City of blinding lights
I Rydsskogen finns ett par utkiksplatser från vilka man kan se en hyfsad del av norra Linköping. Skäggetorp och Tornby ligger rakt framför en, och även delar av Gottfridsberg och Centrum syns. Står man på rätt ställe ser man domkyrkan, och långt bort i norr syns Ljungsbro. Jag har ofta gett mig ut på nattliga promenader dit, även om de kräver att man ger sig av från de upplysta stigarna. Känslan av att stå där i mörkret (helst ska det vara vinter och snö) och se alla de varma gula och lite kallare vita ljusen är fantastisk. En av gatorna neråt centrum till går rakt emot (eller bort från om man så vill) utsiktsplatserna, så allt som oftast blinkar billamporna till när bilarna svänger ut på vägen och börjar köra emot mig.
Nu är det ett tag sedan jag stod och såg ut över denna myriad av små ljus och minnesbilden därifrån har blivit suddig. Antagligen kommer jag om några år att helt ha glömt hur det såg ut. För det är ju så vi människor funkar, alla minnen kommer förr eller senare att bli förvandlade till glömska.
För ett par månader sedan läste jag Peter Nilsons "Avgrundsbok" som innehåller en kort historia (mindre än två sidor) som heter "Kosmologi". (Ja, jag är inne i en Peter Nilson-period.) I den får en kvinna ett oväntat besök av en man på genomresa som stannar och äter innan han reser vidare. När hon torkat bort smulorna och diskat glaset känner hon att besöket därmed blivit lite mindre verkligt, nu när de fysiska bevisen på att det verkligen har hänt är borta. Med tiden glömde hon mer och mer av hans utseende, och efter en tid hade hon glömt honom och mötet helt och hållet. Historien avslutas med "av sådan glömska består det mesta av universum".
Jag kom att tänka på den här berättelsen när jag läste Nemi i dagens (fast nu har det väl snarare blivit gårdagens) DN. Nemis kompis säger att hon är rädd för att glömma saker, för om man glömmer saker är det ju nästan som att de inte hänt.
Jag känner igen mig allt för väl i rädslan för att glömma. Jag är, som jag nämnt tidigare, därmed tämligen sentimental. Problemet är att hur man än försöker att samla på minnen så glömmer man. Det som kanske irriterar mig mest är att glömmer människor så snabbt. Gamla sportresultat kommer jag ihåg och även platser brukar jag minnas, medan människor, även de människor som betytt mycket för mig, bleknar bort alldeles för snabbt.
Nu kan man ju inte alltid göra så mycket åt glömskan, och på sätt och vis är det kanske tur. För, som Nemi svarade på frågan om hon inte samlar på något:
"Nää. Det är skönt att kunna se bakåt, men det gör det så svårt att gå framåt."
Jag önskar att jag kunde leva efter det mottot.
Nu är det ett tag sedan jag stod och såg ut över denna myriad av små ljus och minnesbilden därifrån har blivit suddig. Antagligen kommer jag om några år att helt ha glömt hur det såg ut. För det är ju så vi människor funkar, alla minnen kommer förr eller senare att bli förvandlade till glömska.
För ett par månader sedan läste jag Peter Nilsons "Avgrundsbok" som innehåller en kort historia (mindre än två sidor) som heter "Kosmologi". (Ja, jag är inne i en Peter Nilson-period.) I den får en kvinna ett oväntat besök av en man på genomresa som stannar och äter innan han reser vidare. När hon torkat bort smulorna och diskat glaset känner hon att besöket därmed blivit lite mindre verkligt, nu när de fysiska bevisen på att det verkligen har hänt är borta. Med tiden glömde hon mer och mer av hans utseende, och efter en tid hade hon glömt honom och mötet helt och hållet. Historien avslutas med "av sådan glömska består det mesta av universum".
Jag kom att tänka på den här berättelsen när jag läste Nemi i dagens (fast nu har det väl snarare blivit gårdagens) DN. Nemis kompis säger att hon är rädd för att glömma saker, för om man glömmer saker är det ju nästan som att de inte hänt.
Jag känner igen mig allt för väl i rädslan för att glömma. Jag är, som jag nämnt tidigare, därmed tämligen sentimental. Problemet är att hur man än försöker att samla på minnen så glömmer man. Det som kanske irriterar mig mest är att glömmer människor så snabbt. Gamla sportresultat kommer jag ihåg och även platser brukar jag minnas, medan människor, även de människor som betytt mycket för mig, bleknar bort alldeles för snabbt.
Nu kan man ju inte alltid göra så mycket åt glömskan, och på sätt och vis är det kanske tur. För, som Nemi svarade på frågan om hon inte samlar på något:
"Nää. Det är skönt att kunna se bakåt, men det gör det så svårt att gå framåt."
Jag önskar att jag kunde leva efter det mottot.
