Mats-Olas Fanclub

Halvvägs till 50.

För ett allsvenskt fotbollsfan är det i allmänhet vintern som är den bästa perioden, av den enkla anledningen att det inte spelas några matcher då. Lite märkligt kan det kanske tyckas, men för ett fan är fotboll lidande 95 % av tiden och lycka 5 %. Det är ju bara ett av 14 lag som vinner allsvenskan, och det är just serieseger som gäller, i alla fall om man som jag håller på ett topplag, IFK Göteborg. Och även om ens lag vinner har man genomlidit mycket på vägen dit, nervöst räcker inte för att beskriva hur man har det under matcherna.

Nej, det är vinterhalvåret som är bäst. Eftersom det inte spelas några tävlingsmatcher behöver man inte vara nervös, vilket är otroligt skönt. (Numera finns i och för sig Royal League som spelas på vintern, men de matcherna är trots allt mindre viktiga än allsvenska dito.) Det man däremot får är träningsrapporter, tack vare de trogna (korkade?) fans som frysandes ser träningarna och sedan repporterar på bloggar eller forum. Det är ju alltid någon som lyckas bra på en träning, och då kan man börja drömma om vilken succé han kommer att göra nästa säsong. På vinterträningar kan även Sebastian Johansson påminna om en stjärna.

Dessutom pågår silly season, det vill säga alla rykten och spekulationer om spelarförvärv och försäljningar. De tänkta nyförvärven kan snackas upp till världsstjärnor, och skulle de senare välja en annan klubb så är det bara att byta åsikt och snacka ner dem. "Martin Ericsson passar egentligen inte in i vårt spelsystem", eller "Vi behöver inte Tobias Hysén, för vi har värvat Andreas Nilsson som är billigare och minst lika bra. Ni ska få se!" Om spelaren är från ett land långt borta händer det ibland att Mpeg-filmer med spelarens snygga mål (eller vad nu är han är bra på) börjar cirkulera, vilket naturligtvis är bra för ens önsketänkande.

Årets silly ser dessutom lovande ut. Inte så många spelare som riskerar försvinna, de som känns troliga är Lycén, Smedberg och Sandklev och de försvinner i så fall för att de inte platsar. Blåvitt behöver till nästa år en målvakt, en forward och en vänstermittfältare. Det kommer antagligen att nämnas 10-20 namn när det gäller forwarden, men det som känns mest intressant är vänstermittfältaren. Vi har Javier de Pedro på provträning, och ryktena säger att han är nära ett kontrakt. För er som eventuellt inte vet så är de Pedro spanjor och har gjort 12 (?) landskamper, bland annat var han ordinarie i VM 2002. Javier känns som en perfekt person att knyta alla sina förhoppningar och drömmar till, så jag hoppas att han får ett kontrakt. Fast kanske inte för snart bara, något måste det ju finnas att spekulera om!

Ps. GP har återigen lyckats ta en lysande matchbild, se den här. Jag kan lugna eventuellt oroliga läsare med att gick det bra för Pontus Wernbloom.

För ett par dagar sedan gjorde jag ett chock-påhopp (för att leka kvällstidning) på Lasse Winnerbäck, och jag tänkte att först ska jag motivera det. Ett av problemen med Lasses senare skivor är kompbandet Hovet, som förvandlar alla låtar till gubbrock och tappar därmed bort nyanserna. De tidigare skivorna har långt mycket intressantare arrangemang, trots (eller är det tack vare?) att musikerna där inte är lika skickliga som Hovet. Ett annat problem är texterna. Tidiga Lasse är lite naiv och dessutom osäker, både på vem han är och på vad han ska göra med livet. Den senare Lasse vet betydligt bättre vem han är, och i mitt tycke blir texterna bara ointressanta av det. Jag har lättare att känna igen mig i den tidiga Lasse och tycker nog rent allmänt att trubadurer och singer/songwriters ska vara olyckliga. Det hör liksom till.

Nåja, till mitt huvudämne för det här inlägget. Precis som med Lasses texter har jag blivit besviken på Bonos senaste alster. I det här fallet handlar det nog inte så mycket om osäkerhet eller naivitet, eftersom han skrev sina bästa texter i trettioårs-åldern. Kanske är det så enkelt att om Bono varit tvungen att välja mellan att rädda världen eller att jobba lite till på texterna, och då föga överraskande valt världen. Sedan ska jag väl också erkänna, även om det bär emot, att Bono nog bara är en medelmåtta när det kommer till texter.

90-talet är min favoritperiod när det gäller U2, och det gäller inte minst texterna. Visst finns det tidigare låtar med bra texter, som oftast då är väldigt målande och beskrivande. Exempel på sådana låtar är Running to stand still och Heartland. I och med Achtung Baby, som kom ut -91, så blev texterna mer personliga och skildrade snarare Bonos svagheter än politikernas. En bland fans vanlig åsikt är att hela Achtung Baby berättar en och samma berättelse. I låt efter låt slits huvudpersonen mellan det trygga familjelivet tillsammans med frun, representerad av solen, och det vilda livet på nattklubbarna med diverse älskarinnor, representerade av månen. Samma ramberättelse finns även på uppföljarna Zooropa (-93) och Pop (-97). Det är alltså många låtar om problematiska relationer, och en allmänt accepterad tolkning är att the Edge's skiljsmässa (tidigt 90-tal) har haft en stor inverkan.

2000-talets U2-texter är betydligt mer rättframma och mer direkta och har inte samma tolkningsutrymme som 90-talstexterna. En låt som One är så ospecifik att man kan tolka in det mesta i den, vilket gör det lätt att känna igen sig. Texten berättar lika mycket om mig som om Bono. På senare år är texterna så direkta att man fattar precis vad Bono vill ha sagt direkt, och även om texterna kan kännas bra i början så tröttnar jag snabbt på dem. Det finns ingen plats för mig i dem. Så även om de senare texterna tar upp intressanta (och tunga) ämnen har de svårt att beröra mig. Dessutom är det alltid kul med texter som kan tolkas på flera sätt, som Until the end of the world.

Som ett exempel på skillnaderna kan väl "So cruel" och "A man and a woman" fungera, då de har likartade teman.

Från So Cruel:

Desparation is a tender trap
It gets you every time
You put your lips to her lips
To stop the lie

Her skin is pale like God's only dove
Screams like an angel for your love
Then she makes you watch her from above
And you need her like a drug

Från A man and a woman:

True love never can rent
But only true love can keep beauty innocent

I could never take a chance
Of losing love to find romance
In the mysterious distance
'Cos I could never understand
The mysterious distance
Between a man and a woman

Mot slutet av 90-talet blev texterna allt luddigare, se till exempel Last night on earth. Den som kan ge en sammanhängande tolking får fett med internet-kredd från mig. Trots det tycker jag att den texten är bättre än i princip allt som U2 gett ut efteråt. Och allt är inte så luddigt, Gone hade jag svårt att få grepp om till dess jag applicerade månen/solen-tolkningen. Efter det så får jag det till att Bono slutligen valt familjelivet framför rockstjärnelivet. Jag tror dessutom att den säger mer om Bono än vad de senare, mer direkta texterna gör.

1. U2
2. R.E.M.
3. Radiohead
4. Counting Crows
5. Beatles
6. Pink Floyd
7. Sigur Ros
8. Kent
9. Green Day
10. Mogwai

Topp tre gick snabbt, men sedan blev det problem. Antagligen rankar jag banden annurlunda i morgon, men det är ju så det är och inget man kan göra något åt. Det band som har störst chans att ta sig in på listan är nog Coldplay, i går kväll låg de sjua men i dag åkte de ur. Jag är hård men rättvis.

Nu har det gått några veckor sedan jag började blogga, och jag måste säga att än så länge har det varit väldigt kul. Bloggen har blivit det jag hoppats på, ett ställe att publicera mer eller (oftast) mindre innehållsrika tankar. Musik, fotboll och allmänt hade varit en bra indelning av inläggen, synd kanske att jag inte har gjort den indelningen på riktigt. Får se om jag ändrar det framöver.

Det som varit svårast att skriva om har överraskande varit fotboll, mest för att det skrivs sådana oerhörda mängder om det på andra ställen. Det finns redan bloggar som är många gånger bättre på att följa blåvitt än vad den här någonsin skulle kunna bli. I och med att jag bor en bit från Göteborg så får jag nästan bara utgå från andrahandskällor, så allt blåvittrelaterat jag skriver är mer eller mindre snott. Då är det ju inte så roligt att skriva. Exempel på bra sidor med blåvittinfo är:

Officiella hemsidan (Är trots allt den officiella hemsidan)
Bloggen Grogg (Mycket underhållande och skickliga skribenter)
Bloggen Bara Ben på Glenn Hysén (Har varit duktiga på att få tag på insiderinformation, men skriver även mycket skräp)
SvenskaFans-sidan Alltid Blåvitt (En hel del redaktionellt material och det bästa blåvittforumet)

Det där med musik har hittills mest blivit konstiga listor, så jag ska försöka att antingen skriva något innehållsrikt, eller åtminstone göra riktiga listor. En med tidernas 10 bästa band är nästan klart, men en så viktig lista måste jag tänka igenom ett tag till.

Inläggen som skulle hamna i allmänt om jag hade en riktig indelning har väl varit av blandad klass. I det här fallet är problemet snarast att jag skriver en anonym blogg där i princip alla (3?) läsarna vet vem jag är. Tanken har aldrig varit att det ska bli en dagboksliknande blogg, och det är det nog ingen risk för heller. Mitt liv är på tok för tråkigt för det just nu. Samtidigt vill jag ju inte att det bara ska stå trivialiteter, om salladsdressingar och sånt, så det blir en balansgång. Det är trots allt den här typen av inlägg som är roligast att skriva, så jag hoppas att jag blir lite bättre på dem.

Det där med läsare är lite intressant. Redan nu går det att se en trend att det är flest besökare under veckorna, medan helgerna är betydligt lugnare. (Även om sju besökare, som är toppnoteringen, inte är så mycket att yvas över.) Vad är det ni gör på helgerna som är så mycket roligare och viktigare än att läsa min blogg?

Kanske borde förra stycket avslutats med en smiley, men jag vägrar av princip att ha med någon i texterna. Håller man så hög litterär klass som jag så är de helt klart under ens värdighet. Det där med tydlighet är överskattat.

Eftersom ingen har frågat vad namnet kommer ifrån så förblir det hemligt.

För övrigt är de tidigare Lars Winnerbäck-skivorna otroligt mycket bättre än de senare.

Visst finns det en del forskning som är glamorös och ger uppmärksamhet, men den mesta sker i tysthet. Trots det är den viktig, för utan denna grundläggande forskning skulle all annan, mer inkomstbringande, forskning vara omöjlig. Därför uppdaterar jag mitt viktigaste bidrag till den vetenskapliga världen.




Knorrs bästa salladsdressingar

1. Italiensk

2. Fransk

3. Grekisk

4. Örtagård

5. Basilika

I Rydsskogen finns ett par utkiksplatser från vilka man kan se en hyfsad del av norra Linköping. Skäggetorp och Tornby ligger rakt framför en, och även delar av Gottfridsberg och Centrum syns. Står man på rätt ställe ser man domkyrkan, och långt bort i norr syns Ljungsbro. Jag har ofta gett mig ut på nattliga promenader dit, även om de kräver att man ger sig av från de upplysta stigarna. Känslan av att stå där i mörkret (helst ska det vara vinter och snö) och se alla de varma gula och lite kallare vita ljusen är fantastisk. En av gatorna neråt centrum till går rakt emot (eller bort från om man så vill) utsiktsplatserna, så allt som oftast blinkar billamporna till när bilarna svänger ut på vägen och börjar köra emot mig.

Nu är det ett tag sedan jag stod och såg ut över denna myriad av små ljus och minnesbilden därifrån har blivit suddig. Antagligen kommer jag om några år att helt ha glömt hur det såg ut. För det är ju så vi människor funkar, alla minnen kommer förr eller senare att bli förvandlade till glömska.

För ett par månader sedan läste jag Peter Nilsons "Avgrundsbok" som innehåller en kort historia (mindre än två sidor) som heter "Kosmologi". (Ja, jag är inne i en Peter Nilson-period.) I den får en kvinna ett oväntat besök av en man på genomresa som stannar och äter innan han reser vidare. När hon torkat bort smulorna och diskat glaset känner hon att besöket därmed blivit lite mindre verkligt, nu när de fysiska bevisen på att det verkligen har hänt är borta. Med tiden glömde hon mer och mer av hans utseende, och efter en tid hade hon glömt honom och mötet helt och hållet. Historien avslutas med "av sådan glömska består det mesta av universum".

Jag kom att tänka på den här berättelsen när jag läste Nemi i dagens (fast nu har det väl snarare blivit gårdagens) DN. Nemis kompis säger att hon är rädd för att glömma saker, för om man glömmer saker är det ju nästan som att de inte hänt.

Jag känner igen mig allt för väl i rädslan för att glömma. Jag är, som jag nämnt tidigare, därmed tämligen sentimental. Problemet är att hur man än försöker att samla på minnen så glömmer man. Det som kanske irriterar mig mest är att glömmer människor så snabbt. Gamla sportresultat kommer jag ihåg och även platser brukar jag minnas, medan människor, även de människor som betytt mycket för mig, bleknar bort alldeles för snabbt.

Nu kan man ju inte alltid göra så mycket åt glömskan, och på sätt och vis är det kanske tur. För, som Nemi svarade på frågan om hon inte samlar på något:

"Nää. Det är skönt att kunna se bakåt, men det gör det så svårt att gå framåt."

Jag önskar att jag kunde leva efter det mottot.

Det finns folk som hävdar att allsvenskan inte är slut än, men dem tror jag inte på. De enda som har något riktigt viktigt att spela om är Landskrona och Gefle, och jag kan inte säga att jag bryr mig det minsta vilket av de två lagen som får kvala. Jag bryr mig heller inte om vilka som spelar Royal League av Malmö, Hammarby och Kalmar. Därför kan det vara lämpligt för mig att redan nu ta ut årets lag, innan alla "experter" gör det.

4-4-2

Målvakt: Bengt Andersson, IFK Göteborg. Stabil och gör få misstag. På grund av den svaga konkurrens i år är han given.

Högerback: Jon-Inge Höiland, Malmö FF. Inte hans bästa säsong, men tar platsen på grund av sin defensiv.
Mittback: Teddy Lucic, BK Häcken. Är man stöttesspelare i landslaget är man given i det här laget.
Mittback: Patrik Rosengren, Kalmar FF. "Bagarn" är kanske inte den största talangen, men han är väldigt viktig för sitt lag.
Vänsterback: Mattias Nylund, GIF Sundsvall. Inte lätt för en offensivt lagd back att spela i ett bottenlag, men Nylund har gjort det bra. På båda ytterbacksplatserna gäller dock att konkurrensen är svag.

Högermittfältare: Niclas Alexandersson, IFK Göteborg. Komplett. 6 mål och 5 assist som mittfältare samtidigt som han är stark defensivt. Har spelat balansspelare i vissa matcher och till och med 5 minuter som mittback (mot Assyriska). Här även spelat högerback i VM-kvalet.
Innermittfältare: Daniel Andersson, Malmö FF. Har gjort sitt jobb under hela säsongen och varit en av få som visat rätt inställning.
Innermittfältare: Anders Svensson, IF Elfsborg. Inte så många matcher i allsvenskan, men är man given i landslaget så är man med även här.
Vänstermittfältare: Tobias Hysén, Djurgårdens IF. Snabb och med funktionell teknik. Lill-Glenn spelar snart i en bättre liga.

Anfallare: Sören Larsen, Djurgårdens IF. Vräkte in mål för Dif innan han blev såld i somras, även efter försäljningen har Sören gjort gott om mål i både Schalke 04 och det danska landslaget.
Anfallare: Gunnar Heidar Thorvaldsson, Halmstads BK. Troligen skyttekung i år, trots att han spelat i ett lag på undre halvan. Målet borta mot Dif är det snyggste på många år i allsvenskan.

Nära att komma med var Matias Concha (dålig vårsäsong), Kalle Svensson (skada), Atiba Hutchinson (bara bra när laget var det), Dusan Djuric (svårt att peta Anders Svensson, ännu i alla fall), Ailton (konkurrenterna är helt enkelt bättre) och Hasse Berggren (det var ju det där med konkurtrenterna).

Varje höst så återupptäcker jag U2:s låt October, oftast dessutom i oktober. Det fick mig att börja fundera på låtar med månader i titeln, så här kommer ett år av låtar.

Januari - Psalm i januari, Lars Winnerbäck

Februari - February stars, Foo Fighters

Mars - Söndag 13-3-99, Lars Winnerbäck

April - April come she will, Simon and Garfunkel

Maj - Majsång (Sköna maj, välkommen), musik: Lars Magnus Béen, text: Johan Ludvig Runeberg

Juni - Juni, juli, augusti, Gyllene Tider (Bra låt om man gör en sådan här lista, inte annars.)

Juli - 4th of July, U2

Augusti - August and everything after, Counting Crows (Är ju titeln på en skiva och inte en låt, så här skulle kanske juni månads låt varit med igen.)

September - Wake me up when September ends, Green Day

Oktober - October, U2

November - November rain, Guns 'n' Roses

December - A long December, Counting Crows

Ett dygn efter att allsvenskan avgjordes känns det fortfarande väldigt tungt med blåvitts andraplats, men lite perspektiv har jag fått. En titt på OS-krönikan 2004 fick mig att inse att det finns värre exempel på att någon eller några varit nära att göra något otroligt, men inte nått ändå fram. Här kommer en lista över dem.

För att få vara med måste man antingen varit så otroligt nära att det egentligen borde varit klart, eller varit nära att göra något som hade varit en av de främsta prestationerna inom svensk idrott. Det gör att OS-hockeyn 2002 inte kommer med eftersom det bara var kvartsfinal, trots att förlusten mot Vitryssland sved otroligt mycket. Alla på listan har gjort något som man på förhand skulle tyckt var bra, men som i efterhand känns lite snöpligt. Listan är klart subjektiv och tittar man på årtalen ser man att det är de senaste åren som dominerar, antagligen för att dessa minnen är minst bearbetade.

5. Stafetten i längdskidåknings-VM 2003

Den här kommer med för att det var så nära ett efterlängtat guld. Nog för att Sverige tagit flera stafettguld tidigare, men de ligger alla en bra bit tillbaka i tiden. Vad som hände behöver jag nog inte påminna om, Jörgen Brinks genomklappning glömmer man inte i första taget.

4. Sven Nylander OS 1996

Sven Nylander hade tagit sig till final i de flesta mästerskapen sedan VM 1983. Bortsett från EM (Två silvermedaljer -90 och -94,  en bronsmedalj -86) hade det dock blivit fjärdeplatser som bäst. Det hade gått så långt att han blivit känd som den eviga fyran. OS i Atlanta var Svens sista mästerskap och han tillhörde medaljkandidaterna. Kval och semi gick bra, och i finalen gjorde han karriärens bästa lopp. 47.98 innebar svenskt rekord, och tiden hade räckt till medalj i flera av de tidigare mästerskapen. Men inte den här gången, för tre löpare var snabbare vilken gav en fjärdeplats. I sin sista stora final var Sven Nylander bara 2 hundradelar från ett brons, men närmare en medalj än så kom han aldrig.

3. Fotbollslandslaget EM 2004

Fotbollslandslaget har många tunga förluster bakom sig, men den här turneringen är den enda man åkt ut på straffsparkar. Att åka ut på just straffar (till och med extrastraffar) efter att ha haft en boll i ribban och en i stolpen under förlängningen är nog nästan den knappaste förlust man kan tänka sig. Att det dessutom var i kvartsfinalen gör det lite extra jobbigt, en semifinalplats hade räckt för att placera turneringen bland Sveriges finaste, väl värd att jämföra med OS -48, VM -58 och VM -94. Nu blev det bara en bra prestation och turneringen kommer i varje fall jag att minnas för straffavgörandet, inte för 5-0 mot Bulgarien, Henkes nick, Zlatans klackmål eller 2-2 matchen mot Danmark.

2. Jan-Ove Waldner OS 2004

Om J-O inte tillhörde favoriterna 2000 (då han tog silver) var han nu närmast utskrattad. SOK var tveksamma till att ens låta honom åka, hans resultat inför OS var inte tillräckligt bra för att de skulle tro att han kunde komma bland de åtta bästa. Väl på plats visade J-O sitt klart bästa spel sedan OS 2000, och tog sig mycket överraskande till semifinal, 22 år efter hans första stora final (förlust mot "äpplet" i EM 1982). Tyvärr blev det förlust i de två sista matcherna vilket innebar att J-O "bara" blev fyra. Jag tror att en medalj här hade räknats som en av J-O:s största bedrifter, och det säger inte lite. Nu blev det en försmädlig fjärdeplats.

1. IFK Göteborg Europacupen 1985-86

Blåvitt hade tagit sig till semi efter segrar mot Botev, Fenerbahçe och Aberdeen och skulle nu möta Barcelona. IFK började hemma, och efter 2 mål av Torbjörn Nilsson och ett av Tommy Holmgren blev det en överraskande seger med 3-0. Man hade alltså ett lysnade läge att ta sig till final, det enda som krävdes var en bra insats i returen. Ett mål skulle vara otroligt viktigt, för det skulle tvinga Barcelona att göra fem. Blåvitt gjorde också ett mål (Johnny Ekström), men det dömdes felaktigt bort för offside. Barcelona gjorde tre och efter en mållös förlängning blev det straffar. Roland Nilsson hade chansen att avgöra, men missade. Efter att Per-Edmund Mordt missat Göteborgs sista straff var de utslagna.

Så här i efterhand är kan man säga att blåvitt hade en bra chans att ta hem hela cupen, och bara en finalplats hade varit en stor framgång. (Se hur glada Malmö FF är för sin finalförlust -79.) Någon ny chans av den här kalibern lär aldrig komma. IFK Göteborgs laguppställning detta år är nog Sveriges bästa klubblag någonsin. I mål stog Thomas Wernersson, backlinjen bestod av Roland Nillson, Glenn Hysén, Peter Larsson och Stig Fredriksson. Mittfältare var Michael Andersson, Stefan Pettersson, Tord Holmgren och Tommy Holmgren, och i anfallet spelade Torbjörn Nilsson och Johnny Ekström. Till nästa år hade man förlorat Johnny Ekström och Torbjörn Nilsson, men vann ändå Uefa-cupen. Det säger en hel del om 86:ornas kvalitet.

Det har varit en del prat om den här bilden ett tag, och nu har den äntligen läckt ut.

Som bonus kommer också en gammal (helt orelaterad) favorit.

I natt gick världen under. Inte så att den brann upp i de tusentals eldstormarna som var följden av atomålderns krig. Inte för att världshaven dränkte allt land med sitt nysmälta vatten från polarisarna. Inte genom orkanerna från en överraskande snabb växthuseffekt. Inte för att jorden blev förgiftad av radioaktivt nedfall. Nej, det såg inte alls ut som i någon av domedagsprofetiorna.

Slutet kom mycket snabbare och mer överraskande än så. Ett klick som om en strömbrytare slagits av, och så var allt borta. Att säga att allt var borta räcker kanske inte, tomheten var tommare än vad jag kan beskriva. Det var som om rum och tid hade försvunnit och jag var, på samma gång, hoptryckt i en punkt och utsträckt i oändligheten.

Det var inte så att allt bara blev svart, för inte ens svart kan beskriva Ingenting. Syn, hörsel och känsel famlade utan att få tag på något. Till och med tankarna rann iväg, för mig fanns inget sammanhang. Hur jag än försökte fånga dem bleknade de spårlöst bort, som obegripliga små fragment. Med tiden försvann också min historia.

Sedan vaknade jag på min luftmadrass, tacksammare än någonsin för tid och rum.

Jag har sagt att jag ska skriva om fotboll, men idag orkar jag inte. Det enda jag kan säga är att jag absolut inte unnar Djurgården någon framgång, för det är de inte värda. Ni som tycker det kan säkert få ert lystmäte i tidningar och TV, själv mår jag illa nog utan medias gullande.

Blåvitt har under de senaste 12 månaderna blivit tvåa i Svenska Cupen, Royal League och Allsvenskan.

Att jag ska vara så sentimental...

Jag har de två senaste dagarna haft 6 unika besökare per dag! Undrar vilka de två sista är, antagligen är det väl samma gamla vanliga personer som kollat på två olika datorer samma dag, men ändå.

Som bonus kommer idag en länk med ett kul påhopp på Alexander Östlund. Ni (alla tre) får hålla till godo med den ett tag, för nu dröjer det säkert flera dagar innan nästa uppdatering

Här är ett fantastiskt inlägg på en av de bästa IFK-bloggarna.

För den som inte fattar vad han pratar om rekommenderas den här bilden

"Maria came from Nashville with a suitcase in her hand"
så lite relevant är den.)


Bubblare:

U2 – New York

Ryan Adams – New York, New York

Frank Sinatra – Theme from New York New York

Från kvällen sändning av Last night of the Proms:

Jerusalem

Written by William Blake

And did those feet in ancient time
Walk upon England's mountains green
And was the holy lamb of God
On England's pleasant pastures seen

And did the countenance divine
Shine forth upon our clouded hills
And was Jerusalem builded there
Among those dark Satanic mills

Bring me my bow (my bow) of burning gold
Bring me my arrows of desire
Bring me my spears o'clouds unfold
Bring me my chariot of fire

I will not cease from mental fight
Nor shall my (my) sword sleep in hand
'Til we have built Jerusalem
In England's green and pleasant land
'Til we have built Jerusalem
In England's green and pleasant land

England

De är allt ganska konstiga, de där engelsmännen. Med ett sådant storhetsvansinne är det inte konstigt att deras fotbollslandslag inte går så bra.

 

 

 

"The air is heavy, heavy as a truck. Need the rain to wash away our bad luck”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1. Italiensk

2. Grekisk

3. Fransk

4. Örtagård

5. Basilika

 

 

 

Alla har väl något som får ens ego att växa. Man kanske har en snygg flickvän eller så spelar man i ett band och har en publik som jublar åt en när man står på scen. Om man inte har något annat kan man alltid vara lite stolt över att skrivit ett exjobb med titeln ”Quantum billiard simulations using electrical resonance circuits”. Imponerande va!

Eller så skaffar man sig en blogg...

 

 

 

 

Om Berry, eller någon annan som jag faktiskt hört talas om, någon gång får priset är väl svårt att veta, men oj vilket bra läge jag kommer ha. ”Ja, den upptäckten läste jag ju om redan 2003. Visste ni att han har diskuterat med min examinator om problemet som jag arbetade på i mitt exjobb?” Hoppas verkligen att jag får chansen att vara så dryg.

Någon presentation av mig blir det inte, men lite om vad jag kommer att skriva om.

Jag kommer att skriva om sport. I synnerhet fotboll, och med fotboll menar jag givetvis IFK Göteborg. Lite musik blir det nog. Och en hel del av mina tankar och funderingar. Om telemaster eller annat som är viktigt här i livet. Jag skulle tro att det mesta kan nog slinka igenom. Men så ofta vet jag inte om den kommer att uppdateras, vi får se. Jag misstänker att jag kommer att tröttna ganska snabbt.

Jag funderade länge på om jag överhuvudtaget skulle ha en blogg. Anledningen till tvekan är att jag inte visste vad jag egentligen skulle skriva, och vilken typ av blogg det skulle bli. En som handlar om vardagliga trivialiteter eller en mer personlig och innehållsfylld. Det blir en vardaglig eftersom mina mer personliga åsikter och känslor nog passar bäst som just personliga. Skulle något av värde ändå skrivas är det inte säkert att det är sant eller att det ens handlar om mig. Integriteten kommer nog att bli så stor att texterna ofta blir ointressanta, men hellre det än för privata. Något större syfte än att möjligen underhålla finns inte.

Om det inte alls blir som det står ovan så får ni leva med det. Jag förbihåller mig rätten att skriva vad jag vill och även ta avstånd från det när jag vill.


Var namnet på bloggen kommer ifrån? Det berättar jag inte än, men det går att gissa.

Hej på dig världen!!!!!!!

Välkommen till min nya blogg!