Mats-Olas Fanclub

Instinktivt kopplar jag samman känslan av att inte passa in med ungdomen. Jag blir 13 år igen när ilningen längs ryggraden och den förlamande passiviteten av att inte kunna koderna kommer. När hjärnan jobbar på högvarv med att försöka fundera ut vad en välanpassad individ skulle göra i min situation.

Eller på hur jag ska fly.

Det händer som tur väl är inte så ofta längre. Med åldern kommer något slags självkänsla, en säkerhet på att jag kan passa in i de flesta sammanhang. Men ibland kryper tonåringen fram. Det kan vara under minglandet på en konferens på motsatt sida av klotet, där alla andra verkar känna varandra. (Lite förståeligt kan jag ändå tycka, speciellt om man är bra jetlaggad.)

Men också under ett provspel av en lite för dyr gitarr i stadens musikaffär. Som i helgen. Jag är ingen mästare på guran, men så dålig är jag inte. Expediten har säkert varit med om mycket värre fall. Men det är någon slags skamkänslor som kommer, av att jag kliver in i en roll (den riktige musikerns) som inte är min. Gitarren är inte för dyr ur ett privatekonomiskt perspektiv, det är jag som inte är bra nog för den.

Det är något med att handla i affärer där expiditen kan varorna mycket bättre än vad jag kan. Inom mig finns en känsla att varan liksom passar bättre i affären än hos mig, eller hos någon annan som verkligen kan uppskatta den. Att jag betalar räcker inte.

Jag är ingen vidare bra kapitalist.

Tillbaka till musikaffären. Känslan gick över efter ett tag, och gitarren var bra. Nyanserad, med jämn och fin ton över hela registret. Just det, och att jag skulle fundera på det, sa jag till skivaffärsmänniskan när jag gick. Samtidigt som jag insåg att inte var någon dyr, perfekt, handgjord, nylonsträngad akustik gitarr jag ville ha, men det sa jag inte.

Jag vill ha en elgitarr. Tror jag.

Men i så fall måste jag samla en hel del mod innan jag går tillbaka in i affären, för elgitarrer är inte för sådana som jag.