Round here we talk just like lions, but we sacrifice like lambs
För några år sedan spenderade jag en halvtimme ute i aprilnatten, i kortärmat. Elaka tungar skulle kanske antyda att anledningen till att jag stod ute och frös var utseendet på tjejen som jag pratade med, men den riktiga anledningen var, tro det eller ej, ett intressant samtal. (Det tar mindre än en halvtimme för mig att se ringen runt fingret. Även om jag är full.)
Vi var båda nästan färdiga med våra (långa) studier, och vi var rörande överens om att vi inte skulle fastna i våra kommande arbeten. Ett jobb är bara ett jobb, något för att få ihop till de dagliga behoven. Inte så att det måste vara tråkigt, men man måste hålla på sina proriteringar. Vi skulle absolut inte bli som dem som försakade sitt riktiga liv för sin karriär. Hellre gå ner i arbetstid än en löneökning.
Jag är ledig idag, men det är efter tolv raka arbetsdagar. 12! Vilken sell-out jag är.
Aprilsamtalet var nog rätt naivt, för det är mycket som man inte kan styra över själv. I min bransch så blir det övertid i så gott som alla projekt, och så är det nog på många andra ställen också. Men i princip så har jag nog mina åsikter kvar. Det smartaste är att inte göra karriär alls. Så stor skillnad gör det inte för löneutvecklingen, och hur skulle livet, egentligen, förändras av lite mer pengar i månaden Och med minimalt ansvar så blir det minimalt av stress och övertid. Gör det som är ditt och som du måste, men inte mer.
Problemet är att jag beter mig som om jag bara brydde mig om karriären. Jobbar övertid innan den är beordrad. Gör saker som, alla fall från början, inte var mitt ansvar. (Man erbjuder sig att hjälpa till lite, ett par veckor senare står ens namn där på listan över vem som är ansvarig. Utan att någon har sagt ett enda ord om det till en.)
Men, för att avsluta lite positivt, så uppskattar jag helt klart en ledig dag mer efter tolv arbetsdagar, och kompkontot börjat se riktigt trevligt. Det blir en rejäl semester i höst/vinter, jag kunde ha tagit ut det som pengar, men jag föredrar helt klart ledighet. Lite principer har jag kvar.
Orelaterat, men jag har tappat räkningen på hur många gånger som jag har lyssnat på en av Johnny Cashs sista låtar idag. Fantastisk.
Vi var båda nästan färdiga med våra (långa) studier, och vi var rörande överens om att vi inte skulle fastna i våra kommande arbeten. Ett jobb är bara ett jobb, något för att få ihop till de dagliga behoven. Inte så att det måste vara tråkigt, men man måste hålla på sina proriteringar. Vi skulle absolut inte bli som dem som försakade sitt riktiga liv för sin karriär. Hellre gå ner i arbetstid än en löneökning.
Jag är ledig idag, men det är efter tolv raka arbetsdagar. 12! Vilken sell-out jag är.
Aprilsamtalet var nog rätt naivt, för det är mycket som man inte kan styra över själv. I min bransch så blir det övertid i så gott som alla projekt, och så är det nog på många andra ställen också. Men i princip så har jag nog mina åsikter kvar. Det smartaste är att inte göra karriär alls. Så stor skillnad gör det inte för löneutvecklingen, och hur skulle livet, egentligen, förändras av lite mer pengar i månaden Och med minimalt ansvar så blir det minimalt av stress och övertid. Gör det som är ditt och som du måste, men inte mer.
Problemet är att jag beter mig som om jag bara brydde mig om karriären. Jobbar övertid innan den är beordrad. Gör saker som, alla fall från början, inte var mitt ansvar. (Man erbjuder sig att hjälpa till lite, ett par veckor senare står ens namn där på listan över vem som är ansvarig. Utan att någon har sagt ett enda ord om det till en.)
Men, för att avsluta lite positivt, så uppskattar jag helt klart en ledig dag mer efter tolv arbetsdagar, och kompkontot börjat se riktigt trevligt. Det blir en rejäl semester i höst/vinter, jag kunde ha tagit ut det som pengar, men jag föredrar helt klart ledighet. Lite principer har jag kvar.
Orelaterat, men jag har tappat räkningen på hur många gånger som jag har lyssnat på en av Johnny Cashs sista låtar idag. Fantastisk.
