Mats-Olas Fanclub

Det är något som är konstigt, verkligt grundläggande konstigt, när man kan vakna i Tokyo på morgonen och avsluta dagen med att spela tevespel i sin lägenhet i gamla Svedala. Speciellt när man, som jag, har varit två månader i Tokyoområdet i år, så att det börjar kännas hemtamt även där. Det är som att leva två parallella, helt olika, liv. Som om man gör paus på det ena och återupptar det andra, helt plötsligt.

Inte konstigt om resorna känns jobbiga, om det är som att byta liv. Så nu ska jag sova, har varit vaken ungefär 41 av de 45 senaste timmarna. (Har svårt att sova innan hemresorna, tror att jag är rädd för att komma hem och se att något hemskt har hänt med lägenheten eller bilen. Gillar inte kanslan av att inte alls ha kontroll, som man lätt får när man är på andra sidan jorden.)

Jag vill hem.

Och jag vill bli pigg igen.

I Japan igen. (Känns som att jag skriver alla mina blogginlägg här numera.) En vecka in på den här resan, och jag har funderat en hel del på vad jag egentligen tycker om den. Inför resan höll jag en glad mask för ytligt bekanta (och en del närmare bekanta också för den delen), sa att Tokyo är en spännande stad, medan några få utvalda fick höra en massa gnäll. Såhär en vecka in på resan så känns det som att båda inställningarna är sanna, på något konstigt sätt.

Jobbet är rätt så hyggligt, trots mycket övertid. Det går bättre än jag hade trott, mycket snabbare framåt, men vi har kommit in i den delen där det letas fel. (Den delen finns och måste finnas i alla våra projekt, det är vad andra halvan av ett projekt går ut på. Och förstås att fixa felen.) Men det är något i mig som inte riktigt gillar när andra personer, ibland utan att riktigt veta vad de gör, letar fel bland saker jag har lagt månader på. Samtidigt så är det en del av jobbet, så jag är lite korkad om jag blir sur för det.

Rent allmänt känns det som att ens inställning påverkar väldigt mycket. När jag har berättat för några personer att jag gillar resorna så känns de helt ok, men efter att ha gnällt för ett par andra så känns de skit. Så jag ska försöka att vara positiv. Den har veckan har känts mycket bättre än dagarna innan jag åkte, vilket i och för sig inte var så svårt. Jag får försöka att göra något åt det, för när oron är värre än det man oroar sig för så är det ett problem. Faktiskt.

Kanske är mina kluvna känslor rätt naturliga trots allt. Det är inget direkt fel på Japan, på Tokyo, på jobbet. Jag har det, med risk för att återupprepa mig, helt ok här. Samtidigt så tar det på krafterna att resa, och då menar jag inte främst fysiskt, även om själva resan är ett elände i sig. Nej, främst sliter de nya miljöer, de obekanta ord, folkvimlen, ja all ständig och ny stimula helt enkelt. Så även om jag kanske inte har hemlängtan så har jag en längtan efter en situation som jag har kontroll över. Där saker är bekanta och begripliga. Ett slags hem, trots allt.

På något sätt resonerar det lite extra att sitta här i Japan och lyssna på youtube-klipp från Kristina från Duvemåla. (Jag vet inte riktigt när jag började med att lyssna och spela Duvemålalåtar, för ett drygt halvår sedan kanske?) Jag inser att det vore löjligt att jämföra min situation med Kristinas, även om vi har det gemensamt att vi ger oss ut på resor vi inte vill åka på så är allt så oändligt mycket lättare för mig. Kontakten med Sverige, och att mina resor bara är en månad åt gången till skillnad från ett liv. Men raderna om att segla bort och att segla hem dyker upp när jag ser alla japaner på planet till Tokyo. Hur olika utresan och hemresan är. Den smått overkliga känslan av att vara på en helt ny plats, med ett helt nytt språk, med helt nya sociala koder. Att vara borta. Och att försöka att skapa sig en vardag, ett liv. Hur platser och saker hemifrån, som en gång var högst ordinära, får en annan lyster.

Oj vad mycket babbel det blev, det får blir några bilder såhär på slutet som en belöning för er som tog er igenom.

Idag insåg jag att jag har saknat att bara gå runt och fota i solskenet bland platser jag varit dussintals gånger på. Att veta vad som väntar runt hörnet. Ta lite bilder då och då, trots att jag nog har tagit ungefär samma bilder tidigare. Att kunna promenera runt och känna sig hemma.

Så det blir några kvarglömda bilder från Japan, blandade med bilder från idag.

Att det kan vara så tråkigt att skriva ibland, när det kan vara så roligt andra gånger. Just nu vill jag bara inte. Jag som verkligen vill få ner, för att minnas, hur det är att vara i ett land utan att kunna prata med folk. Att det nästan blir lite overkligt, drömlikt. Att det är svårt att känna sig riktigt "hemma" då, som om man flyter med i en parallell värld. Vilket hade känts helt ok om det hade varit en semester, som på något sätt går ut på att titta in i en annan värld en kort tid. Men inte lika roligt om det är en plats där man ska vara i sammanlagt tre månader.

Inte så att det är något fel på Japan eller Tokyo. Inte alls. Ganska ofta kommer det en känsla av att jag hade kunnat passa in bra här. Det finns en lågmäldhet som jag gillar. Och en massa kitsch. Även om mycket är effektivt här så har man på något sätt inte rationaliserat bort människorna, full sysselsättning är inte bara en politisk slogan utan något man faktiskt ägnar sig åt.

Men så är det språket. Hur länge jag än hade stannat så tror jag inte att jag hade känt mig riktigt hemma här.

Bilder, från Tokyo tower och Meijitemplet.

De senaste dagarna har det mest regnat (och snöat), jag har blivit blöt och köpt paraply (i den ordningen). Och så har jag lyssnat lite för mycket på Emmylou. (En låt som jag för alltid kommer att förknippa med Tokyo.)

Men efter paraplyköpet så klarnade det upp, så jag använde helgens sista ljusa timme till att ta några bilder.

Från ett land långt, långt borta.

Dåligt med uppdateringar här, så det får bli lite bilder.

Igår slog tanken mig att jag borde skriva något på bloggen om jobbresor. Inget detaljerat, bara hur jag känner för det. (På en blogg får man vara egocentrisk, tycker jag.)

En jättebra plan. Igår. Nu sitter jag här utan att kunna komma igång.

Jag är inne i en resa-i-jobbetperiod. Jag trodde att det skulle bli mindre, men det kommer att landa på ungefär 50 jobbhotellnätter för mig i år. Lite färre än förra året och många färre än nästa år, då jag nog kommer att hamna på 80-90 nätter redan innan midsommar. Hur som, redan 50 dagar är för mycket för min smak. Jag ska försöka att få ner varför.

Det finns kollegor som har det mycket värre än mig, som har fruar och små barn hemma i Sverige men ändå får tillbringa mer än halva tiden i andra länder. Jag förstår inte hur de klarar det, men som tur är så är vi väl olika. inte alla har samma behov av fasta rutiner som jag har.

Själv saknar jag nog mina musikinstrument mest, men även att kunna laga mat. Efter ett par veckor med uteätande så brukar jag verkligen gilla att laga egen mat, inget märkvärdigt, men att få den som jag vill. Den glädjen försvinner rätt så snabbt, så förtjust är jag inte i att laga mat, men hemma går det att välja om man vill laga mat eller äta ute.

När jag reser saknar jag en plats som verkligen känns som hemma. Efter ett par veckor så känns hotellrummet så litet, så litet. Som om man skulle kunna råka gå in i väggarna av misstag om man inte tittar sig för noga. Så här års är det så mörkt ute på kvällarna att det är väldigt lätt att bara fastna på hotellrummet. Plusset är väl att det blir många böcker lästa, fler än om jag bara är hemma. Böcker måste dessutom vara det bästa sättet att uthärda flygresor, och vad som är ännu segare, all väntan på flygplatser.

De senaste veckorna har jag börjat fundera på vad jag vill ha för jobb, egentligen. Visst hade det varit praktiskt om jag hade gjort det för sådär 15 år sedan, men bättre sent än aldrig. Det lite tråkiga svaret som jag har kommit fram till är att mina första prioriteter är att få jobba åttatillfem på vardagarna och att slippa resa. En lite tråkig inställning, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att hitta ett jobb som jag trivs så bra på att arbetstider och platser känns mindre viktigt. Även om det hade varit fint om hände.

Nej, dags att packa resväskan. En höstbild först bara, för att fira att vintern inte är här riktigt än.

Ett par veckor gamla bilder, men bättre än ingenting. Från Tysklandet.

Större delen av gårdagen (söndagen) bara försvann för mig. Jag satt och lekte med ett notskrivningsprogram, och vips hade det gått fem timmar. Och jag hade glömt att äta. Jag undrar om det finns något annat lika effektivt sätt att fördriva tid på.

Hur resultatet blev? Är inte nöjd än (16 stämmor tar sin tid att få ordning på), men så småningom så kanske det dyker upp här.

Idag har jag varit ledig och handlat kläder. Tänkte att det kunde vara skönt att göra det en lugn vardag, men jag hade gjömt att det är höstlov. Hur som helst, nya kläder blev det. När jag sedan kom hem slog det mig att passformen på kläderna till stor del beror på mitt humör när jag köper dem. Idag, när jag var glad och nöjd, blev jeansen en storlek mindre än vid det senaste inköpet. När jag testade dem hemma på kvällen kom tankarna på hur de kommer att kännas att sitta i dem en hel dag på jobbet, men jag kom till slut fram till att de kommer att bli perfekta. När jag väl gått in dem.

Andra, sämre dagar känns det som att alla plagg sitter fel. Om det alls blir något köpt så brukar det kännas väldigt plufsigt bara några dagar senare. Jag tycker mig ha märkt att det är just de kläderna som sedan inte blir så använda, så på så sätt blir nog dagens inköp bra.

Och så var det helgens bilder. Jag har tagit väldigt många bilder under oktober (mer än 800!), fast å andra sidan så är det lite av sista chansen innan vintern. Och den vill man ju ta.

Två veckor sedan förra inlägget (vart tog de veckorna vägen förresten?), så jag ska försöka gottgöra det med en dubbel. Både bilder och en ny låt blir det. (En irriterande sak, när jag väl hittat ett notskrivarprogram som kan exportera direkt till wav och ett inspelningsprogram som kan rippa till högkvalitativa mp3-or, så komprimerar myspace skiten ur alla nyanser.)

Låten "heter" oktober och finns (som vanligt) här.

Det är förresten sjukt svårt att döpa instrumentella låtar. Jag skulle kunna lägga lika mycket tid på det som på att skapa dem.

Och så var det bilderna, från de två senaste helgerna: