The Atlantic was born today and I'll tell you how
Dags att skriva igen. Numera kan jag göra det på två skärmar eftersom jag just har fått en andra. Det är synnerligen praktiskt med dubbla skärmar om man har många fönster öppna, och dessutom kan man leta upp stora, snygga bakgrundsbilder. 2560 gånger 1024 är ganska lagom. Men nog om skärmar, jag tänkte berätta hur det gick till när jag kom in i det här landet. Det var inte helt enkelt.
Till och börja med så är det en bit mellan Nyköping och det förlovade landet i väst. 16 restimmar närmare bestämt. Tåget gick klockan tio på förmiddagen, flyget vid tretiden och vi landade på Island klockan 6 (svensk tid). Efter en dryg timmes paus där bar det vidare till Baltimore och strax efter sju landade vi. Sju amerikansk östkusttid alltså, vilket blir klockan ett på natten svensk tid. Själva resan var betydligt segare än vad jag trodde. Jag har trots allt gjort några långa tågresor, men det är en betydande skillnad mellan att åka tåg och att flyga, har jag lärt mig nu. På tåget kan man röra sig, och stolarna är större och står glesare. På flyget kände jag mig inträngd, ja nästan lite klaustrofobisk, vilket jag sällan gör annars. Och när det börjar att bli segt rent mentalt så känns knäna genast sämre.
Jaja, jag ska inte klaga för mycket. Den längsta delresan var trots allt bara sex timmar, och det är ju inte så farligt egentligen. Dessutom var det ju gränskontrollen jag skulle berätta om.
Jag var väl förberedd, jag visste att jag skulle svara business på frågan om vad jag skulle göra i landet och jag var inställd på att få följdfrågor om vilken slags business jag var skulle göra. Men efter en lång dags resa är det inte så enkelt att få ur sig vettiga svar på engelska. Speciellt inte som det visade sig att administratören på jobbet hade bokat in hemresan en dag för sent (efter 91 och inte 90 dagar). Jag försökte förklara att biljetten var lätt att boka om, men den osäkra gränskontrollanten valde att fråga en överordnad. Tyvärr fanns det ingen sådan i närheten, utan hon visade mig till ett tomt rum där jag fick vänta. Det enda sällskapet i rummet var övervakningskameran i taket.
Efter tio långa och nervösa minuter kom en överordnad. Jag hade fått en inbjudan av chefen på det amerikanska huvudkontoret just för att visa vid inpassagen, och det gjorde jag nu. Det gjorde susen, för överste gränskontrollant bestämde sig ganska snabbt för att släppa in mig, turligt nog. Så det ordnade sig på bästa sätt till slut. Strax efter klockan 8 lokal tid var vi framme i lägenheten.
Dagen efter regnade det i Baltimore. Inte så farligt egentligen, men lite taskig timing för vår del. Vi hade ännu inte fått vår hyrbil (kom inte förrän dagen efter) och någon busslinje fanns inte i närheten. Nej, i USA har man sin egen bil. Det är mer eller mindre omöjligt att ta sig nägonstans med kollektivtrafik, inte ens ner till downtown. Problemet var att vi inte hade någon mat hemma. Vi tänkte beställa hemkörd pizza, men insåg att vi inte kunde koden till grinden som stänger bilinfarten till området. Vi kunde alltså inte beställa hem pizza. Efter en del funderande insåg vi att det enda som fanns att göra var att gå i regnet. Så det gjorde vi. Turligt nog fanns det trottoarer längs några av gatorna i närheten, så vi kunde ta oss till en mataffär och till ett Vendy`s. Väl där beställde jag en mellanstor meny, vilken visade sig bestå av en 240-grams hamburgare, jättemycket pommes frites och 9 dl Cola. Allt för strax över 40 kronor. Det är inte konstigt att amerikanerna ser ut som de gör, hoppas bara att jag kan hålla mig smal och snygg är mina tre månader här. Det går ju knappt att motionera heller. Fast ännu känns det okej. Och efter ett besök i matbutiken så hade vi mat nog för kvällen.
Som ni har förstått slutade söndagens äventyr lyckligt, och sedan dess har vi kunnat glida runt i en automatväxlad Honda Acccord, så numera har vi inga problem med att ta oss fram. I ett land där bensinen kostar mellan fem och sex kronor litern (vilket amerikanerna tycker är jättedyrt, nyligen låg den runt 4 kronor litern) blir man lätt beroende av sin bil.
Det får vara allt för nu, nu ska jag ut i den vansinnigt fuktiga och tämligen varma luften utanför.
Till och börja med så är det en bit mellan Nyköping och det förlovade landet i väst. 16 restimmar närmare bestämt. Tåget gick klockan tio på förmiddagen, flyget vid tretiden och vi landade på Island klockan 6 (svensk tid). Efter en dryg timmes paus där bar det vidare till Baltimore och strax efter sju landade vi. Sju amerikansk östkusttid alltså, vilket blir klockan ett på natten svensk tid. Själva resan var betydligt segare än vad jag trodde. Jag har trots allt gjort några långa tågresor, men det är en betydande skillnad mellan att åka tåg och att flyga, har jag lärt mig nu. På tåget kan man röra sig, och stolarna är större och står glesare. På flyget kände jag mig inträngd, ja nästan lite klaustrofobisk, vilket jag sällan gör annars. Och när det börjar att bli segt rent mentalt så känns knäna genast sämre.
Jaja, jag ska inte klaga för mycket. Den längsta delresan var trots allt bara sex timmar, och det är ju inte så farligt egentligen. Dessutom var det ju gränskontrollen jag skulle berätta om.
Jag var väl förberedd, jag visste att jag skulle svara business på frågan om vad jag skulle göra i landet och jag var inställd på att få följdfrågor om vilken slags business jag var skulle göra. Men efter en lång dags resa är det inte så enkelt att få ur sig vettiga svar på engelska. Speciellt inte som det visade sig att administratören på jobbet hade bokat in hemresan en dag för sent (efter 91 och inte 90 dagar). Jag försökte förklara att biljetten var lätt att boka om, men den osäkra gränskontrollanten valde att fråga en överordnad. Tyvärr fanns det ingen sådan i närheten, utan hon visade mig till ett tomt rum där jag fick vänta. Det enda sällskapet i rummet var övervakningskameran i taket.
Efter tio långa och nervösa minuter kom en överordnad. Jag hade fått en inbjudan av chefen på det amerikanska huvudkontoret just för att visa vid inpassagen, och det gjorde jag nu. Det gjorde susen, för överste gränskontrollant bestämde sig ganska snabbt för att släppa in mig, turligt nog. Så det ordnade sig på bästa sätt till slut. Strax efter klockan 8 lokal tid var vi framme i lägenheten.
Dagen efter regnade det i Baltimore. Inte så farligt egentligen, men lite taskig timing för vår del. Vi hade ännu inte fått vår hyrbil (kom inte förrän dagen efter) och någon busslinje fanns inte i närheten. Nej, i USA har man sin egen bil. Det är mer eller mindre omöjligt att ta sig nägonstans med kollektivtrafik, inte ens ner till downtown. Problemet var att vi inte hade någon mat hemma. Vi tänkte beställa hemkörd pizza, men insåg att vi inte kunde koden till grinden som stänger bilinfarten till området. Vi kunde alltså inte beställa hem pizza. Efter en del funderande insåg vi att det enda som fanns att göra var att gå i regnet. Så det gjorde vi. Turligt nog fanns det trottoarer längs några av gatorna i närheten, så vi kunde ta oss till en mataffär och till ett Vendy`s. Väl där beställde jag en mellanstor meny, vilken visade sig bestå av en 240-grams hamburgare, jättemycket pommes frites och 9 dl Cola. Allt för strax över 40 kronor. Det är inte konstigt att amerikanerna ser ut som de gör, hoppas bara att jag kan hålla mig smal och snygg är mina tre månader här. Det går ju knappt att motionera heller. Fast ännu känns det okej. Och efter ett besök i matbutiken så hade vi mat nog för kvällen.
Som ni har förstått slutade söndagens äventyr lyckligt, och sedan dess har vi kunnat glida runt i en automatväxlad Honda Acccord, så numera har vi inga problem med att ta oss fram. I ett land där bensinen kostar mellan fem och sex kronor litern (vilket amerikanerna tycker är jättedyrt, nyligen låg den runt 4 kronor litern) blir man lätt beroende av sin bil.
Det får vara allt för nu, nu ska jag ut i den vansinnigt fuktiga och tämligen varma luften utanför.
