I like your point of view, so don't you shy away, ride out the wave
En uppdatering om vad som hänt på jobbet på sistone. Kan bli långt och gnälligt, men då får det bli så.
Veckorna i Tyskland gick bättre än förväntat. Problemen kom när jag kom tillbaka till kontoret igen. Men vi tar det från början, och går tillbaka sex månader i tiden. Det var också en period när jag var trött på kunderna (hädanefter kallade tyskarna) i mitt dåvarande (och nuvarande) projekt. Jag visste att när det projektet, som jag då hade jobbat på i två år, tog slut skulle jag över i ett nytt projekt med samma tyskar, och tanken på att behöva gå igenom samma elände en gång till kändes hemsk. Hur som helst, genom en del gnäll och lite tur så fick jag ett löfte om att inte behöva jobba med det kommande tyska projektet. Jag skulle slutföra det första och sedan byta till ett japanskt projekt.
Men av någon för mig okänd anledning så ville ingen berätta det här beslutet för tyskarna. Den pessimistiska sidan av mig anade oråd, så minst en gång i månaden frågade jag om det fortfarande var så att jag skulle byta till japanerna under hösten. Och varje gång blev jag lovad att det var precis så det var.
För en månad sedan kommenterade tyskarnas chef att han hade hört att jag inte skulle jobba i "hans" projekt framöver, och att han var mycket oroad över detta. Men mer än så blev det, vad jag vet, inte sagt då.
För en vecka sedan fick jag höra av en kollega att den tyske chefen, på besök i Sverige, hade sagt till kollegan att jag visst skulle jobba i nästa tyska projekt. Så under några timmar i måndags gick jag och väntade på ett besök från någon av mina chefer, och det kom strax innan lunch. En av mina chefer, en av dem som hade lovat mig att få byta, såg väldigt bekymrad ut och bad om ett kort möte.
Min chef hade veckan innan sagt till sin tyske motsvarighet att jag inte alls skulle jobba i hans projekt, varpå tysken hade gått in till min vd och sagt att det skulle jag visst. Jag vet inte vad min vd sa, men han var nog inte helt införstådd med situationen. Ska jag gissa så han nog att han måste prata med sina underlydande om det. Nåväl, för min del i måndags blev det först ett möte med projektansvarige och sedan ett med projektansvarige och min gruppchef om vad som skulle göras och vad jag tyckte om det.
Jag fick förklara varför jag tycker illa om kunden, vad de kunde muta mig med för att få mig att ändra mig, ja kort och gott hur jag ställde mig till det hela. Och jag svarade med att jag har ordentligt svårt för flera av kundernas medarbete och arbetssituationen när jag ska jobba med dem, och hur jobbiga jag tycker att tysklandsresorna är. Jag tryckte på att jag hade fått en hel massa löften om att slippa de tyska kunderna. Och att de löfterna hade varit en stor del i att jag hade valt att inte leta nytt jobb för ett halvår sedan, utan istället köpt lägenhet i stan. Jag konstaterade att jag hade litat på mina chefer, men att jag nu kände mig ordentliget sviken.
Jag sa det inte rakt ut, men i princip hotade jag med att sluta om det blev tyskarna för mig igen. Sedan fick jag ha samma samtal med vd-n, som konstaterade att han ville ha kvar mig i företaget och att jag därmed skulle slippa tyskarna, när (om?) det första projektet väl tar slut.
För mig som är konflikträdd var det en hemsk dag. Det känns som att jag varit trött hela veckan efteråt. Som tur väl var så slapp jag bråka mer om det under resten av veckan, det var mina chefer som fick ta smällen. För när den tyske chefen chefen fick svaret så kontrade han med att underkänna sluttesterna som pågick för det första projektet, tills han hade fått två erfarna personer från mitt företags huvudkontor i USA till nästa projekt. Till slut nöjde han sig med en ny person, och testerna godkändes i fredags.
Själv känner jag mig fortfarande kluven. Jag är glad för att jag fick som jag ville, trots att det innebar problem för företaget. Rimligen så innebär det att jag har skaffat mig en hygglig ställning i företaget. Men det känns jobbigt att behöva bråka, och framför allt att behöva hota med att sluta för att få som jag vill. Så kan man ju inte diskutera i längden, tycker jag, men jag inser att det kanske är just det jag måste göra för att inte bli överkörd.
Har ni orkat läsa ända hit? Imponerade i så fall. Men jag kände att jag var tvungen att dokumentera, för min egen skull. Även om de blev korta, så är jag glad för att jag skrev ett gäng inlägg förra hösten, när jobbet var som värst. De fångade i alla fall lite av vad jag kände, och det känns bra att kunna gå tillbaka och minnas. Även när minnena inte är något vidare roliga.
Veckorna i Tyskland gick bättre än förväntat. Problemen kom när jag kom tillbaka till kontoret igen. Men vi tar det från början, och går tillbaka sex månader i tiden. Det var också en period när jag var trött på kunderna (hädanefter kallade tyskarna) i mitt dåvarande (och nuvarande) projekt. Jag visste att när det projektet, som jag då hade jobbat på i två år, tog slut skulle jag över i ett nytt projekt med samma tyskar, och tanken på att behöva gå igenom samma elände en gång till kändes hemsk. Hur som helst, genom en del gnäll och lite tur så fick jag ett löfte om att inte behöva jobba med det kommande tyska projektet. Jag skulle slutföra det första och sedan byta till ett japanskt projekt.
Men av någon för mig okänd anledning så ville ingen berätta det här beslutet för tyskarna. Den pessimistiska sidan av mig anade oråd, så minst en gång i månaden frågade jag om det fortfarande var så att jag skulle byta till japanerna under hösten. Och varje gång blev jag lovad att det var precis så det var.
För en månad sedan kommenterade tyskarnas chef att han hade hört att jag inte skulle jobba i "hans" projekt framöver, och att han var mycket oroad över detta. Men mer än så blev det, vad jag vet, inte sagt då.
För en vecka sedan fick jag höra av en kollega att den tyske chefen, på besök i Sverige, hade sagt till kollegan att jag visst skulle jobba i nästa tyska projekt. Så under några timmar i måndags gick jag och väntade på ett besök från någon av mina chefer, och det kom strax innan lunch. En av mina chefer, en av dem som hade lovat mig att få byta, såg väldigt bekymrad ut och bad om ett kort möte.
Min chef hade veckan innan sagt till sin tyske motsvarighet att jag inte alls skulle jobba i hans projekt, varpå tysken hade gått in till min vd och sagt att det skulle jag visst. Jag vet inte vad min vd sa, men han var nog inte helt införstådd med situationen. Ska jag gissa så han nog att han måste prata med sina underlydande om det. Nåväl, för min del i måndags blev det först ett möte med projektansvarige och sedan ett med projektansvarige och min gruppchef om vad som skulle göras och vad jag tyckte om det.
Jag fick förklara varför jag tycker illa om kunden, vad de kunde muta mig med för att få mig att ändra mig, ja kort och gott hur jag ställde mig till det hela. Och jag svarade med att jag har ordentligt svårt för flera av kundernas medarbete och arbetssituationen när jag ska jobba med dem, och hur jobbiga jag tycker att tysklandsresorna är. Jag tryckte på att jag hade fått en hel massa löften om att slippa de tyska kunderna. Och att de löfterna hade varit en stor del i att jag hade valt att inte leta nytt jobb för ett halvår sedan, utan istället köpt lägenhet i stan. Jag konstaterade att jag hade litat på mina chefer, men att jag nu kände mig ordentliget sviken.
Jag sa det inte rakt ut, men i princip hotade jag med att sluta om det blev tyskarna för mig igen. Sedan fick jag ha samma samtal med vd-n, som konstaterade att han ville ha kvar mig i företaget och att jag därmed skulle slippa tyskarna, när (om?) det första projektet väl tar slut.
För mig som är konflikträdd var det en hemsk dag. Det känns som att jag varit trött hela veckan efteråt. Som tur väl var så slapp jag bråka mer om det under resten av veckan, det var mina chefer som fick ta smällen. För när den tyske chefen chefen fick svaret så kontrade han med att underkänna sluttesterna som pågick för det första projektet, tills han hade fått två erfarna personer från mitt företags huvudkontor i USA till nästa projekt. Till slut nöjde han sig med en ny person, och testerna godkändes i fredags.
Själv känner jag mig fortfarande kluven. Jag är glad för att jag fick som jag ville, trots att det innebar problem för företaget. Rimligen så innebär det att jag har skaffat mig en hygglig ställning i företaget. Men det känns jobbigt att behöva bråka, och framför allt att behöva hota med att sluta för att få som jag vill. Så kan man ju inte diskutera i längden, tycker jag, men jag inser att det kanske är just det jag måste göra för att inte bli överkörd.
Har ni orkat läsa ända hit? Imponerade i så fall. Men jag kände att jag var tvungen att dokumentera, för min egen skull. Även om de blev korta, så är jag glad för att jag skrev ett gäng inlägg förra hösten, när jobbet var som värst. De fångade i alla fall lite av vad jag kände, och det känns bra att kunna gå tillbaka och minnas. Även när minnena inte är något vidare roliga.
