Mats-Olas Fanclub

Enginn sér, á bak við orðin tóm býr alltaf eitthvað

Sexton brusiga sekunder

Publicerad 2006-07-23 21:25:41 i Musik

Det har börjat. Det var i onsdags det hände; det första klippet med nytt U2-material läckte ut på nätet. Det var inte mycket, bara 16 sekunder, och kvaliteten var inte den högsta. Men tack vare den teknikutveckling som skett de senaste åren var det inte bara ljud utan även bilder som läckte ut den här gången. Inför förra skivan var det bara mp3:or, inspelade utanför Bonos hus på franska rivieran. Nu ligger huset nära havet, så musiken ackompanjerades av ljudet från havsvågorna som slog in mot stranden.

Men nu finns det som sagt även video. Inte för att den säger så mycket, mer än att ett antal personer (däribland filmaren) gjorde allt de kunde för att stirra in i ett förbommat fönster. Stalkers.

Dessa 16 sekunder av uselt inspelad musik satte igång en lavin av kommentarer och analyser på diverse U2-forum. Ackorden plockades ut, och ett stort antal försök gjordes för att utröna texten. Att det inte var så lätt visas väl bäst av hur olika följande tolkningar är.

The sky is over my head
There is music from my band
In your heart....an elephant...ay yay yay ay...

Got to stay the same
sky is all I have, with a message from a man
and a picture in your heart
Get out of my hand/head, yeah, uh

God has made you sing
He started a rhyme
With music from my hand
It went through your heart
And out of my head, ye-ee-ee-ee-eah

'Cause that is who I am
With the message from my head
You take it to your heart
And out of my head, yeaaaah


De flesta analyser går ut på att nästa skiva kommer att låta som de två senaste, och att den inte kommer att vara bra. Inte ens nästan.

Vill ni förresten höra klippet? Lyssna (och se) här.


När jag väl är inne på U2, vill jag även skicka med en lista på "alla" låtar U2 har spelat live. Jag skriver "alla", eftersom det säkerligen är många fler. Till mängder av de tidigare konserterna saknas låtlistor, sammanlagt saknas det nog till en tredjedel av konserterna. Men listan är ändå ganska imponerande.


En mer allmän kommentar kring musik. Den här artikeln sågar det sätt som dagens CD-skiver mastras på, och jag kan i mångt och mycket hålla med. Grafiska illustrationer finns i den här artikeln. Skivbolagen är mer intresserade av att deras skivor ska låta mycket än bra, något som även jag tyckter mig ha märkt.  Onödigt, för i varje fall min stereo har en volymratt. Dumma skivbolag!

Here is my song for the asking

Publicerad 2006-06-22 13:45:10 i Musik

Jag har lagt upp fyra nya låtar på min myspace-sida. Av dem är tre instrumentala, jag har upptäckt att det är väldigt praktiskt så. Jag slipper skriva någon text och, framför allt, jag slipper att sjunga. Enda nackdelen är att det är klart svårare att hitta på namn på låtarna när det inte finns någon text, så namnen är än så länge preliminära.


Som vanligt är inspelningarna långt ifrån perfekta, men det har ni nog vant er vid om ni lyssnat på mina tidigare försök.


Som avslutning måste jag säga att musikrecensenten i den lokala annonsblaskan har ett grymt namn.

Sonny Eriksson

Sten i glashus

Publicerad 2006-05-28 02:18:37 i Musik

Jag har tidigare gnällt på Bonos textskrivande den senaste tiden (dvs 2000-talet), och nu verkar det ha blivit ännu värre. Jag har en misstanke om att det kan ha och göra med Bonos i övrigt utmärkta engagemang för Afrika. Tidigare hade hans texter ofta flera möjliga tolkningar, flera lager och en viss mystik som gjorde dem intressanta. Numera är texterna väldigt rättframma och, i mitt tycke, övertydliga. Vilket gör dem tråkiga.

Som tur är verkar det som att de andra tre medlemarna i U2 stoppar Bonos värsta alster, till exempel har American prayer aldrig getts ut på skiva. Lovad vare Herren för det. Nu verkar det bli ytterligare ett steg värre, eller vad sägs om den här textsnutten som Bono läste upp för en journalist för en vecka sedan?

There's no midnight please.
You're just on your knees.
There is a harbor in a safe port.
What was is now not.
There was no price to pay.
Thank you for the day.


Texten är tagen från den här sidan (publicerad den 23:e maj under rubriken Bono says he's writing).

Efter att kneel knappt fått stryk av soul i kampen om vanligaste ord på senaste skivan (se längst ned på den här sidan) så har Bono nu utvecklats så mycket att han även kan använda knees i sina texter. Inte för att det är något större fel på något av orden, men eftersom Bono använde kneel/knees i fyra av elva låtar på senaste skivan så börjar det bli lite lätt tjatigt.



Och nej, jag sover inte på nätterna, det gör jag på förmiddagarna. Vad finns det för vettigt att annars göra på en förmiddag?

Oj då!

Publicerad 2006-05-22 21:29:58 i Musik

Det tog ett tag, men nu har även jag sett Bono riktigt arg. Under en konsert i San Francisco 1987 fick han ett riktigt utbrott, och det fångades i den här videon (3:10 in och framåt). Bono får syn på en flagga med texten SF U2, och som den irländare han är tolkar han naturligtvis SF som Sinn Fein (IRA:s politiska gren). Eftersom konserten hålls tre dagar efter ett av IRA:s värre bombdåd (det i Enniskillen) så får flagghållaren frågan hur han kan supporta sådana mördare, Bono kallar honom bastard och får även in ett fuck freedom.

En liten sak bara. Frågar du någon i San Francisco vad förkortningen SF står för så är svaret knappast Sinn Fein, utan ... just det, San Francisco.

Oj då Bono, som det kan gå!

Bonusfakta: Innan den här konserten hade U2 spelat i SF nio gånger, efter den här konserten har de inte spelat där på 19 år. Beror det på flaggan?


Jag undrar var jag har hittat mina senaste läsare någonstans. Sedan en vecka är antalet unika träffar per dag nästan fördubblat, i och för sig bara upp till 10-12 per dag, men jag begriper inte hur det har gått till. Det gör absolut inget, det är bara trevligt med fler läsare, men det gör mig nyfiken.

Eller har någon frekvent läsare bytt från bredband till modem, vilket ju också kan generera fler unika träffar eftersom man då tilldelas olika IP-nummer varje gång man kopplar upp sig. Skulle nästan tro att det är detta som skett.


Undrar hur sur Bono blir när han ser svenskproducerad film?

Evighet

Publicerad 2006-05-20 18:34:38 i Musik

Det sägs att det är den stora melodifestivalen i kväll, och det är antagligen sant. Får väl se om jag ser den, jag såg delar av semin och påmindes om att den klart roligaste delen av melodifestivalen är när man får se vilka grannländer som tycker om varandra, det vill säga omröstningen. Nu hade inte semin någon riktig omröstning, vilket gjorde att jag inte orkade se så mycket av den.

Lite melodifestival till. Det sägs ju att Carola är bra, men låten sämre. Lantz i P3, med programledaren Kristian Luuk i spetsen, valde att testa detta i går genom att låta Tomas Andersson Wij få göra en cover av Evighet. Vill ni höra hur det blev kan ni göra det genom att klicka på den här länken och hoppa fram 28 minuter in i klippet. (Real Player krävs för att lyssna på klippet, samt att ni inte dröjer för länge. Jag tror att SR låter webbklippen ligga ute i ungefär en vecka, men jag är inte säker.)

Vill man hellre höra om hur blåvitts Kalle Svensson ser fram mot att få se Fredrik Ljungberg naken i duschen så kan man lyssna vid 17 minuter på samma klipp.


Har ni som jag mycket tid men lite av vikt att fylla den med? I så fall är Bubbels (notera stavningen) ett utmärkt tidsfördriv, och om ni undrar hur jag fastnade i det så är allt Stinas fel.


Ett par bilder som avslutning blir det, på en somrig solnedgång och en ensam vitsippa. Håll till godo!

Majsolens stilla nedgång i fyrfärg

En ensam vitsippa

Baby-lycka

Publicerad 2006-05-14 00:40:06 i Musik

Jag har blivit morbror igen. I torsdags kväll fick den äldre av mina systrar en flicka, så igår och idag har jag varit och hälsat på. Det är sanslöst vad små bebisar är, och hur söta de är. Jag är helt klart charmad.

För att helt byta ämne. Jag har ju tjatat en del om låtarna som jag har lagt upp, och nu blir det lite mer tjat. Jag tror jag är lite för snabb med att lägga upp dem. Jag lägger upp dem, och kommer strax efter på hur jag borde ändra dem. Den här gången handlar det om att jag gjort ett par synth-pålägg på Bli hos mig. Det står en gammal leksakssynth här hemma, och i gårkväll lekte jag lite med den. Den har inte normalstora tangenter (därav namnet leksakssynth) och den låter inte alls som den borde, men jag upptäckte att fiolljudet låter lite som en Hammond-orgel. Så jag gjorde in några pålägg till, och kom med det upp i 21 spår sammanlagt. Det ni!

Vill ni lyssna på hur det blev så kan ni (som vanligt) göra det här.

Det finns mycket som är farligt på internet

Publicerad 2006-05-07 00:11:01 i Musik

För ett ganska bra tag sedan började jag spela in lite låtar på datorn. Inte med någon direkt baktanke, utan snarast för att jag ska kunna komma ihåg hur mina små försök till låtar egentligen går. Efter ett tag började jag få ordning på mikrofonplacering och annat som gjort att resultatet åtminstone varit lyssningsbart. För några dagar sedan gav jag mig ut på jakt efter ett program som kan komprimera wave-filer till mp3, men alla jag hittade kostade pengar. Elakt. Efter lite efterforskningar fick jag för mig att leta efter program som kan skapa ogg-filer, eftersom de verkade vara ungefär jämnbra med mp3-or.

Men idag hittade jag något bättre, nämligen ett enkelt (gratis) inspelningsprogram vid namn audacity. Så nu kan jag spela in musiken i flera omgångar, vilket gör det hela mycket lättare. Innan har jag varit tvungen att sätta sång och gitarr samtidigt, och det är inte så enkelt. Nu kan jag dessutom ha flera gitarrstämmor samtidigt, vilket sannerligen fyller upp ljudbilden på ett trevligt sätt. Att audacity dessutom kan skapa både ogg och mp3-filer är bara ett extra plus. (En nackdel är att mp3-orna bara är 128 kbit/s, det är lite lite.)

Så nu finns ett par nyinspelade låtar på datorn, och det känns mer aktuellt än någonsin att lägga ut dem på nätet någonstans. Fast ännu har jag inte gjort det.

Rubriken? Jo, att spela in låtar var så roligt att jag glömde äta. När jag väl ställde mig för att laga mat var det säkert fyra timmar senare än jag borde ha gjort det. Internet är farligt!

Insikter från en bilresa

Publicerad 2006-04-17 00:00:10 i Musik

Jag har i dag tillbringat några av dagens timmar i en bil, och som så ofta då så var det ett och annat som slog mig. Den här gången handlade det om musik.

* Skivbolaget Warner anser att hälften av de svenska popklassikerna (7 av 14) är skrivna av Glenmark, Orup och Strömstedt. 12 av 14 av låtarna på skivan som heter just svenska popklassiker är dessutom skrivna under 80-talet.  Min lillasyster och jag satt och tävlade om vem som först kunde identifiera låtarna och artisterna (vi hade inget skivfodral utan fick gissa) och skrämmande nog var nog jag bäst på det. Får skylla på att min syster missade flera år i början av 80-talet. För säkerhets skull är det väl bäst att säga att skivan inte är min.

* Versen till jumpers När hela världen står utanför låter precis som om det vore en Jakob Hellman-låt. Samma röst och samma typ av melodi. Så ett tag satt systern och jag och undrade om det här var en Jakob Hellman-låt som vi missat, men så kom refrängen och vi kunde konstatera att det var en jumper-låt. Fast det var så likt att jag anser att Jakob bör få eventuella royalties, även om han knappast vill stå för låten.

* Om man skapade en väl vald lista med 30-talet ord som inte fick användas i poptexter skulle större delen av artisterna på skivan jag nämnt ovan knappt kunnat skriva några texter alls. Jag tror att en sådan lista skulle vara en bra idé. Förbjud ord som hjärta, ögon, läppar, ängar och hav, så tvingas artisterna vara orginella och nyskapande. Just en sådan lista med förbjudna ord (fast med engelska ord då) försökte producenten Flood tvinga på Bono under skrivandet av Zooropa.

Fast jag ska väl erkänna att mina små försök sannerligen inte är så nyskapande de heller, så jag ska nog testa om mina texter blir bättre om jag har en lista med förbjudna ord. Jag återkommer säkerligen till detta framöver!

* Min Beatlesperiod håller på att klinga av efter några veckors ganska intensivt lyssnande, vilket gör att det finns en möjlighet för annan musik att ta den platsen. Närmast ju nu är Tomas Andersson Wij, speciellt Stjärnorna i oss som är en alldeles briljant, om än melankolisk, skiva.

Wakers-nostalgi

Publicerad 2006-04-11 12:52:00 i Musik

Jag har drabbats av min årliga Wakers-nostalgi. (Om ni inte vet vilka Wakers var så är det inte så mycket att göra, mer än möjligen att tycka synd om er.) Mina nostalgitrippar brukar börja med att jag av misstag råkar lyssna på någon låt från någon av de två konserterna som jag har på datorn, vilket får mig att drömma mig tillbaka till de goda gamla tiderna. Jag har väl numera accepterat att musiken inte är så märkvärdig egentligen, men jag hävdar fortfarande att man kan ana en hel del potential i den.

Låten som jag fastnade i det här året var One Way, Wakers första "hit". Speciellt den magnifika texten, även om det är svårt höra vad som sjungs. (Vilket åtminstone delvis beror på att den ligger i helt fel tonart för sångaren.) Här är andra versen (så som jag hör den):

It isn't hard to find a way
just follow him God's son
You just say yes for him to come
be glad cause he has won

[Ohörbar rad]
He sees you when you're in the dark
he is the way, the truth, the light
he doesn't need a place to park
He has a thing for you to sign
a heart examination
He is for the rich and poor *
and even for the common


* Här har jag chansat ordentligt, det enda jag kan höra tydligt är the rich and poor.


Den här gången hittade jag dessutom Wakers supergrymma hemsida. För er som är för unga för att ha varit med, hemsidorna såg faktiskt ut så här för 7 år sedan. Galet.



Uppdatering: Texten korrigerad efter Robodans rättelser.

Eu vou estar com você novamente

Publicerad 2006-03-17 13:17:33 i Musik

Jag har inte lyckats hålla mig helt undan från U2, som jag tänkte. När nu min uppkopplingen blivit bättre har jag kunnat se en del video från Verigo-turnén. Bland annat sände brasiliansk teve den första av två konserter i São Paulo, och jag rekommenderar The Fly och New Year's Day. Dessutom har man chansen att lära sig portugisiska, eftersom brasiliansk teve valde att texta låtarna!

Jag hittade även den animation som rullat på skärmarna under Yahweh, och jag tycker om den. Mycket till och med, även om timingen med musiken inte alltid är perfekt. Men det är inte så konstigt, liveversionen (som animationen är gjord för att fungera med) är lite kortare.

Jag får väl acceptera att det inte är så lätt att göra sig av med ett beroende, men så länge som det är så snällt som mitt musikberoende så gör det kanske inte så mycket.

I’d like to go for a Sunday walk

Publicerad 2006-03-05 13:49:52 i Musik

I går såg jag Lampshade spela i Jönköping (jag stod med gästlistan, tufft va?), så jag tänkte skriva en kortfattad recension.

Det negativa först. Ljudet var tyvärr långt ifrån kristallklart, vilket antagligen berodde både på ljudanläggningen och de som fanns bakom den. Så, nu var det sagt, och jag ska säga att det inte var någon katastrof utan en ganska liten anmärkning.

Det positiva fanns det mer av. Bra låtval (fast det fanns kanske inte så mycket att välja på?) och bra framföranden. En låt som Disse Fugle, som kanske är den låt jag tycker minst om på Let's Away, fungerade mycket bättre live, vilket även gällde flera andra låtar. New Legs är en personlig favorit, It's okay måste vara skriven för att spelas live, den nya versionen av Because trees can fly är grym och By and by I come har satt sig på hjärnan.

Mellansnacken fungerade bra och bandet har en utmärkt scennärvaro, möjligen var trummisens lite introvert ibland.

Sammanfattningsvis en utmärkt konsert konsert, ska jag sätta betyg så får det bli fyra pausfåglar av fem möjliga.

Where did it all go wrong?

Publicerad 2006-02-10 01:26:36 i Musik

Jag fick just för mig att räkna efter hur länge jag varit U2-fan, och kom fram till att det är ganska exakt tio år. Det måste varit under 1996 jag fastnade, någonstans vid övergången från högstadiet till gymnasiet. Mitt första möte med U2, som jag kan komma ihåg i alla fall, var att jag spelade av ett av min brors blandband, och att det bandet innehöll With or Without You, Mysterious Ways och framförallt New Year's Day. Det fick mig att önska mig en U2-skiva som födelsedagspresent, vilket ställde min bror inför det svåra valet mellan The Joshua Tree och Achtung Baby. Han valde den senare men garderade med ett blandband med låtar från övriga skivor. (Eftersom det här var innan Pop var släppt, och jag hade fått Achtung, var nästan alla låtar från 80-talet.)

Jag tokfastnade i blandbandet. Det dröjde innan jag uppskattade Achtung Baby men kassetten spelade jag nästan jämt. På mindre än ett år skaffade jag alla skivorna, och jag fick tag på Pop bara någon dag efter att den släppts. Den 2:a augusti 1997 såg jag, tillsammans med min bror, U2 live på Ullevi och efter det var jag så fast som jag kunde bli. Känslan under den första minuten av Where the streets have no name är en av de bästa jag någonsin känt, alla kategorier.

Jag började hänga på hemsidor och forum (även om jag sällan postat utan nästan bara läst) och har nu en otrolig massa nördig U2-kunskap. Födelsedagar? Bono 10:e maj, Edge 9:e augusti, Larry 31:e oktober, Adam mars någon gång (10:e ?), även om jag måste erkänna att jag skäms över att veta detta. Jag har en U2-bok, jag har någon gigabyte med bootlegs, b-sidor och outgivet material på datorn. Jag hade mycket mer på den gamla hårddisken som tyvärr kraschade, där fanns bland annat ca 15 konserter (inklusive Göteborg -97) och hela den beryktade Salome, the achtung baby outtakes, ett bootleg med demos som läckte ut -91.

Någon gång efter 2000 började något att hända. Fram till dess hade jag bara blivit värre och värre, så innan All that you can't leave behind kom ut satt jag och laddade hem snuttar av låtar och byggde allt eftersom upp höga förväntningar. När låtarna läckte ut på nätet och jag kunde ladda hem dem blev jag inte besviken, utan tyckte att det var en av de bästa skivorna någonsin.

Men efter några veckor, när skivan hade släppts så jag kunde lyssna på "the real thing", så tröttnade jag. Jag kunde inte förmå mig att lyssna mer på skivan, när jag satte på den så stängde öronen av sig och jag upptäckte efter ett par minuter att jag inte ville lyssna. Så jag slutade. När sedan konserterna släpptes på video och dvd så såg jag dem, och fick tillbaka en del av entusiasmen, om än inte hela.

Inför How to dismantle an atomic bomb (2004) hade jag skruvat ner förväntningarna en bit. Trots det laddade jag hem snuttar av låtar inspelade på en strand utanför Bonos hus på franska rivieran, klipp där vågorna som rullar in på stranden hörs lika mycket som själva musiken. Även nu tröttnade jag snabbt på skivan, och det är länge sedan jag lyssnade på den. Jag kollar fortfarande in forum och hemsidor ibland, även om det blir allt mer sällan. Att jag fortfarande gör det beror på att jag fortfarande älskar många av de tidigare skivorna, jag lyssnar ofta på The Unforgettable Fire, The Joshua Tree, Achtung Baby, Zooropa och Pop. De är fortfarande lika bra.

Hur kunde det gå så här? En förklaring är kanske att jag byggt upp för höga förväntningar inför de senaste skivorna, så höga förväntningar att de omöjligen kan leva upp till dem. Men jag undrar. Kanske är det så enkelt att de senaste skivorna är sämre? Det är helt klart så att de ligger längre ifrån den musik som jag i övrigt lyssnar på än vad 90-talsskivorna gör. Jag upplever U2:s 00-tal som plastigt och beräknande, som om låtarna är gjorda för att passa in bland den övriga skvalmusiken på radion och sälja så bra som möjligt.

Och sålt har de gjort. Båda de två senaste ligger på samma höga försäljningsnivå som The Joshua Tree och Achtung Baby, och de har fått bra kritik. Den positiva kritiken har fått mig (och de många som tycker som jag på diverse nätforum) att bli allt mer frustrerade. Bandet gör säkrare (sämre) skivor än innan men får mycket bättre gensvar från media. Två av mina favoriter, Zooropa och Pop, brukar slentriansågas och turnén jag såg, Popmart, brukar kallas en flopmart trots att den gick fantastiskt bra utanför USA, och även där helt ok. Det totala antalet sålda biljetter för den är mycket högre än på de två senaste turnéerna, men eftersom Popmart bara var utomhus medan Elevation och Vertigo i huvudsak var inomhus (i mindre arenor) så har konsertena på de två senare oftare sålt slut. Och media tycker tydligen det är mer imponerande att sälja ut en arena med 15 000 platser än att sälja 45 000 biljetter av 60 000 möjliga i ett stadium. Märkligt.

Tillbaka till ämnet. Jänkarna hade grammygala igår, och U2 tog hem de 5 priser de var nominerade till. Vilket fick mig, trots att jag fortfarande ser mig som ett fan, att bli besviken. Jag tyckte helt enkelt inte att de var värda dem, andra skivor och låtar är bättre. Innan år 2000 hade U2 tagit hem 7 grammys, på 2000-talet har det blivit 15. Nu betyder ju inte grammysar så mycket, i år slog till exempel Kelly Clarkson Paul McCartny i klassen årets popalbum. American Idol före Beatles, om man ser det så. Men även om de inte har någon betydelse får alla de nya grammysarna mig och mina gelikar att bli än mer defensiva och tycka ännu sämre om de senare skivorna. Lite konstigt kan man tycka, men det är otroligt frustrerande att ingen kan begripa hur det verkligen ligger till.

Så vad ska jag göra åt det? Min lösning är att strunta i U2 så mycket som möjligt ett tag framöver, och när (om) det kommer en ny skiva ska jag inte läsa något förhandssnack innan jag lyssnat på den ordentligt. Och om inte heller den är bra, så måste jag nog acceptera att jag inte är något fan längre. Om det sedan är jag eller U2 som förändrats har kanske inte så stor betydelse.

Rubriken på inlägget? Det är namnet på en av låtarna från Salome-skivorna, och när jag nu lyssnar på den så inser jag att jag tycker den är bättre än nästan alla låtarna från 00-talet, och ändå blev den, fullt begripligt, till slut bara b-sida. Tiderna förändras.

I try to sing this song

Publicerad 2006-01-21 23:53:10 i Musik

Inget konstigt här, det här är en lista över mina fem favorotsångare.

1. Johnny Cash - Jag har oftast svårt för låtarna som Johnny sjungit, men det går inte att förneka att han har en otrolig röst. Det finns till och med de som hävdar att om Johnny så bara läste telefonkatalogen så skulle det vara värt att lyssna.

2. Bono - Bonos röst har förändrats genom åren men den har alltid varit bra. Kraften och omfånget under 80-talet, falsetten under 90-talet och den djupa, skrovliga rösten från 00-talet har alla sin charm. Jag är dessutom imponerad av hans förmåga att så ansträngningslöst träffa tonerna.

3. Jón Þór Birgisson - Mer falsettsång. Få sångare är så viktiga för bandets sound som Jón Þór Birgisson är för Sigur Ros. Att rösten är så egen är bara ett plus.

4. Michael Stipe - Mycket känsla och ett okej omfång. Även Michael är viktig för att ge sitt band (R.E.M. om någon inte visste det) sin identitet.

5. John Lennon - Antagligen (jag har egentligen ingen vidare koll på sångteknik och sånt, vilket de som hört mig sjunga kan intyga) är Paul McCartney en bättre sångare rent tekniskt än sin Beatleskollega, men John Lennon har en mer uttrycksfull röst.

So who's going to watch you die?

Publicerad 2006-01-20 00:01:40 i Musik

Jag kan inte sluta lyssna på Death Cab, eller närmare bestämt What Sarah said. Fantastisk låt, om än väldigt sorglig.

And it came to me then that every plan
is a tiny prayer to father time
As I stared at my shoes in the ICU
that reeked of piss and 409
And I rationed my breathes as I said to myself
that I'd already taken to much today
As each descending peak on the LCD
took you a little farther away from me

Amongst the vending machines and year old magazines
In a place where we only say goodbye
It stung like a violent wind that out memories depend
on a faulty camera in our minds
And I knew that you were a truth I would rather lose
than to have never lain beside at all
And I looked around at all the eyes on the ground
as the TV entertained itself

Cos there's no comfort in the waiting room
just nervous paces bracing for bad news
Then the nurse comes round and everyone lifts their head
But I'm thinking of what Sarah said
that love is watching someone die

So who's going to watch you die?




Jag var på banken idag och beställde ett Visa-kort och känner mig nu aningen mer vuxen. Tveksamt om jag verkligen blir så mycket mer vuxen av att byta bort mitt maestro-kort, men jag kan ju alltid hoppas.




Nu till dagens huvudämne, musikvideor. (Skriver man det med ett r på slutet? Kan möjligen någon svensklärare reda ut det för mig?) Anledningen till detta kanske något oväntade ämnesval är att jag köpte U2:s Best of 90-00 dvd, som innehåller just musikvideor. Jag är en stor U2-fantast men har undvikit samlingen eftersom en musikvideo bara görs för att sälja fler skivor. De är i grund och botten inte mer än reklamfilmer, och varför betala för sådana? I U2:s fall innebär säljandet att så gott som alla videor innehåller bilder på när bandet låtsas spela, vilket Anton Corbijn klagar på ett par gånger.

Men eftersom jag hittade dvd-n billigt i helgen köpte jag den, och blev mycket positivt överraskad. Visserligen hade jag sett en del av videorna tidigare, men det fanns även många jag missat. Och de flesta var bra, några till och med riktigt lysande. Till den sista kategorin hör Stay (Faraway, so close!) regisserad av Wim Wenders och Anton Corbijns One och Please. Reklamfilmer eller inte, de är fantastiskt bra. Corbijn var även innan en av mina idoler, både som fotograf och regissör, och han har nu stärkt sina aktier ytterligare.

Inte nog med att många videor är bra, det finns utmärkta kommentatorsspår till de flesta videor där regissörerna berättar lite hur de har tänkt eller hur inspelningarna gick till. Tre välgjorda dokumentärer är också trevliga.

Jag brukar hävda att U2 var som bäst under 90-talet, och det gäller definitivt även deras videor. De gjorde ett antal bra redan på 80-talet, men om man inte har utvecklingen av Bonos hockeyfrilla som intresse är de flesta ganska ointressanta. 2000-talet är det klart sämsta (även) när det gäller musikvideor, de innehåller nästan uteslutande bilder på när bandet spelar (eller snarare låtsas spela). Elevation och den amerikanska Stuck in a moment är direkt vedervärdiga.

Min största invändning mot 90-talsdvdn är att den inte innehåller Mark Pellingtons One. Det spelades in tre olika videor till One, men av någon anledning finns bara två med på dvd-n. (Varför det finns tre är en lång historia, längre än vad jag orkar skriva in.) Jag lyckades spela in den från MTV en gång i tiden så jag har sett den många gånger, och måste säga att det är min favoritvideo, alla kategorier. De enda som kan konkurrera är nog Corbijns One och Please.

Pellingtons video ersattes av en meningslös version med Bono sjungandes i en bar, som tydligen ansågs mer säljbar. Pellingtons video innehåller bara 3-4 scener (om scener är rätt ord, kanske snarare bilder), och det första klippet kommer efter nästan en minut. Den innehåller i stort sätt bara: 1) stillbilder på blommor, 2) bufflar som springer i slow-motion, 3) ordet one på olika språk (one, eins, une osv) och avslutningsvis 4) en stillbild på bufflar som faller över ett stup (bilden är tagen av David Vojnarowicz) och hela videon är otroligt vacker.

Och inte en endaste bandmedlem i bild!

2005 års bästa skivor och lite annat

Publicerad 2006-01-13 22:31:53 i Musik

Egentligen ska man nog ha lyssnat på fler skivor under året än vad jag har gjort för att göra en sån här lista, men det struntar jag i. Här kommer de fem bästa skivorna från 2005.

1. Sigur Ros - Takk
2. Death Cab for Cutie - Plans
3. Lampshade - Let's away (Den handgjorda versionen hann väl komma ut 2005?)
4. Kent - Du & jag döden
5. Coldplay - X&Y


Som en bonus kommer här också en lista över de 10 bästa skivorna det här millenniet.

1. Radiohead - Kid A
2. Sigur Ros - Ágætis Byrjun
3. Sigur Ros- Takk
4. Kristofer Åström - Loupita
5. Damien Rice - O
6. Mogwai - Happy songs for happy people
7. Death Cab for Cutie - Plans
8. Coldplay - Parachutes
9. The Soundtrack of Our Lives - Behind the music
10. The Million Dollar Hotel - Soundtrack



Bonus nummer två blir ett diagram över mina skivors utgivningsår. Här är det!

antal skivor

Brända skivor och samlingsskivor räknas inte med. Ska jag kommentera resultatet på något sätt så är det väl att den andra halvan av 90-talet dominerar, vilket säkert beror på att det var på den tiden jag köpte som mest skivor. Ganska rimligt alltså.

Och ja, det är väl lika bra att erkänna det. Jag hade inte så mycket roligt att göra i kväll.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela