag ingen aning. Majstorovic kan också hamna utanför, han är med mer på grund av dålig konkurrens än egen förmåga just nu. Sen är det möjligt att någon av Jonson, Rosenberg eller Elmander blir petad av Allbäck eller Tobias Hysén.

Min startelva och trupp:

Andreas Isaksson (Bengt Andersson, Eddie Gustafsson) - Mikael Nilsson (Alexander Östlund), Olof Mellberg, Teddy Lucic (Petter Hansson, Mikael Antonsson), Erik Edman (Mikael Dorsin) - Tobias Linderoth (Daniel Andersson) - Niclas Alexandersson (Christian Wilhelmsson), Anders Svensson (Kim Källström), Fredrik Ljungberg (Tobias Hysén) - Zlatan Ibrahimovic, Henrik Larsson (Markus Rosenberg, Johan Elmander)

Som synes inte så stora ändringar. Mikael Nilsson tar plats i startelvan i stället för Östlund, vilket är enda förändringen just nu. Jag har dock svårt att välja mellan Anders och Kim på innermittfältet, Anders har inte imponerat på sistone och måste visa god form under våren för att få starta.

Ett par förändringar i truppen. På grund av Isankssons skadeproblem vill jag ha rutinerade reserver som kan hoppa in om det skulle behövas, och jag skulle känna mig mycket mycket tryggare med Bengan än med Alvbåge. Dorsin kommer med i stället för Christoffer Andersson eftersom Dorsin är vänsterfotad, vilket ju är ett plus på vänsterkanten. Mikael Antonsson får den sista mittbacksplatsen om han bara är skadefri under våren, vilket tyvärr kan bli svårt nog. Antonsson hade nog 4-5 allvarliga skador eller sjukdomar under 2005, men är han bara frisk är han en av Sveriges tre bästa mittbackar. Skulle han inte vara frisk får det nog bli Majstorovic, han spelar ändå i en hyfsad liga (den holländska) och har gjort några landskamper.

På mitten tar Hysén den sista platsen före Jonson, efter Tobias var betydligt bättre under hösten än Mattias. Här kommer det att vara ganska enkelt att jämföra dem under våren, då båda ju spelar i djurgården.

Slutligen tänkte jag ta upp frågan om vem som ska vara lagkapten. Det kommer säkert att bli Mellberg, men jag är inte helt övertygad om hans storhet som kapten. Han är ingen Thern eller Bjärred direkt. I och för sig visar Mellberg rätt inställning på plan och han hörs bra, men jag tycker att han är en alldeles för stor individualist för en kaptensroll. Jag tror till exempel inte att han är någon ledare vid sidan av plan.

Tyvärr finns det nog inte så många alternativ. Det finns gott om spelare med bra inställning (Linderoth, Lucic och Henke till exempel) men de är inte så högljudda som en kapten bör vara. Jag har svårt att se något bra namn, och tror inte det vore så lyckat att byta. Skulle man, som Patrik Ekwall föreslog, utse Ljungberg till kapten skulle nog Mellberg sluta i landslaget.

Nej, nu får det vara färdigsnackat för idag. Det är bara så svårt att sluta, jag ser verkligen fram mot VM. Tur att det är ett OS innan dess som kan lindra abstinensen något.

Vad gör man när man är trött men har roligare saker att göra än att sova? Min treårige systerson (det var hans treårsdag vi firade) valde att leka med sin nya radiostyrda bil tills han somnade. När vi andra satt och fikade gick han iväg och körde, men efter ett tag tystnade både han och bilen. När vi gick och tittade efter var det här vad vi såg.



Undrar vad han drömmer om?

Inget konstigt här, det här är en lista över mina fem favorotsångare.

1. Johnny Cash - Jag har oftast svårt för låtarna som Johnny sjungit, men det går inte att förneka att han har en otrolig röst. Det finns till och med de som hävdar att om Johnny så bara läste telefonkatalogen så skulle det vara värt att lyssna.

2. Bono - Bonos röst har förändrats genom åren men den har alltid varit bra. Kraften och omfånget under 80-talet, falsetten under 90-talet och den djupa, skrovliga rösten från 00-talet har alla sin charm. Jag är dessutom imponerad av hans förmåga att så ansträngningslöst träffa tonerna.

3. Jón Þór Birgisson - Mer falsettsång. Få sångare är så viktiga för bandets sound som Jón Þór Birgisson är för Sigur Ros. Att rösten är så egen är bara ett plus.

4. Michael Stipe - Mycket känsla och ett okej omfång. Även Michael är viktig för att ge sitt band (R.E.M. om någon inte visste det) sin identitet.

5. John Lennon - Antagligen (jag har egentligen ingen vidare koll på sångteknik och sånt, vilket de som hört mig sjunga kan intyga) är Paul McCartney en bättre sångare rent tekniskt än sin Beatleskollega, men John Lennon har en mer uttrycksfull röst.

Den som för första gången ger sig ut på diverse blåvita sidor, bloggar och forum kan ibland ha svårt att hänga med i snacket. För att underlätta kommer här en liten ordlista som förklarar en del vanligt förekommande namn och uttryck.


Alla heter Glenn i Göteborg - Ramsa uppfunnen av hammarbyfansen. Jag har dock aldrig förstått det elaka i att påminna motståndarna om att de en gång i tiden hade ett lag som vann UEFA-cupen, där fyra spelare hette Glenn i förnamn (Hysén, Strömberg, Schiller och Holm). Måste vara någon Stockholmsironi som jag inte begriper. Numera finns motramsan "Alla heter George i Göteborg", som hördes för första gången på Söderstadion hösten 2004 efter att George Mourad gjort två mål på Bajen och därmed avgjort matchen.

Den Attraktive - Smeknamn på Bengt Andersson som härrör från en "avslöjande" intervju i sportnytt på 90-talet, då Bengan låg i ett badkar som inte innehöll så mycket skum som det borde ha gjort. Det är inte så konstigt att Bengan är duktig då han är världens enda trebenta målvakt.

DVMFT - Den Vedervärdige Mannen Från Tavelsjö, också känd som Jesper Blomkvist.

Gud - Annat namn på Torbjörn Nilsson.

Johansson, Bertil "Bebben" - Legend inom blåvitt. Har varit både spelare och tränare, och är känd för sina många historier. Även historierna om Bebben är många, som exempel kan nämnas att när hans tränare ropade till honom att ta ner bollen, svarade han att "den kommer la' ner av sej själv!"

Kabbas boll - Matchboll som försvann från en svenska-cupen-match 2002. Under sitt inhopp misslyckades Kabba Samura med allt, och när han fick öppet mål från några meters håll gick hans sanslöst hårda skott tyvärr över. Vart bollen tog vägen finns det flera teorier om, de tre vanligaste är: 1) Bollen dyrkas som gud i en indianstam djupt inne i Amazonas djungler efter att bollen träffat hövdingen i huvudet när den landade. 2) Bollen ligger i omloppsbana runt jorden och är ansvarig för de flesta störningarna i satellitkommunikationen. 3) Skottet var så hårt att bollen har lämnat jordens atmosfär och befinner sig på en snabb resa ut ur solsystemet. Bland de fritänkade astronomerna finns en misstanke om att det var Kabbas boll som förstörde rymdsonden Explorer, som oförklarligt (ha!) försvann i närheten av saturnus under våren 2004.

Kon-Kjell - Kjell Pettersson, assisterande tränare i blåvitt. Hans superkraft är att han utan ansträngning kan placera ut perfekta kvadrater och andra geometriska underverk med hjälp av plastkoner.

Larsson, Gunnar - Gunnar är pamp till yrket, och som sådan har han verkat både i IFK Göteborg och riksidrottsförbundet.

Loop - Se Slinga

Lundin, Stefan - Tidigare tränare i IFK Göteborg, se ett par av hans kommentarer här.

Olle Goop-ramsan - Är för grov för att återges (kan ju finnas minderåriga läsare här), men jag kan väl säga så mycket som att den innehåller en bastu, en sexuell aktivitet och Olle Goop. Var den kommer ifrån? Ingen aning.

Persson, Mats - Vem är det? Han har väl aldrig haft något med blåvitt att göra?

Pop - Martin Ericssons smeknamn.

Sebismen - Kult som dyrkar Sebastian "Seb" Johansson, som tidigare var mittfältare i blåvitt. Seb blev oftast sågad bland huvuddelen av fansen, men viss talang måste han ha eftersom han numera är ordinarie i en turkisk proffsklubb som jag inte ska försöka stava till. Seb satte till och med ett snyggt skott från 25 meter i höstas, som det turligt nog finns bildbevis på. Annars hade nog bara sebisterna trott på det.

Sill - Fisk som rensas i Göteborg, och gett göteborgarna det tveksamma smeknamnet sillstrypare.

Slinga - Se Loop

Svarte-Filip - Blåvit skyttekung under mellankrigstiden. Har gjort 329 A-lagsmål för änglarna.

Svarte-Marcus - Smeknamn på Marcus Berg, på grund av hans många mål i U och B-lag. Marcus har ungefär 315 A-lagsmål kvar till Svarte-Filip. Svarte-Marcus kallas även Skorpan eftersom hans äldre bror heter Jonathan.

Svarte-Ölme - Smeknamn på Magnus "Ölme" Johansson som tillkom efter några mål på försäsongen 2005. (I huvudsak straffmål, eftersom Svarte-Ölme är en av världens bästa straffskyttar.) Har nog också ca 315 A-lagsmål kvar till Svarte-Filip, men kan dock få svårt att nå upp till dennes nivå eftersom Svarte-Ölme är 35 år och back.

Taco-Anders - Smeknamn på Anders Svensson. Anders håller på blåvitt, men spelar (och är modell) för Ellos.

Tetteh på berget - Emmenuel Tetteh spelade några säsonger i IFK kring millenieskiftet, och är mest känd för hur han försvann. I en omdiskuterad övergång gick han till en turkisk klubb, som tydligen låg högt uppe på en dimhöljd bergstopp. Så mystiskt var berget (och klubben) att IFK hade svårt att få ut de pengar de skulle ha i övergångssumma. Rykten säger dock att ET har vågat sig ner för berget igen.

Ulla - Smeknamn på Martin Ulander, känd för sin oöverträffade förmåga att vara skadad. Har till och med lyckats dra på sig en ny skada (ryggskott!) under rehab-träning. Är för tillfället inte tillgänglig för spel på grund av ... skada. Det är visst låret den här gången.

Jag kan inte sluta lyssna på Death Cab, eller närmare bestämt What Sarah said. Fantastisk låt, om än väldigt sorglig.

And it came to me then that every plan
is a tiny prayer to father time
As I stared at my shoes in the ICU
that reeked of piss and 409
And I rationed my breathes as I said to myself
that I'd already taken to much today
As each descending peak on the LCD
took you a little farther away from me

Amongst the vending machines and year old magazines
In a place where we only say goodbye
It stung like a violent wind that out memories depend
on a faulty camera in our minds
And I knew that you were a truth I would rather lose
than to have never lain beside at all
And I looked around at all the eyes on the ground
as the TV entertained itself

Cos there's no comfort in the waiting room
just nervous paces bracing for bad news
Then the nurse comes round and everyone lifts their head
But I'm thinking of what Sarah said
that love is watching someone die

So who's going to watch you die?



Jag var på banken idag och beställde ett Visa-kort och känner mig nu aningen mer vuxen. Tveksamt om jag verkligen blir så mycket mer vuxen av att byta bort mitt maestro-kort, men jag kan ju alltid hoppas.




Nu till dagens huvudämne, musikvideor. (Skriver man det med ett r på slutet? Kan möjligen någon svensklärare reda ut det för mig?) Anledningen till detta kanske något oväntade ämnesval är att jag köpte U2:s Best of 90-00 dvd, som innehåller just musikvideor. Jag är en stor U2-fantast men har undvikit samlingen eftersom en musikvideo bara görs för att sälja fler skivor. De är i grund och botten inte mer än reklamfilmer, och varför betala för sådana? I U2:s fall innebär säljandet att så gott som alla videor innehåller bilder på när bandet låtsas spela, vilket Anton Corbijn klagar på ett par gånger.

Men eftersom jag hittade dvd-n billigt i helgen köpte jag den, och blev mycket positivt överraskad. Visserligen hade jag sett en del av videorna tidigare, men det fanns även många jag missat. Och de flesta var bra, några till och med riktigt lysande. Till den sista kategorin hör Stay (Faraway, so close!) regisserad av Wim Wenders och Anton Corbijns One och Please. Reklamfilmer eller inte, de är fantastiskt bra. Corbijn var även innan en av mina idoler, både som fotograf och regissör, och han har nu stärkt sina aktier ytterligare.

Inte nog med att många videor är bra, det finns utmärkta kommentatorsspår till de flesta videor där regissörerna berättar lite hur de har tänkt eller hur inspelningarna gick till. Tre välgjorda dokumentärer är också trevliga.

Jag brukar hävda att U2 var som bäst under 90-talet, och det gäller definitivt även deras videor. De gjorde ett antal bra redan på 80-talet, men om man inte har utvecklingen av Bonos hockeyfrilla som intresse är de flesta ganska ointressanta. 2000-talet är det klart sämsta (även) när det gäller musikvideor, de innehåller nästan uteslutande bilder på när bandet spelar (eller snarare låtsas spela). Elevation och den amerikanska Stuck in a moment är direkt vedervärdiga.

Min största invändning mot 90-talsdvdn är att den inte innehåller Mark Pellingtons One. Det spelades in tre olika videor till One, men av någon anledning finns bara två med på dvd-n. (Varför det finns tre är en lång historia, längre än vad jag orkar skriva in.) Jag lyckades spela in den från MTV en gång i tiden så jag har sett den många gånger, och måste säga att det är min favoritvideo, alla kategorier. De enda som kan konkurrera är nog Corbijns One och Please.

Pellingtons video ersattes av en meningslös version med Bono sjungandes i en bar, som tydligen ansågs mer säljbar. Pellingtons video innehåller bara 3-4 scener (om scener är rätt ord, kanske snarare bilder), och det första klippet kommer efter nästan en minut. Den innehåller i stort sätt bara: 1) stillbilder på blommor, 2) bufflar som springer i slow-motion, 3) ordet one på olika språk (one, eins, une osv) och avslutningsvis 4) en stillbild på bufflar som faller över ett stup (bilden är tagen av David Vojnarowicz) och hela videon är otroligt vacker.

Och inte en endaste bandmedlem i bild!

Jag har kommit på vad bloggen borde heta. Stefan Lundins Fanclub. Allvarligt talat så hade jag nog tröttnat på det namnet ganska snabbt, men det går inte att komma ifrån Stefans storhet. För er som inte vet är Lundin fotbollstränare, för tillfället i BK Häcken. Tidigare har han bland annat tränat Örebro SK och IFK Göteborg, och jag tänkte berätta om ett par kommentarer han fällde under sin tid i blåvitt.

Den första är hämtad härifrån. Jag kan inte säga så mycket om det, bara läs och njut!

Efter ett avslutat träningspass på Kamratgården förde jag vårt dilemma på tal för Håkan Mild. Jag såg på hans min hur irriterad han var på hur vi behandlats. ”Jag löser det, nästa gång kommer ni in.” Paff men lättad lämnade jag Delsjö-området den gången. Nästa gång jag var på besök kom Stefan Lundin fram till mig och sa att han hört om vårt problem att få tillträde till presskonferensen.
- Det är jobbigt för Gentzel.
- Jaha? Jag tittade förvånat på Stefan Lundin och väntade på en förklaring.
Den kom och den var väl värd att vänta på.
- Då får han två saker att göra på en dag, och han brukar prioritera frukosten…

Gentzel heter Bo i förnamn och var vid det aktuella tillfället (en ganska rundlagd) klubbdirektör i IFK. Innan dess var han chef för SVT-sporten, på den tiden då de alltid visade inslag från Redbergslids handbollsmatcher. Redbergslids målvakt hette, som av en slump, Peter Gentzel.

En annan skön Lundinkommentar kom när en journalist ifrågasatte Stefan.

Jag är bara en lekman, det är ni som är experterna.





Helt orelaterat, men här är mitt tips på hur den svenska U-21-truppen kommer att se ut i träningsmatchen mot Irlands U-21 den 28:e februari. Jag planerar att komma tillbaka till det här inlägget då för att se hur bra det stämde. Jag gissar att truppen kommer att bestå av 20 spelare, fördelade på 2 målvakter, 7 backar, 7 mittfältare och 4 anfallare.

Målvakter:
Oscar Berglund (Helsingborg)
Abbas Hassan (Elfsborg)

Backar:
Andreas Granqvist (Helsingborg)
Kalle Svensson (IFK Göteborg)
Mattias Bjärsmyr (IFK Göteborg)
Oscar Wendt (IFK Göteborg)
Fredrik Stoor (Hammarby)
Mikael Lustig (Sundsvall)
Stefan Batan (Djurgården)

Mittfältare:
Sebastian Larsson (Arsenal)
Dusan Djuric (Halmstad)
Samuel Holmén (Elfsborg)
Petter Andersson (Hammarby)
Erkan Zengin (Hammarby)
Alexander Farnerud (Strassbourg)
Marcus Pode (Malmö)

Anfallare:
Mikael Dahlberg (Sundsvall)
Henok Goitom (Udinese)
Joakim Sjöhage (Elfsborg)
Björn Runström (Hammarby)

Reserver: (De som kan komma med, speciellt om det blir skador)
Marcus Sahlman (Halmstad)
Peter Larsson (Halmstad)
Andreas Dahl (Helsingborg)
Martin Fribrock (Halmstad)
Pontus Wernbloom (IFK Göteborg)
Ola Toivonen (Örgryte)


Får väl se hur mycket fotbollsnörd jag är. Om det inte kommer några skador ska nog 17 av spelarna vara rätt för att jag ska vara nöjd, reserverna ej inräknade.

Det har blåst upp till storm kring Sveriges träningslandskamp mot Saudiarabien och Roland Anderssons ovanligt korkade uttalande. Lite konstigt kan jag tycka, kvinnornas svaga (för att inte säga obefintliga) ställning i Saudiarabien är välkänd sedan länge. Kvinnor får (bland mycket annat) inte köra bil eller rösta. Och så får de inte gå på fotboll hur som helst. Vilket av det som är viktigast kan man ju fundera på, med tanke på den senaste debatten verkar det vara fotbollen.

Jag tycker att det är fel att kvinnor inte får gå på fotboll, (säkrast att klargöra det kanske) men jag tycker de andra problemen är otroligt mycket allvarligare. Trots de allvarliga problem som finns har jag inte sett några debatter om att vi har vanliga diplomatiska förbindelser med Saudiarabien, jag har inte hört någon kritik mot de svenska storföretag som har tusentals anställda där eller för den delen särskilt mycket kritik mot att vi köper olja därifrån, något som definitivt hjälper det diktatoriska styret att sitta kvar vid makten.

Men mönstret är inte nytt, debatten liknar den om OS i Peking där somliga har krävt att Sverige inte ska delta för att inte stödja diktaturen där. Jag tycker inte om den kinesiska diktaturen, men om man vill agera mot Kina tycker jag att man först borde förbjuda inköp från kinesiska fabriker med mycket tveksamma arbetsförhållanden. Fast då skulle ju även vi själva drabbas, liksom vi skulle drabbas av högre bensinpriser om vi inte köpte olja från Saudiarabien. Och då är det visst inte lika intressant att protestera längre.

I ett läge där det finns bojkotter och sanktioner i övrigt mot ett land tycker jag att det är rimligt med även sportsliga bojkotter, så som var fallet med den sydafrikanska apartheidregimen. Men jag har väldigt svårt att se varför idrotten ska gå i bräschen mot diktaturer och liknande. Det är ju inte direkt idrotten som orsakat problemen, och en idrottslig bojkott har rimligen en väldigt lite verkan. Det blir, vilket de flesta verkar vara överens om, bara en principfråga. Den dagen som resten av samhället tar till åtgärder (som att sluta köpa olja) är det rimligt att även idrotten reagerar, men knappast innan dess.

Det är lätt att rasa och kräva åtgärder om man själv inte behöver ta några konsekvenser av åtgärderna.



Ps. Enligt Lars-Åke Lagrell skämtade Roland Andersson när han sa att kvinnorna kunde se matchen på TV. Snälla säg att förbundskaptenerna skämtade när de placerade Martin Ericsson som defensiv mittfältare också!

Det här är mitt 100:e inlägg, och det måste jag ju givetvis fira! Frågan är bara hur. Springa naken på byns gator? Proppa i mig en massa godis? Se alla sportårskrönikor som jag har på video? Lägga ner bloggen?

Nej, firandet får bli en samling roliga länkar.

Den första innehåller världshistorien så som Fox News skulle ha berättat den.

Den andra är en hyllning av en sveriges stora fotbollshjältar.

Den tredje, och kanske allra roligaste, är aftonbladets beskrivning av Djurgårdens träningsläger, och matchen i går. För det måste väl vara ett skämt. Inte ens när jag är som mest subjektiv skulle jag på allvar kunna producera en så osannolikt vinklad artikel. Två förluster på två matcher och uselt spel (vilket reportern erkänner) och ändå blir det en tokhyllning (eller snarare två) av aftonbladets nye(?) stjärnreporter Tannenbaum. Aftonbladet har värvat en riktig skämtare!

Jag tänkte berätta en av mina favorithistorier. Den handlar om den amerikanske författaren William Burroughs, om den är sann eller inte vet jag inte. Kanske är det bäst att inte veta, det vore kanske synd att låta sanningen komma i vägen för en bra historia.

Legenden går ut på att Burroughs blivit inspirerad av sin namne Tell och hur denne sköt en pil genom ett äpple placerat på sonens huvud. Eftersom tiden gått och armborst blivit ersatta av pistoler valde Burroughs att försöka skjuta av ett äpple från sin frus huvud.

Han misslyckades.

Han misslyckades så illa att skottet träffade fruns huvud och hon avled. Han hamnade i ett mexikanskt fängelse, där en av fångvaktarna lär ha sagt:

Jag hatar att se en man i fängelse på grund av en kvinna.

Vilken positiv syn på kvinnor!

Egentligen ska man nog ha lyssnat på fler skivor under året än vad jag har gjort för att göra en sån här lista, men det struntar jag i. Här kommer de fem bästa skivorna från 2005.

1. Sigur Ros - Takk
2. Death Cab for Cutie - Plans
3. Lampshade - Let's away (Den handgjorda versionen hann väl komma ut 2005?)
4. Kent - Du & jag döden
5. Coldplay - X&Y


Som en bonus kommer här också en lista över de 10 bästa skivorna det här millenniet.

1. Radiohead - Kid A
2. Sigur Ros - Ágætis Byrjun
3. Sigur Ros- Takk
4. Kristofer Åström - Loupita
5. Damien Rice - O
6. Mogwai - Happy songs for happy people
7. Death Cab for Cutie - Plans
8. Coldplay - Parachutes
9. The Soundtrack of Our Lives - Behind the music
10. The Million Dollar Hotel - Soundtrack



Bonus nummer två blir ett diagram över mina skivors utgivningsår. Här är det!



Brända skivor och samlingsskivor räknas inte med. Ska jag kommentera resultatet på något sätt så är det väl att den andra halvan av 90-talet dominerar, vilket säkert beror på att det var på den tiden jag köpte som mest skivor. Ganska rimligt alltså.

Och ja, det är väl lika bra att erkänna det. Jag hade inte så mycket roligt att göra i kväll.

Idag fyller mitt körkort 7 år, så därför säger jag grattis till mitt körkort!

Jag tycker om att köra bil. Det handlar väl om farten och kontrollen eller något däråt. Fast på senare år har det smugit sig in en liten rädsla också. Eller ja, den har väl alltid funnits där, men den har växt. Speciellt vid mörkerkörning har rädslan kommit.

För ett par veckor sedan blev det en längre sträcka nattetid. Jag var själv i bilen, volymen på den passande musiken var hög och trafiken var minst sagt gles. Det hade snöat tidigare men snöfallet hade slutat i god tid, och vägen var torr. Den vita snön reflekterade så mycket av strålkastarljuset att det inte kändes så mörkt. Bakom mig låg en långtradare som pressade upp mig i hundra.

Jag vet inte hur, och absolut inte varför just då, men plötsligt kändes det som om jag flög fram, en underbar känsla. Jag var, i brist på bättre ord, odödlig. Jag fick en riktig fartkick, och njöt när jag åkte fram. I fartens berusning fanns ingen skam eller ångest, bara en ögonblicklig njutning.

Jag besinnade mig strax, och försökte återfå lite av respekten för farten. Har man som jag blivit påkörd så har man en väldig respekt för bilkörning, för farorna som ständigt finns och som aldrig helt kan undvikas. Men det var som om känslan var så stark att den inte gick att kväva. Bilen är ju försäkrad, och det är ju bara jag i den. Jag är inte ansvarig för någon annan just nu. Jag fortsatte att flyga fram. (Inte så att jag körde för fort, jag hade klarat en poliskontroll. Men det kändes som att det gick fort.)

45 minuter senare var jag framme, ovanlig nöjd och lycklig.Ibland handlar bilkörning om mer än att transportera sig från punkt A till punkt B på ett effektivt och säkert sätt.

Jag fick en gudomlig inspiration i går. 4 inlägg skrevs (eller åtminstone tänktes ut) på kort tid, det här är det andra. (Det har i och för sig blivit lite utbyggt idag.) Jag kommer att publicera ett om dagen, med början i går, för att dra ut lite på det goda. Dagens verk är en samling notiser.

Dags för en orkidéuppdatering. (Tidigare inlägg här och här.) Båda mina orkidéer blommar för tillfället, som synes på bilden under. Lite tråkigt att det verkar vara samma sort, den enda skillnaden som jag upptäckt är att den ena har blommor som är lite svagt rosafärgade mitt i. Och så är det lite intressant att de börjar blomma samtidigt. (Den ena är drygt 2 år gammal, den andra en bit över ett år.)





Jag har lagt upp 7 nya bilder på flickr.

Sådär ett år för sent har jag upptäckt Death Cab for Cutie. Eller för sent och för sent, det gör väl egentligen inte så mycket. Jag ligger ju inte direkt i framkant när det gäller indiescenen, men det kan vara rätt praktiskt. Jag behöver ju inte sålla så mycket själv, utan kan vänta till några få artister lyckas slå och lyssna på dem då och därmed strunta i resten. Praktiskt. Jag kan nämna att jag lyssnat en hel del på Plans, och att mina favoritlåtar är Marching bands of Manhattan och Brothers on a Hotel Bed.

Jag planerar att upptäcka The Arcade Fire om ett par månader.

Idag blir det ett boktips. Min lillasyster gav mig en bok av den finländske astronomen Esko Valtaoja som heter Hemma i världsrymden som julklapp, och idag har jag läst ut den. Boken diskuterar astrobiologi, eller för att säga det med vanligare ord, frågan om det finns liv på andra ställen i universum än på jorden. Eller om man tycker mer om dramatiskta ord så tar den upp frågorna Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart är vi på väg?

Boken börjar med en historisk beskrivning av utforskandet av månen och mars, och fortsätter med en funderingar om vad liv är, och vad som krävs för att det ska uppstå. De senaste decennierna har kraven för det sänkts betydligt, till exempel har man hittat bakterieliknande varelser som lever flera kilometer ner i havet och som lever av varma källor, inte av solljus vilket man tidigare trodde var ett krav.

Fast som man kanske kan ana med tanke på författarens yrke läggs det mesta av krutet på att spekulera i hur förutsättningarna för liv kan vara på andra planeter, och hur livet där i så fall kan tänkas se ut. Det är Esko naturligtvis inte först att skriva om, men han gör det bättre än någon annan författare inom fältet jag läst (vilket i och för sig inte är så många). Dessutom hjälper det att Esko rent stilistiskt är briljant, eller vad sägs om meningar som

Om dina nackhår reser sig i protest då du läser föregående sats, beror det på att du grundar din uppfattning om det förflutna på filmen Shakespeare in love.

Esko har innan dess klargjort hur mycket bättre han tycker att nutiden är jämfört med historien. Längre livslängd, mindre barnadödlighet, gott om mat med mera.

Som redan framgått tycker jag boken är bra. Valtaoja må vara något extrem i sina åsikter ibland, han har till exempel, för att uttrycka det milt, inte så mycket till övers för någon religion, men han argumenterar alltid väl för sin åsikt. En annan positiv sak med honom är hans hiskeligt stora skägg, vilket som bekant tyder på stor humor och intelligens.

En annan lite kul sak är att boken är

Utgiven med understöd av statsmedel fördelade av
Delegationen för den svenska litteraturens främjande
samt av
Expertkommittén för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska.

Inte så lite byråkratkänsla över det! Fast det betyder väl egentligen bara att boken inte har en så stor kommersiell kapacitet.

Nej, nu ska jag se hur Frodo försöker rädda sig undan kometerna i Deep Inpact, ämnet är ju inte så avlägset från boken.

Uppdatering:

Ett par mycket bättre (fast fortfarande positiva) recensioner finns här och här.

Dagens rubrik hade varit ett bra namn på en blogg, hade jag startat den här bloggen idag hade jag ogenerat snott namnet från beatlen George Harrison.

Det blir inte mer än ett par notiser i dag heller.

För det första så dök min blogg när jag sökte på google. Jag sökte efter Lampshade New legs, och den 18:e träffen hörde hit. Tufft. Undrar om det betyder att jag är känd nu?

Att medvetet söka efter sig själv är ganska kul annars, oftast har det inte gott så bra, vilket jag brukar skylla på att jag har ett för vanligt namn. Ska jag vara helt ärlig har jag nog bara hittat mig själv på något enstaka ställe innan, men det betyder väl bara att jag har mina 15 minuter i rampljuset kvar?

För det andra är jag lite nöjd med mina 39 raka segrar i kungen. (Se bildbevis)



Som ni ser är sviten obruten och det lär den förbli ett tag till framöver. Jag vågar nämligen inte spela mer på grund av risken att bryta sviten, jag har inte spelat sedan i somras. Ett kanske inte helt hälsosamt beteende, men sådan är jag. Inte mycket att göra åt det.

Jag har drabbats av influensa. Helt överraskande var det kanske inte, pappa var sjuk i måndags, men lite oväntat att det skulle ta en sådan tid att bryta ut. Jag som hade börjat tro att jag skulle slippa, speciellt eftersom jag oftast klarar mig undan influensan. Det var 6 år sedan senast, vilket har gjort att jag glömt hur jobbigt det är. Dessutom är jag ju man, vilket innebär att när jag väl blir sjuk blir jag jättesjuk. Undrar om jag inte fått en släng av digerdöden utöver influensan.

Lite extra jobbigt att bli sjuk precis när jag skulle gå och lägga mig, nu kommer jag att somna sent och därmed få en ännu konstigare dygnsrytm. Fast det är klart, det kan jag kanske leva med trots allt. Dessutom borde det värsta snart vara över, det kan inte finnas så hemskt mycket kvar i magsäcken för tillfället.



Eller för att sammanfatta hela, tyck synd om mig!

För några dagar sedan skrev jag visst något i en kommentar om att jag skulle göra en ordentlig genomgång av hur en perfekt skiva är uppbyggd. Det börjar väl bli dags för den genomgången nu. Tyvärr är det ganska jobbigt att beskriva den perfekta skivan helt, så jag tar bara ett antal punkter. Det blir långt och tråkigt nog ändå.

Och så ska det väl sägas att hela inlägget i högsta grad är subjektivt, men att jag kommer att göra allt jag kan för att få det att verka objektivt.

Hur lång ska en skiva vara? Det korta svaret är 12 låtar på sammanlagt 50-60 minuter. Men rikigt så enkelt är det naturligtvis inte, det här med musik är ju viktigt och därmed svårt. Längden beror ju även av typen av musik. En Sigur Ros-skiva är ju oftast (alltid?) längre än en timme, och ska så vara. "Långsam" musik får ta längre tid på sig, precis som "snabb" och direkt musik bör samlas på kortare skivor. En punkskiva ska knappast vara så lång som 50 minuter.

Ska en skiva ha två sidor? Under lång tid hade skivorna det, av den enkla anledningen att det bara fanns LP-skivor och kassetter, och de hade ju två sidor. Eftersom det rent fysiskt krävdes att en uppdelning mitt på kunde varje skiva ha 2 öppningslåtar och två avslutningslåtar. Det var oftast något positivt, eftersom det tenderar att finnas många låtar som lyfter sig om de hamnar först eller sist. För att ta ett exempel, på U2:s Achtung Baby inleder Zoo Station sida ett och The Fly sida två, båda två är bra öppninglåtar. Skivan innehåller även Even better than the real thing, som ligger först på best of-skivan. Det finns alltså tre låtar som funkar bra som inledningslåtar, och genom att skivan (som kom i brytningstiden mellan LP och CD) kan ha två sidor kunde U2 använda två av låtarna. Ett ännu vanligare problem är överflödet av slutlåtar. Det finns gott om låtar som är svåra att följa upp, och LP-n halverade det problemet.

Kanske kan man även på nyligen släppta CD-skivor se ett spår av två halvor-taktiken. Det är ju inte ovanligt att hitsinglar läggs runt låt 7-8 (Coldplays Speed of sound, R.E.M.s Imitation of life) på relativt långa skivor. Hitsinglarna har ju annars traditionellt ofta legat i början av skivorna. (U2 fungerar som exempel, I will follow, Sunday, bloody sunday, Where the streets have no name, Beautiful day och Vertigo ligger alla som spår nummer 1.)

Hur som helst ser jag inget fel i att en skiva har två delar, det är ju klart lättare att hitta 2 bra 6-låtarsföljder än en bra 12-låtars.

Här kommer lite om hur en bra 12-låtsskiva kan vara upplagd. Naturligtvis är det inte så enkelt som jag beskriver det här, utan upplägget beror på typen av musik.

Öppningslåt. Jag är något tveksam till att lägga den stora hiten först. Det finns en risk att den inte är så representativ för resten av skiva, vilket jag tycker är ett viktigt krav. Första låten ska vara relativt lättillgänglig, kanske rent av lättlyssnad, och kunna fånga åhörarens uppmärksamhet. Och så ska den sätta stämningen.

Låt 2 och 3 har ungefär samma funktion som låt 1, fast de här kan man vara lite friare. De får heller inte vara för lika öppningslåten. Om skivan innehåller en låt med hitpotential bör den ligga som någon av de tre första låtarna.

Låt 4-9 har jag inte så hårda regler kring, här är det viktigast att de passar efter varandra. Inte för drastiska hopp i karaktär eller tempo, men heller inte för lika låtar direkt efter varandra. Möjligen kan man göra ett litet hopp mellan låt 6 och 7, om man har valt att göra två halvor av skivan.

De sista tre låtarna. Nu har vi kommit till skivans viktigaste del, alla mina favoritskivor har en riktigt stark avslutning. Skivans bästa låt (sällan samma som den med störst hitpotential) bör ligga här. Speciellt avslutningslåten är viktig att välja väl, det fins flera låtar som lyfter mycket av att få ansvaret att ligga sist. (Som Love is blindness, för att ta ännu ett U2-exempell.)

Ett par av mina favoritskivor (Achtung Baby, Pop, båda av U2) har en trend att gå från mycket yta till lite yta allt eftersom skivan går. Dels sticker musiken i början av skivorna ut mer, men även texternas karaktär ändras, i rikting mot att bli ärligare. Båda skivorna har riktigt starka (på flera sätt) avslutningar, låtar som Acrobat eller Please hade inte passat alls i de kitschigare inledningarna på skivorna, men här på slutet får de blomma ut och blir på så sätt respektive skivas kärna. En annan stark avslutning har The joshua tree, där de tre sista låtarna (One tree hill, Exit, Mothers of the disappeared) alla har sin anknytning till döden, om än olika anknytningar.

Dagens (och alla nyårsdagars) låt är naturligtvis New Year's Day av U2. Under många år var den min absoluta favoritlåt och den ligger fortfarande högt upp på listan. Jag är speciellt svag för pianospelet, och så är basgången en av mina favoriter. En rackans bra låt helt enkelt.

Texten är hämtad härifrån, och om någon skulle hävda att jag brutit mot upphovsrättsregler eller så så skyller jag allt på hemsidan som la ut texten.

All is quiet on New Year's Day
A world in white gets underway
And I want to be with you
Be with you night and day
Nothing changes on New Year's Day

I will be with you again
I will be with you again

Under a blood-red sky
A crowd has gathered in black and white
Arms entwined, the chosen few,
The newspapers say, say, say it's true
And we can break through,
Though torn in two, we can be one

I will begin again
I will begin again

Oh and maybe the time is right
Oh maybe tonight

I will be with you again
I will be with you again

And so we are told this is the golden age
And gold is the reason for the wars we wage
Though I want to be with you
Be with you night and day
Nothing changes on New Year's day