Men nära en trettioårskris
Jag satt och läste den här bloggens gamla inlägg igår, och gillade det. För mig, som inte har disciplinen för en dagbok, är bloggen en chans till att spara minnen och känslor. Synd bara att det har blivit så få inlägg på sistone (typ de tre senaste åren), för även de sämre inläggen bidrar.
För att råda bot på det så kommer här ett dagboksinlägg som ska försöka att sammanfatta mitt liv för tillfället.
Så var är jag just nu?
Jobbet har börjat bli allt intensivare igen, och när jag läste förra hösten inlägg så kom känslan tillbaka. Jag är absolut inte där än, men jag är rädd för att även de nuvarande projekten kommer att bli rätt eländiga. Vi är underbemannade och har orimliga tidsplaner. Bara att nu är det mer än ett projekt på samma gång. Snart kommer deadliner att börja svischa förbi, och det kommer knappast att göra underverk för stämningen.
Jag hoppas att jag är bättre förberedd den här gången, att jag inte ska ta det så personligt.
Min arbetssituation är lite speciell. Jag är formellt (enligt alla projektorganisationspapper) med till 100 % i ett gammalt (förra årets surdeg som vägrar att ta slut), två nya projekt, och så lite grann (inte alls så formellt) i ett tredje halvgammalt. Men enligt mina chefer (jag har tre olika projektledare, utöver min gruppchef) så ska jag bara jobba på det gamla och ett av de nya projekten. Men de har än så länge undvikit att berätta det för kunderna i det nya projektet som jag inte ska vara med i, så kunderna tror att jag ska vara inblandad till 100 % där också. Varje gång de pratar med mig om deras nya projekt så hamnar jag i en bra konstig situation.
Å andra sidan så har jag en kollega som förväntas spela en viktig roll i sju projekt samtidigt, så de finns de som har det värre.
Annars så trivs jag bra i min nya lägenhet, men jag har upptäckt en nackdel med att bo i bostadsrätt. Det känns som att grannarna renoverar, borrar och spikar mest hela tiden, och det hörs förstås in till mig. På det sättet, men bara på just precis det sättet, var det lugnare i min gamla miljonprojektshyreslägenhet.
Utöver det så har jag, som rubriken antyder, en ålderskris. Att fylla år må väl vara hänt, men det är svårt att inte fundera på var i livet jag är, och var jag skulle vilja vara. På vem jag är, och vem jag skulle vilja vara. Och att om vissa saker ständigt upprepas, så är det ingen slump, utan en del i personligheten. Att det finns mönster från barndomen som fortsätter att komma tillbaka, som en del av den jag är, och att jag knappast kommer att kunna göra något åt det. Att det handlar mer om att lära sig att leva med saker (och den man är) än att verkligen kunna förändra dem.
På något sätt är det passande att fylla år just när hösten håller på att ta slut, för numera känns det mer som att ett år tar slut än att ett nytt börjar.
Jag ska jobba på att inte glömma att det också är ett nytt år som börjar.
För att råda bot på det så kommer här ett dagboksinlägg som ska försöka att sammanfatta mitt liv för tillfället.
Så var är jag just nu?
Jobbet har börjat bli allt intensivare igen, och när jag läste förra hösten inlägg så kom känslan tillbaka. Jag är absolut inte där än, men jag är rädd för att även de nuvarande projekten kommer att bli rätt eländiga. Vi är underbemannade och har orimliga tidsplaner. Bara att nu är det mer än ett projekt på samma gång. Snart kommer deadliner att börja svischa förbi, och det kommer knappast att göra underverk för stämningen.
Jag hoppas att jag är bättre förberedd den här gången, att jag inte ska ta det så personligt.
Min arbetssituation är lite speciell. Jag är formellt (enligt alla projektorganisationspapper) med till 100 % i ett gammalt (förra årets surdeg som vägrar att ta slut), två nya projekt, och så lite grann (inte alls så formellt) i ett tredje halvgammalt. Men enligt mina chefer (jag har tre olika projektledare, utöver min gruppchef) så ska jag bara jobba på det gamla och ett av de nya projekten. Men de har än så länge undvikit att berätta det för kunderna i det nya projektet som jag inte ska vara med i, så kunderna tror att jag ska vara inblandad till 100 % där också. Varje gång de pratar med mig om deras nya projekt så hamnar jag i en bra konstig situation.
Å andra sidan så har jag en kollega som förväntas spela en viktig roll i sju projekt samtidigt, så de finns de som har det värre.
Annars så trivs jag bra i min nya lägenhet, men jag har upptäckt en nackdel med att bo i bostadsrätt. Det känns som att grannarna renoverar, borrar och spikar mest hela tiden, och det hörs förstås in till mig. På det sättet, men bara på just precis det sättet, var det lugnare i min gamla miljonprojektshyreslägenhet.
Utöver det så har jag, som rubriken antyder, en ålderskris. Att fylla år må väl vara hänt, men det är svårt att inte fundera på var i livet jag är, och var jag skulle vilja vara. På vem jag är, och vem jag skulle vilja vara. Och att om vissa saker ständigt upprepas, så är det ingen slump, utan en del i personligheten. Att det finns mönster från barndomen som fortsätter att komma tillbaka, som en del av den jag är, och att jag knappast kommer att kunna göra något åt det. Att det handlar mer om att lära sig att leva med saker (och den man är) än att verkligen kunna förändra dem.
På något sätt är det passande att fylla år just när hösten håller på att ta slut, för numera känns det mer som att ett år tar slut än att ett nytt börjar.
Jag ska jobba på att inte glömma att det också är ett nytt år som börjar.
