Och nånstans där så blev jag den jag är nu
För några dagar sedan flyttade jag till det nya bloggverktyget, ni vet det som det har pratats om i ett år eller så. Den första, mest konkreta effekten är att länkar till gamla inlägg har slutat att fungera, och plötsligt så är nästan alla mina besökare borta. Jag har länge misstänkt att det har varit något lurt med besöksstatistiken, och nu har jag det svart på vitt. Lite sorgligt känns det allt, att det snarare är fyra, fem personer per dag än 30 som är intresserade av vad jag skriver.
Lite jobbprat kanske? Knappast vad ni helst vill läsa om, men nu när jag vet att ni är mindre än en handfull så bryr jag mig inte. Ni har tappat makten över mig!
Det går bra på jobbet. Inte bara som en fras, utan det gör faktiskt det. Allt gnetande sedan nyår börjar betala av sig. Projektet är snart i mål (eller ja, en månad kvar är det säkert kvar) och vi ska nog vara klara två månader före deadline. Bara det är ju bra, men det finns även annan bekräftelse att få. Ett par personer har precis varit inne och gjort lite småsaker och jag ser att de har lika svårt att ta sig in i projektet som jag hade i början, trots att de ändå betydligt mer rutinerade än vad jag är. Dessutom har jag fått ordentligt med beröm av en person som tydligen inte brukar slösa med det vanligtvis.
Jag tycker att jag börjar kunna mitt jobb hyfsat, och jag tror att jag nog kan bli rätt bra på det om några år. De insikterna har fått känslan av att vara en stor bluff att krympa ordentligt, och just bluffkänslan har nog stört mig mer än jag riktigt velat erkänna. Så nu går jag runt glad och med ett större självförtroende än på länge. (Kanske är det därför som jag skriver så mycket om jobbet just nu.) Men nånstans är det bra sorgligt att så mycket att mitt humör och självförtroende ska behöva bero så mycket på något så oväsentligt som jobbet. Att arbetet är en stor del av identiteten.
Jag tror att det är självförtroendet som får mig att känna mig lyckligare än på länge, eller så är det bara vårhormonerna. Bra känns det i alla fall, även om jag fortfarande är lite orolig för att ballongen ska spricka.
Det är väl inte helt officiellt, men företaget har den senaste veckan eller så vunnit jobb som sammanlagt är värda ungefär fyra gånger förra årets omsättning. Nu har vi ett antal år på oss med de här projekten, men redan nu så har vi uppbokat för en fyra, fem år framåt. Jag behöver alltså knappast vara orolig för mitt jobb på ett tag. Jag kom in i företaget i rätt tid, tror jag. Vi kommer nog att expandera lite (misstänker jag) och då blir det nykomlingarna som för göra det värsta tråkgörat, medan jag nog kan få ganska så roliga uppgifter.
Sen så är det ju alltid skönt att inte vara nyast på jobbet, (det är jag förresten ändå inte längre) och kunna vara den som säger hur det brukar vara. Sedan så är jag på en arbetsplats som nog faktiskt mår bra av att få in lite nytt folk, det är många som har jobbat där länge, länge.
Under den senaste månaden har jag börjat tro att det skulle kunna gå riktigt bra i EM i sommar. Inte så att jag har gjort några djupsinniga analyser, utan mer bara en känsla. Spelarna har varit lagom skadade innan EM (undantaget Linderoth), de har haft halvdana säsonger och har mer att bevisa. Många har spelat lagom mycket, de är inte utslitna men har matchvana (inte Isaksson, men målvakter får gärna vara lite ifrågasatta innan mästerskapet, Lex 1994). Spelarna vet vad ska göra vid det här laget och jag har haft en bild av att de kommer att tända till mer än någonsin när det väl gäller. Att landslaget numera kan fisa sig igenom träningsmatcher bara för att tända till när det verkligen gäller.
Men den senaste veckan så har fler och fler tyckare börjat bli allt positivare, och då har jag svängt. Så numera tror jag att Sverige kommer att åka ut i gruppspelet, men jag blir mer än gärna motbevisad.
The Wire i kväll, IKEA i morgon och sol mest hela tiden. Det här ska nog bli en bra helg.
Lite jobbprat kanske? Knappast vad ni helst vill läsa om, men nu när jag vet att ni är mindre än en handfull så bryr jag mig inte. Ni har tappat makten över mig!
Det går bra på jobbet. Inte bara som en fras, utan det gör faktiskt det. Allt gnetande sedan nyår börjar betala av sig. Projektet är snart i mål (eller ja, en månad kvar är det säkert kvar) och vi ska nog vara klara två månader före deadline. Bara det är ju bra, men det finns även annan bekräftelse att få. Ett par personer har precis varit inne och gjort lite småsaker och jag ser att de har lika svårt att ta sig in i projektet som jag hade i början, trots att de ändå betydligt mer rutinerade än vad jag är. Dessutom har jag fått ordentligt med beröm av en person som tydligen inte brukar slösa med det vanligtvis.
Jag tycker att jag börjar kunna mitt jobb hyfsat, och jag tror att jag nog kan bli rätt bra på det om några år. De insikterna har fått känslan av att vara en stor bluff att krympa ordentligt, och just bluffkänslan har nog stört mig mer än jag riktigt velat erkänna. Så nu går jag runt glad och med ett större självförtroende än på länge. (Kanske är det därför som jag skriver så mycket om jobbet just nu.) Men nånstans är det bra sorgligt att så mycket att mitt humör och självförtroende ska behöva bero så mycket på något så oväsentligt som jobbet. Att arbetet är en stor del av identiteten.
Jag tror att det är självförtroendet som får mig att känna mig lyckligare än på länge, eller så är det bara vårhormonerna. Bra känns det i alla fall, även om jag fortfarande är lite orolig för att ballongen ska spricka.
Det är väl inte helt officiellt, men företaget har den senaste veckan eller så vunnit jobb som sammanlagt är värda ungefär fyra gånger förra årets omsättning. Nu har vi ett antal år på oss med de här projekten, men redan nu så har vi uppbokat för en fyra, fem år framåt. Jag behöver alltså knappast vara orolig för mitt jobb på ett tag. Jag kom in i företaget i rätt tid, tror jag. Vi kommer nog att expandera lite (misstänker jag) och då blir det nykomlingarna som för göra det värsta tråkgörat, medan jag nog kan få ganska så roliga uppgifter.
Sen så är det ju alltid skönt att inte vara nyast på jobbet, (det är jag förresten ändå inte längre) och kunna vara den som säger hur det brukar vara. Sedan så är jag på en arbetsplats som nog faktiskt mår bra av att få in lite nytt folk, det är många som har jobbat där länge, länge.
Under den senaste månaden har jag börjat tro att det skulle kunna gå riktigt bra i EM i sommar. Inte så att jag har gjort några djupsinniga analyser, utan mer bara en känsla. Spelarna har varit lagom skadade innan EM (undantaget Linderoth), de har haft halvdana säsonger och har mer att bevisa. Många har spelat lagom mycket, de är inte utslitna men har matchvana (inte Isaksson, men målvakter får gärna vara lite ifrågasatta innan mästerskapet, Lex 1994). Spelarna vet vad ska göra vid det här laget och jag har haft en bild av att de kommer att tända till mer än någonsin när det väl gäller. Att landslaget numera kan fisa sig igenom träningsmatcher bara för att tända till när det verkligen gäller.
Men den senaste veckan så har fler och fler tyckare börjat bli allt positivare, och då har jag svängt. Så numera tror jag att Sverige kommer att åka ut i gruppspelet, men jag blir mer än gärna motbevisad.
The Wire i kväll, IKEA i morgon och sol mest hela tiden. Det här ska nog bli en bra helg.
