Mats-Olas Fanclub

Enginn sér, á bak við orðin tóm býr alltaf eitthvað

I need you so much closer

Publicerad 2006-02-25 15:38:48 i Allmänt

I går släpade jag runt på ett piano. Min syster och svåger hade fått tag på ett minst 75 år gammalt piano i något väldigt massivt träslag. Och mycket trä bestod det av, så det var riktigt tungt. Som väl är verkar det som om alla klarade sig från allvarligare skador (träningsvärk räknas inte), och även pianot klarade en tur på släpvagnen. Hade ju varit lite surt att öppna släpvagnen och se hur ett fint nyköpt men gammalt piano blivit brasved, eftersom vägarna här verkar vilja vara puckelpister.

Dessutom lät det bra (om än lite ostämt) och fick mig ännu mer sugen än vanligt på att spela, så idag har det blivit en hel del. Lämpligt nog är ingen annnan hemma, så mitt spelande (och sjungande) drabbar ingen oskyldig. Idag har jag spelat Death Cabs Transatlanticism en massa gånger, vilket gjort att jag sjungit rubrikraden en oräknelig massa gånger. Men vad gör det, en så lysande låt är svår att tröttna på. Dessutom har den ett tonomfång som gör den väldigt rolig att sjunga (även om jag kanske inte riktigt fixar det).

Mitt OS-tips spricker mer och mer, och jag älskar det! Det bara väller in medaljer mest hela tiden, och sex guld har det blivit nu med Anna-Carin Olofssons. Trenden att det är tjejerna som tar medaljer håller också i sig, och de har kommit i olika discipliner. Ett vardera i alpint, längdåkning, curling och skidskytte, och så ett silver i hockeyn. (Herrmedaljerna har kommit i längdåkning (fyra av fem) och så är det hockeyn också.) Det räcker att gå tillbaka 20 år i tiden och jämföra. Vilka kvinnliga idrottare hade vi i världseliten då? Jag kan knappt komma på någon, möjligen "Billan" Westin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela