En liten blogg om ensamhet
(Skrivet för ett par dagar sedan, på en plats utan internet.)
Söndag kväll, och själv i stugan. Mitt i 50-talet (i alla fall tapetmässigt), fast med hundra år gamla bilder på väggarna och ännu äldre kistor på golven. Och med en klump ensamhet i magen. Jag är inte van att vara själv här, efter alla somrar med familjen under uppväxten och nu två veckor med diverse familjemedlemar. Men nu är jag ensam.
Det är möjligt att huset självt bidrar till stämningen. Stenkällaren, den tickande gamla klockan och alla knarren i det gamla huset gör jag gärna har någon extra lampa tänd. Speciellt en grå kväll som denna. Även omställningen gör sitt till. I morse var det sju personer till här, och det är väl deras frånvaro som märks nu.
Vanligtvis är jag duktig på att vara ensam. Det har sina fördelar, man kan välja mattider och teveprogram som man vill. Hitta sin egen rytm. Annars så har jag haft folk omkring mig större delen av mitt liv, i familjen jag växte upp och i kollektivet och korridoren som jag bodde då jag pluggade. Det var helt klart en omställning att flytta till en egen lägenhet, men jag vande mig ändå snabbt. Numera känner jag mig aldrig ensam i lägenheten. Det brukar ju bara vara jag där.
Huset här innehåller som sagt bilder på gamla släktingar, och jag vet nog vilka majoriten av dem är. På en del av de övriga bilderna går det att ana släktskapet. (Stackare,) Det är en viss känsla att se fyra generationer bakåt. På den stolthet som måste finnas då man väljer att ställa upp familjen framför huset, men låta fotografen ta bilden så att både huset och allén fram kommer med. Trots att det reducerar familjen till lillfingernagelsstorlek. Vilket sätt att föreviga sitt liv och sin identitet.
Eller alla de okända släktingar som står och sträcker på sig så stramt. (Vissa av bilderna har lite otäcka The Others-vibbar.) Någon gång måste jag ställa hit ett foto av mig, så att släktingar hundratals år från nu kan stå, med familjetträdet i handen, och klia sig i huvudet och undra vem fotot egentligen föreställer. För även om jag är ensam just nu så har jag fullt tillräckligt av identitet och historia här, och det är ju inte så illa.
Söndag kväll, och själv i stugan. Mitt i 50-talet (i alla fall tapetmässigt), fast med hundra år gamla bilder på väggarna och ännu äldre kistor på golven. Och med en klump ensamhet i magen. Jag är inte van att vara själv här, efter alla somrar med familjen under uppväxten och nu två veckor med diverse familjemedlemar. Men nu är jag ensam.
Det är möjligt att huset självt bidrar till stämningen. Stenkällaren, den tickande gamla klockan och alla knarren i det gamla huset gör jag gärna har någon extra lampa tänd. Speciellt en grå kväll som denna. Även omställningen gör sitt till. I morse var det sju personer till här, och det är väl deras frånvaro som märks nu.
Vanligtvis är jag duktig på att vara ensam. Det har sina fördelar, man kan välja mattider och teveprogram som man vill. Hitta sin egen rytm. Annars så har jag haft folk omkring mig större delen av mitt liv, i familjen jag växte upp och i kollektivet och korridoren som jag bodde då jag pluggade. Det var helt klart en omställning att flytta till en egen lägenhet, men jag vande mig ändå snabbt. Numera känner jag mig aldrig ensam i lägenheten. Det brukar ju bara vara jag där.
Huset här innehåller som sagt bilder på gamla släktingar, och jag vet nog vilka majoriten av dem är. På en del av de övriga bilderna går det att ana släktskapet. (Stackare,) Det är en viss känsla att se fyra generationer bakåt. På den stolthet som måste finnas då man väljer att ställa upp familjen framför huset, men låta fotografen ta bilden så att både huset och allén fram kommer med. Trots att det reducerar familjen till lillfingernagelsstorlek. Vilket sätt att föreviga sitt liv och sin identitet.
Eller alla de okända släktingar som står och sträcker på sig så stramt. (Vissa av bilderna har lite otäcka The Others-vibbar.) Någon gång måste jag ställa hit ett foto av mig, så att släktingar hundratals år från nu kan stå, med familjetträdet i handen, och klia sig i huvudet och undra vem fotot egentligen föreställer. För även om jag är ensam just nu så har jag fullt tillräckligt av identitet och historia här, och det är ju inte så illa.
