U2 live från Chicago
Lite blandade tankar om konserten som visades på SVT i kväll:
* Till och börja med så ska jag väl säga att det här inte var hela konserten, den kommer på DVD om ett par veckor. Hela låtlistan finns här. Det var 14 av 23 låtar som visades i kväll.
* Valet av låtar var väl ok, även om jag hade valt annorlunda. Jag hade gärna sett An Cat Dubh/Into The Heart, Miracle Drug, Zoo Station och The Fly, men man kan inte få allt. Kanske köper jag DVD-n så småningom.
* Jag är glad att de valde bort Sunday Bloody Sunday och Pride, eftersom båda låtarna numera spelas både långsammare och i en lägre tonart än tidigare. De låter inte alls lika bra som de gjorde en gång i tiden, de saknar den energi de behöver.
* Av klassikerna som var med så var det inte heller några fantastiska versioner av Where the Streets Have No Name, One, New Year's Day och Mysterious Ways. De var helt klart bra men det finns versioner av dem alla från tidigare konsertfilmer som är bättre.
* Bullet the Blue Sky hör väl också till klassikerna, men den var långt sämre än mina förväntningar. Det fanns ingen energi alls i den här versionen, och det skulle vara närmast pinsamt att jämföra med hur den lät på till exempel Zoo TV-turnén. En stor besvikelse.
* Den senaste skivan hamnar på den undra halvan av U2-skivor när jag rankar dem, vilket inte hjälper den här konserten. Dock var Vertigo riktigt bra, och jag tyckte att både Original of the Species och Yahweh var bra, bättre än på skivan.
* Publiken verkade otroligt seg, folk stog bara och stirrade rätt fram under en låt som Streets, sånt jag har svårt att förstå.
* Utropstecknen bland de gamla låtarna var Running to Stand Still och The Electric co, där framförallt framförandet av den sistnämnda var fantastiskt. Bland det absolut bästa U2 har gjort, inte bara av den här låten utan allmänt. De visar att de faktiskt kan fortfarande, och låten har den energi som många av de andra saknar.
* De bootleg jag har hört från den här turnén har lovat mer, och kanske var det bara så att U2 hade en sämre dag när det här spelades in. Just nu skulle jag tro att Chicago-konserten är den svagaste som de släppt som video eller dvd, men jag ska nog se den några gånger till för säkerhets skull innan jag uttalar mig för säkert.
* 40 var bra, men jag tycker att publiken borde sjungit mer och jublat mindre.
* Övriga svenska U2-fans verkar vara lyriska, så det är kanske bara jag som är gnällig.
Nu ska jag kolla några gånger till på The Electric co innan jag kryper till sängs.
* Till och börja med så ska jag väl säga att det här inte var hela konserten, den kommer på DVD om ett par veckor. Hela låtlistan finns här. Det var 14 av 23 låtar som visades i kväll.
* Valet av låtar var väl ok, även om jag hade valt annorlunda. Jag hade gärna sett An Cat Dubh/Into The Heart, Miracle Drug, Zoo Station och The Fly, men man kan inte få allt. Kanske köper jag DVD-n så småningom.
* Jag är glad att de valde bort Sunday Bloody Sunday och Pride, eftersom båda låtarna numera spelas både långsammare och i en lägre tonart än tidigare. De låter inte alls lika bra som de gjorde en gång i tiden, de saknar den energi de behöver.
* Av klassikerna som var med så var det inte heller några fantastiska versioner av Where the Streets Have No Name, One, New Year's Day och Mysterious Ways. De var helt klart bra men det finns versioner av dem alla från tidigare konsertfilmer som är bättre.
* Bullet the Blue Sky hör väl också till klassikerna, men den var långt sämre än mina förväntningar. Det fanns ingen energi alls i den här versionen, och det skulle vara närmast pinsamt att jämföra med hur den lät på till exempel Zoo TV-turnén. En stor besvikelse.
* Den senaste skivan hamnar på den undra halvan av U2-skivor när jag rankar dem, vilket inte hjälper den här konserten. Dock var Vertigo riktigt bra, och jag tyckte att både Original of the Species och Yahweh var bra, bättre än på skivan.
* Publiken verkade otroligt seg, folk stog bara och stirrade rätt fram under en låt som Streets, sånt jag har svårt att förstå.
* Utropstecknen bland de gamla låtarna var Running to Stand Still och The Electric co, där framförallt framförandet av den sistnämnda var fantastiskt. Bland det absolut bästa U2 har gjort, inte bara av den här låten utan allmänt. De visar att de faktiskt kan fortfarande, och låten har den energi som många av de andra saknar.
* De bootleg jag har hört från den här turnén har lovat mer, och kanske var det bara så att U2 hade en sämre dag när det här spelades in. Just nu skulle jag tro att Chicago-konserten är den svagaste som de släppt som video eller dvd, men jag ska nog se den några gånger till för säkerhets skull innan jag uttalar mig för säkert.
* 40 var bra, men jag tycker att publiken borde sjungit mer och jublat mindre.
* Övriga svenska U2-fans verkar vara lyriska, så det är kanske bara jag som är gnällig.
Nu ska jag kolla några gånger till på The Electric co innan jag kryper till sängs.
