Mats-Olas Fanclub

För trött för att skriva något.

Det finns i alla fall ett hål i ett av mina byxpar. Jag tog bara med mig fyra par byxor på den här månadslånga resan, och givetvis så går ett av dem sönder redan den första dagen. En trottoarkant som jag inte såg, som gav ett väldigt långt steg för att försöka att behålla balansen.

Dessutom lyckades jag spilla majonäs på ett annat par byxor i går. Bara till att hoppas att tvätten tar bort den fläcken. Annars blir det till att handla byxor på japanska.

Mycket jobb den gångna veckan, passerade 40 timmar redan under torsdagen, och då var fredagen och (en ganska kort vända) på lördagen kvar. Jag kommer att vara helt slut när jag åker hem.

Bilder, som vanligt.

Tillbaka i mitt parallella liv.

Snart dags för ännu en japanresa. Kan inte säga att jag är sugen, men det är den sista på ett tag, så på ett sätt känns det lite lättare.

Inför resan så har jag köpt en ny, liten kompaktkamera. Jag gillar verkligen min systemkamera, men den är för stor för att få följa med. Och då min första digitalkamera verkligen sjunger på sista versen (den har svårt att fokusera ibland), så tänkte jag pensionera den. Vilket känns lite vemodigt, jag har använt den så mycket så att den känns som en vän. Jag försöker att se det som att den kan få lite vila nu när den går i pension.

Bilder från de senaste fyra dagarna, de fem första är med systemkameran och de fem sista är med den nya kompaktkameran.











Från den nya kameran:

Vår!

Den där våren är inte så dum.

Det är något som är konstigt, verkligt grundläggande konstigt, när man kan vakna i Tokyo på morgonen och avsluta dagen med att spela tevespel i sin lägenhet i gamla Svedala. Speciellt när man, som jag, har varit två månader i Tokyoområdet i år, så att det börjar kännas hemtamt även där. Det är som att leva två parallella, helt olika, liv. Som om man gör paus på det ena och återupptar det andra, helt plötsligt.

Inte konstigt om resorna känns jobbiga, om det är som att byta liv. Så nu ska jag sova, har varit vaken ungefär 41 av de 45 senaste timmarna. (Har svårt att sova innan hemresorna, tror att jag är rädd för att komma hem och se att något hemskt har hänt med lägenheten eller bilen. Gillar inte kanslan av att inte alls ha kontroll, som man lätt får när man är på andra sidan jorden.)

Jag vill hem.

Och jag vill bli pigg igen.

I Japan igen. (Känns som att jag skriver alla mina blogginlägg här numera.) En vecka in på den här resan, och jag har funderat en hel del på vad jag egentligen tycker om den. Inför resan höll jag en glad mask för ytligt bekanta (och en del närmare bekanta också för den delen), sa att Tokyo är en spännande stad, medan några få utvalda fick höra en massa gnäll. Såhär en vecka in på resan så känns det som att båda inställningarna är sanna, på något konstigt sätt.

Jobbet är rätt så hyggligt, trots mycket övertid. Det går bättre än jag hade trott, mycket snabbare framåt, men vi har kommit in i den delen där det letas fel. (Den delen finns och måste finnas i alla våra projekt, det är vad andra halvan av ett projekt går ut på. Och förstås att fixa felen.) Men det är något i mig som inte riktigt gillar när andra personer, ibland utan att riktigt veta vad de gör, letar fel bland saker jag har lagt månader på. Samtidigt så är det en del av jobbet, så jag är lite korkad om jag blir sur för det.

Rent allmänt känns det som att ens inställning påverkar väldigt mycket. När jag har berättat för några personer att jag gillar resorna så känns de helt ok, men efter att ha gnällt för ett par andra så känns de skit. Så jag ska försöka att vara positiv. Den har veckan har känts mycket bättre än dagarna innan jag åkte, vilket i och för sig inte var så svårt. Jag får försöka att göra något åt det, för när oron är värre än det man oroar sig för så är det ett problem. Faktiskt.

Kanske är mina kluvna känslor rätt naturliga trots allt. Det är inget direkt fel på Japan, på Tokyo, på jobbet. Jag har det, med risk för att återupprepa mig, helt ok här. Samtidigt så tar det på krafterna att resa, och då menar jag inte främst fysiskt, även om själva resan är ett elände i sig. Nej, främst sliter de nya miljöer, de obekanta ord, folkvimlen, ja all ständig och ny stimula helt enkelt. Så även om jag kanske inte har hemlängtan så har jag en längtan efter en situation som jag har kontroll över. Där saker är bekanta och begripliga. Ett slags hem, trots allt.

På något sätt resonerar det lite extra att sitta här i Japan och lyssna på youtube-klipp från Kristina från Duvemåla. (Jag vet inte riktigt när jag började med att lyssna och spela Duvemålalåtar, för ett drygt halvår sedan kanske?) Jag inser att det vore löjligt att jämföra min situation med Kristinas, även om vi har det gemensamt att vi ger oss ut på resor vi inte vill åka på så är allt så oändligt mycket lättare för mig. Kontakten med Sverige, och att mina resor bara är en månad åt gången till skillnad från ett liv. Men raderna om att segla bort och att segla hem dyker upp när jag ser alla japaner på planet till Tokyo. Hur olika utresan och hemresan är. Den smått overkliga känslan av att vara på en helt ny plats, med ett helt nytt språk, med helt nya sociala koder. Att vara borta. Och att försöka att skapa sig en vardag, ett liv. Hur platser och saker hemifrån, som en gång var högst ordinära, får en annan lyster.

Oj vad mycket babbel det blev, det får blir några bilder såhär på slutet som en belöning för er som tog er igenom.

Idag insåg jag att jag har saknat att bara gå runt och fota i solskenet bland platser jag varit dussintals gånger på. Att veta vad som väntar runt hörnet. Ta lite bilder då och då, trots att jag nog har tagit ungefär samma bilder tidigare. Att kunna promenera runt och känna sig hemma.

Så det blir några kvarglömda bilder från Japan, blandade med bilder från idag.

Att det kan vara så tråkigt att skriva ibland, när det kan vara så roligt andra gånger. Just nu vill jag bara inte. Jag som verkligen vill få ner, för att minnas, hur det är att vara i ett land utan att kunna prata med folk. Att det nästan blir lite overkligt, drömlikt. Att det är svårt att känna sig riktigt "hemma" då, som om man flyter med i en parallell värld. Vilket hade känts helt ok om det hade varit en semester, som på något sätt går ut på att titta in i en annan värld en kort tid. Men inte lika roligt om det är en plats där man ska vara i sammanlagt tre månader.

Inte så att det är något fel på Japan eller Tokyo. Inte alls. Ganska ofta kommer det en känsla av att jag hade kunnat passa in bra här. Det finns en lågmäldhet som jag gillar. Och en massa kitsch. Även om mycket är effektivt här så har man på något sätt inte rationaliserat bort människorna, full sysselsättning är inte bara en politisk slogan utan något man faktiskt ägnar sig åt.

Men så är det språket. Hur länge jag än hade stannat så tror jag inte att jag hade känt mig riktigt hemma här.

Bilder, från Tokyo tower och Meijitemplet.

De senaste dagarna har det mest regnat (och snöat), jag har blivit blöt och köpt paraply (i den ordningen). Och så har jag lyssnat lite för mycket på Emmylou. (En låt som jag för alltid kommer att förknippa med Tokyo.)

Men efter paraplyköpet så klarnade det upp, så jag använde helgens sista ljusa timme till att ta några bilder.

Från ett land långt, långt borta.